Interrail 2022 Erlebnistherme, Fügen, mayrhofen, zillertalbahn

Tågluff 2022 - Dag 7 - Erlebnistherme Zillertal

 
 
  
Det sägs att om det finns ett paradis så måste det också finnas ett helvete. I Zillertal ligger det i så fall i Fügen och stavas Erlebnistherme, och betyder alltså äventyrsspa, vilket i mina öron låter som en motsägelse i sig själv (om man nu ska översätta therme till spa?).
 
Precis som prognosen utlovade så bjöd vår andra dag i Mayrhofen på regn och rusk. Det var bara att lägga ner vandringen och fundera ut någon inomhusaktivitet. Lucie tipsade om lite olika badhus och det bästa skulle finnas i Fügen som ligger längs med Zillertalbahn. Ett uppvärmt spabad med olika bassänger lät väl som en bra idé. Felsentherme i Bad Gastein hade ju varit en höjdare i alla fall.
 
 
 
Som vanligt är vi ute i god tid, men det kommer inte att räcka till den här gången, för när vi svänger runt hörnet till entrén så är det redan en lång ringlande kö ut mot parkeringsplatsen. Det är ett dåligt tecken. Jag fattar att det kommer bli mycket folk idag. Det är dessutom söndag så det är nog inte bara turister här, utan även lediga lokalbor. För vad gör man om man inte kan vandra eller cykla? Jo, man söker sig till det lokala badhuset.
 
Runt alla bassänger så står det vilstolar uppradade, precis överallt, och på varenda en ligger det en handduk redan, trots att vi är inne ganska tidigt ändå. Är det något fenomen jag föraktar på det här jordklotet så är det paxade men outnyttjade solstolar. Junior vill hoppa i direkt så jag slänger bara upp våra saronger i lövverket på en konstväxt och hoppar efter. Det är varmt och skönt. Första timmen är ändå hanterbar, man kan bada både inom- och utomhus i olika bassänger, och folk verkar sprida ut sig så gott det går. Kön till rutchbanorna är inte så förfärligt lång heller. Vi åker flera gånger, ända tills jag börjar bli åksjuk. Och folksjuk.
  
Fügen steampunk spa...
 
Här finns även en brickservering inhyst i lokalerna, där man kan betala genom att blippa sitt gummiarmband som man fick i kassan när man betalade den överprisade entréavgiften. Här ska vi äta lunchen är det tänkt och det kommer bli resans absoluta bottennapp i matväg. Jag avskyr allt med såna här ställen. Restaurangen har ju monopol på matserveringen eftersom ingen duschar och byter om för att åka och äta någon annanstans. Det här betyder i sin tur att de kan servera vad skit som helst, till vilket pris som helst, vilket också sker. Serveringen på Leos Lekland har bättre mat än det vi får här. Lunchen ska dessutom ätas ihop med andra likbleka, halvnakna och välfärdsfeta medelklasseuropéer. Missförstå mig rätt, jag hade inte heller platsat på omslaget till Sports Illustrated, men att sitta i ett hav av naken hud och äta halvljummen fläskschnitzel bland celluliter, psoriasis och för långa tånaglar kan ju inte göra någon människa lycklig.
 
När denna traumatiska lunch äntligen är överstökad så gör vi ett nytt försök i bassängerna, men nu börjar det bli klaustrofobiskt trångt i alla pooler. Den övergödda medelklassen hade förökat sig likt Gremlins och påminde om en albinovariant som fått i sig mat efter midnatt.  Rena rama zombieapokalypsen. Jag känner stresspåslagen krypa allt närmare. Det går knappt att ta ett simtag utan att sparka till någon jävel. Jag biter ihop för Juniors skull som inte alls verkar ha fått nog än. Han väntar tålmodigt ut den numera alldeles för långa kön till rutchbanan. Jag själv vägrar stå i spiraltrappan och stirra in i någon annans röv, och väntar kvar nere i säkert tjugo goda minuter innan han kommer farande ut genom röret. Det enda positiva är att det i alla fall inte är lika kallt som i isvaken hemma, a.k.a. Mora Simhall. Vi hoppar ner i poolen med vågmaskinen men när hela "familjen annorlunda" ska tränga sig ner mellan mig och junior på vårt revir som består av en fredad kvadratmeter i ena hörnet så får jag panik och nog. Det var dags att lämna det här dårhuset. När vi lämnar byggnaden så är det fortfarande folk som står och köar för att få komma in.
 
Vi lämnar helvetet i Fügen och tar det röda leksakståget tillbaka till paradiset i Mayrhofen. 
 
 
 
Efter chill och återhämtning i vår kokong på Moroder Haus så var det dags att hitta en trevlig middagsrestaurang. Edelweiss låg nära och såg trevligt ut och hade en hyfsad placering på Tripadvisor. Inte så mycket folk heller på uteserveringen då det var lite mulet fortfarande. Vi står där mitt i restaurangen men ingen i servisen lägger märke till oss, och jag tycker att det var väl en naturlig fortsättning på den här skitdagen. Men plötsligt dyker det upp en servitris från ingenstans och frågar om vi vill slå oss ner vid ett bord, och när jag tittar upp åt hennes håll och möts av ett par mörka rådjursögon så träffar Amor mig med alla pilar som Tyrolen har att uppbringa denna afton. Det kunde kanske bli ett bra avrundning på den här dagen trots allt. Vi beställer in resans första pizza, samt en skål med delikata honey bbq wings som Junior knappt vill dela med sig av för att de är så goda.
 
 
 
Efter att ha frossat i oss all mat är vi nöjda och proppmätta och redo att gå därifrån, men när rådjursögonen frågar om vi inte vill ha lite glass till efterrätt så svarar jag att det vill vi ju så klart ha, samtidigt som jag söker Juniors bekräftelse och medhåll. Efteråt när notan kommer ger jag henne mer dricks än vad som är brukligt, men jag är så jäkla nöjd med allt och tycker att det ändå blev ännu en bra dag i Zillertal. Allt var förlåtet och fadäsen i Fügen var redan glömd.
 
-Kolla pappa, vi fick hjärtan i glassen!
-Jag vet. Vi kan gå hit och äta i morgon igen om du vill...
  
 
Edelweiss - ordet är faktiskt vackrare än blomman i sig tycker jag. (Edelweiss är för övrigt både Österrikes och Schweiz nationalblomma och förknippas på grund av sin vita färg med renhet och skönhet. Jo tack;)
 
Länk till förra inlägget: Hintertux - De fyra årstiderna
Länk till hela kategorin: Interrail 2022
 
Appropå Edelweiss, här kommer dagens soundtrack. Den här slagdängan var ju superpoppis när jag gick på gymnasiet. Alltså i slutet av 80-talet. Den håller än va..?