Taste Like Chicken

 

Det är mitt i morgonkaffet och sista packningen som det plingar till i mobilen. Tänker att det är vår skjuts till stationen som ska kolla att vi inte försovit oss. Jag har fel. Det är SJ som hör av sig. Ett meddelande om att det är stopp i tågtrafiken mellan Katrineholm och Norrköping pga elfel och att vår resa med tåg 533 kan påverkas. Jag blir genast på dåligt humör. Det ska alltså skita sig från första dagen. Hela min minutiösa och omsorgsfulla resplan är på väg att rasa som ett korthus innan vi ens har kommit iväg hemifrån. 

 

 

Jag kommer på världens bästa, eller sämsta, plan B och ropar till junior att vi får nog ta Volvon till Danmark istället. Säger att vi får låta den stå hos min moster i Marielyst under tågluffen. Men, det blir för jävla bökigt när vi ska hem då vi ska flyga från Kroatien till Arlanda. Om vi nu ens tar oss ända till Kroatien vill säga. Besinnar mig och kollar var stoppet egentligen är. Inser att det är flera timmar tills vårt tåg ska passera platsen. Kanske har de hunnit fixa felet tills dess. Släpper det. Det får gå som det går. Nu ska vi på luff, jag och junior. På vår mest spännande resa. Låter oss bli hämtade och avvinkade på Mora Tågstation. Vårt första tåg avgår däremot på minuten och så är vi helt plötsligt på väg. Nästan tre veckor ska vi vara borta.

 

 

X2000 som ska ta oss till den danska huvudstaden glider in på Mjölbys station en timme försenad, en timme som aldrig hinner köras ikapp. Antar att tågen kör på full kapacitet av vad den eftersatta svenska järnvägen klarar av. Över Skånes öppna fält ser vi att tunga regnmoln hänger över Danmark, men när vi väl når fram så skiner kvällssolen över Köpenhamn.

 

Københavns Hovedbanegård. Jag måste uttala det på danska varje gång, det rullar så fint på tungan och klingar så vackert i mina öron. Jag fylls alltid av nostalgi och varma känslor när jag är här, det är ett av mina absolut starkaste barndomsminnen. 70-tal och tågbyte här med mamma, syrran och brorsan på väg till mormor och morfar på Falster. Det har gått tio år sedan sist jag var här, och trettio år sedan min första tågluff. Då på väg att fylla 20, nu närmade jag mig 50-strecket. Ett helt liv har passerat men känslorna är desamma, och tegelvalven i stationsbyggnaden består. Atmosfären är oförändrad. En äldre man tänder en cigarett, trots rökförbudet som infördes för många år sedan. Jag flyttar mig diskret närmare och drar i mig röken genom näsan och blundar. Det är bara här jag skulle göra en sådan sak. Junior bryter av och frågar var man hittar ut.

 

 

 

 

Efter incheckningen på det lite för flådiga hotellet flyger Junior ut och traskar målmedvetet iväg på jakt efter en kepsbutik. Jag frågar om vi inte ska äta först men han förkunnar att han är hur mätt som helst. Flera gånger säger han att det känns som London. Det är märkligt för han har aldrig varit där. Snart har våra steg fört oss förbi Tivoli och Rådhuspladsen, och vidare in på en souvenirbutik på Strøget. Bland alla rödvita prylar finns det lustigt nog ett svenskhörn. Junior hittar en Sverigekeps som han bestämmer sig för och efter det är han plötsligt svinhungrig och frågar var vi ska äta. Halvhjärtat kollar jag Tripadvisor på mobilen, men jag vet vart jag egentligen vill. Det är en skaplig bit kvar och jag peppar Junior att det bara är en liten liten promenad till. Han genomskådar mig.

 

 

Efter ett tag så skymtar jag äntligen Kongens Nytorv och då är vi i princip framme. Vid det här laget är det vilda protester från Junior som inte fått någon mat än.

 

 -Du har ju sagt att du är världens bästa pappa, men nu låter du ditt barn svälta!

 

Jag kan inte hålla mig för skratt, han är så välformulerad ibland.

 

 

Nyhavn är vackert i kvällsljuset och jag är glad att vi tog oss hit. Vi sätter oss på första bästa krog där vi hittar ett ledigt bord. Rycker en meny från bordet bredvid då ingen i servisen ser oss. Studerar alternativen men hittar inget som passar Junior. Smörrebröd finns men det är bara jag som är intresserad av det. Ingen noterar oss och jag blir lite irriterad. Blodsockret är nere på rött. Jag tittar på Junior.

Han nickar. Vi reser oss unisont och går vidare till Nyhavn 17. "Mitt" ställe. Jag har ingen aning om det är bättre än de andra krogarna i Nyhavn, utan det handlar också bara om nostalgi. Jag, eller vi, hade ätit här varje gång vi varit i Nyhavn. Jag berättar för Junior att han varit här när han var mindre och även när han låg i mammas mage och vi gjorde en roadtrip till Frankrike.

Junior vill ha fish 'n chips och jag beställer Stjerneskudd (stjärnfall), en annan dansk specialitet. 

 

 

 

Det blir ett perfekt avslut på vår första tågluffardag, men värmen försvinner fort när solen sjunker ner bakom husen. Jag ångrar att vi inte tog långärmat med oss och nu har vi en lång och kall promenad framför oss, och klockan är snart nio. Men det är Junior som löser problemet när han frågar om det inte går några bussar. En snabb koll på google maps säger att det går en alldeles i närheten. Vi skyndar oss dit och bussen kommer helt tajmat och jag kan faktiskt betala med kontanter och behöver inte alls ladda ner någon jävla app för att ta mig fram i samhället. Det här är något som ska glädja och förvåna mig under hela vår resa på kontinenten - att kontanter är ett helt accepterat betalningsmedel. Bussen stannar precis utanför Scandic Spectrum och efter en liten stund har vi båda kraschat i den lite för dyra men ack så sköna hotellsängen.

  

 

 

 The Mo - Nostalgia Locomotive. Perfekt soundtrack och inspelad på Strøget.