Interrail 2022 glaciär, hintertux, mayrhofen

Tågluff 2022 - Dag 6 - Hintertux - De fyra årstiderna

 
 
Efter en hel del velande fram och tillbaka tar jag beslutet att ändå åka upp till Hintertux vår första dag. Nere i Mayrhofen är det en rätt så fin morgon men väderappen säger växlande molnighet på glaciären. Medan vi äter frukosten ringer Lucie också upp till liftstationen för att få en rapport om underlaget. Det är isigt säger hon. Dagen efter ska det bli fulväder men efter det ska det spricka upp igen, men med tilltagande vind. Jag vågar fan inte chansa. Tänker att jag ändå vill dit och reka en vända för att se hur det funkar med skidhyra och om det är värt det. Och om jag vågar släppa ut Junior på en isig glaciär med slalomskidor under fötterna. För säkerhets skull tar jag ändå med extra kläder om vi nu skulle få feeling när vi väl är där. På stationen köper vi ett par vykort medan vi väntar på bussen.
 
 
Bussen kämpar sig uppför de slingriga vägarna och till slut är vi framme i rätt Hintertux. Ja, det finns två byar med samma namn så det gäller att inte kasta sig av för tidigt (se karta). Kan vara bra att veta vart man hamnar om man ska boka boende där uppe. Nere vid dalstationen är det i alla fall sommarvarmt och T-shirtväder, så visst är det lite uppseendeväckande när vissa kommer iförda vinterkläder och med skidor på axlarna. Men att åka upp mot glaciären kommer bli en färd genom fyra årstider med vintern som slutdestination. En biljett utan skidor hela vägen upp till toppen och ner igen med de tre gondolerna går lös på 430 spänn för en vuxen, men gratis för juniorer. Tjejen i kassan säger att det är dimmigt på toppen och frågar om vi verkligen vill hela vägen upp. Jag blir tveksam och frågar om man verkligen inte ser någonting alls. Hon vänder upp en skärm mot mig som är kopplad till en webkamera på toppen. Det är helt grått. Ja, vad fan ska vi upp där och göra? Besviken svarar jag att det får väl räcka till Station 2, Tuxer Fernerhaus. Vilket antiklimax.
 
 
 
     
 
Redan vid Station 1, Sommerbergalm, känner man att det blir svalare. Här är det höst i luften och vi hoppar genast in i nästa gondol, Gletcher Bus 2, för vidare färd uppåt. Gondolerna här är för övrigt betydligt större än de jag åkt med runt Bad Gastein. 
 
 
     
 
Vid station 2 har vi förflyttat oss några hundra höjdmeter till och gått från höst till vår, och vädret påminner lite om påsken i de svenska fjällen. Junior kramar genast några snöbollar och kastar mot mig. Han skrattar varje gång han träffar. Vi tar lite bilder. Snön är porös och blöt, och tungåkt kan jag se. Det kommer ner skidåkare i en jämn ström och de tappar farten precis där vi står. Jag frågar några om underlaget och om sikten uppe på toppen. Någon säger att om molnen skingras några sekunder så kan man se omgivningarna. En ljusskylt visar att det är en minusgrad uppe på Gefrorene Wand som bergstoppen heter. Jag vet att jag kommer ångra mig om vi inte åker upp hela vägen, skitsamma om det är dimmigt och det kostar någon hundralapp till. Jag bara måste upp på över 3000 meter.
 
-Äh, kom Dylan, vi kan inte vända här, vi måste åka ända upp!
-Men mina strumpor är blöta...
-Okej...vi får fixa det.
 
Vi måste ändå gå in och lösa en till biljett. Det är då jag upptäcker sportshoppen och att det är där man hyr skidutrustning. Ända här uppe alltså, men det är ju rimligt och logiskt, i alla fall på sommaren. Jag frågar vad det kostar för mig och Junior med komplett utrustning. Cirka 400 svenska spänn för mig och en hundring för honom. Liftkort för en dag kostar drygt en femhundring för vuxna och knappt hälften för småttingar. Det skulle i runda slängar bli ytterligare cirka 1300 kronor. jäkla kul är det inte att åka skidor i socker och dimma. Ett par nya dyra strumpor i merinoull åker jag ändå på att köpa, och noterar att Juniors skor håller på att gå sönder i tårna. Herregud, det är bara ett par månader sedan vi köpte dem.
 
 
Vi tar Gletcher Bus 3 upp till toppen. Utan slalomutrustning. Varken jag eller Junior har ändå någon lust att åka skidor. I gondolen tränger sig kylan in och vi drar på oss ett lager till. Det är kargt och brant och det är obegripligt hur de har kunnat bygga en lift upp hit eftersom det alltid är vinter här. Vi är ju här nu i juli, mitt i högsommaren, men i Hintertux har liften öppet 365 dagar om året. Från dalstationen har vi förflyttat oss 1750 höjdmeter. Som jämförelse är det som att stapla fem Kläppen, eller tolv Grönklitt på varandra. Emellanåt när dimman lättar kan man skymta den ännu högre toppen Olperer (3476 m), men det är också allt. Det blir ingen större wowkänsla här uppe men den ska faktiskt komma lite längre ner. Vid utsiktsplattformen finns en glaskub med en bänk och en gästbok där vi går in och äter lite matsäck och spiller apelsinjuice på sidorna. Sedan tar vi liftarna ner till Station 1 igen - hösten. 
  
 
 
 
Så här kan det också se ut. Ärligt stulen bild från www.skiresort.info/ski-resort/hintertux-glacier...
 
  
Jag får en idé. Från Sommerbergalm så utgår det ett flertal vandringsleder, så istället för att ta sista gondolen ner till dalen så föreslår jag att vi ska vandra ner. Det ska ta cirka 1,5 timme. Junior protesterar. Jag insisterar.
 
-Men det är ju precis det här vi har kommit till Alperna för och du har två friska ben. Jag med än så länge. Det här är inte bara en promenad nedför ett berg, det här kommer skapa minnen för livet Dylan. En dag kommer du säga, "Åh, när jag var liten då tågluffade jag och pappa till Alperna, och vi vandrade där och det var så himla fint kommer jag ihåg...". Och när vi väl är nere kommer vi vara skitnöjda att vi inte tog gondolen, och så kan vi köpa en glass med gott samvete...
 
 
Vandringen är fantastisk och temperaturen perfekt. Omgivningarna tar andan ur en. Det märks att Junior också uppskattar det. Det är bitvis brant och jag måste ibland lyfta ner honom från vissa avsatser. Stigen går förbi vattenfall och porlande bäckar. Kor med bjällror betar till synes fritt på stora områden. Vi stannar och äter upp resten av matsäcken. Precis just det här är värt hela resan. Jag känner mig privilegierad och är ödmjukt tacksam att jag kan ta med mitt barn på en sådan här resa. Det här är upplevelse på riktigt, och jag är så glad att vi är just här och inte på en all inclusive-resort med paxade solstolar och en massa jävla folk överallt (fy fan vad jag ska få äta upp det, men är än så länge lyckligt ovetande). 
 
Halleluja moment i Tyrolen. Hintertux, Österrike.
 
 
Efter två timmar är vi nere i dalen. Junior säger självmant att han är nöjd med sin egen insats, men klagar på skorna. Jag kollar, de är på väg att ge upp i sömmarna och sulorna är i det närmaste helt blankslitna. Jag inser problemet och lovar att vi ska köpa nya så fort vi kommer tillbaka till Mayrhofen. Det är visserligen en liten kommun med bara 4000 bofasta men det saknas knappast outdoorbutiker i stan. Vandring, cykling och skidåkning är ju levebrödet här men konkurrensen syns inte direkt på prisbilden. Skorna lossnar på en femhundring och då är vi ändå på Hervis som ska föreställa någon slags outletkedja. Men Junior älskar sina nya skor och är taggad på mera vandring. Och jag är därmed belåten. Middagen tar vi spontant på ett ställe som Junior väljer. Det ser trevligt ut och vi blir inte besvikna. Restaurangen, Kramerwirt,  slog tydligen upp portarna redan år 1674 så kockarna har verkligen haft en stund på sig att träna upp sina färdigheter. Vi kommer återvända och bli ännu nöjdare.
 
   
 
Dagen avslutas med en kvällspromenad och ett par rejäla golfsvingar på Mayrhofens minigolfbana.
Innan vi går och lägger oss så skriver vi också våra vykort som vi köpte på morgonen. Junior skriver sitt till Stefan som har en outdoorbutik i Mora. Jag skriver mitt till min gamla klassföreståndare från högstadiet. Så var ännu en lång och innehållsrik dag till ända och jag konstaterar återigen att Mayrhofen är ett paradis på jorden.
 
 
Nu hade det varit lämpligt med lite Vivaldi och De fyra årstiderna så klart, men det ska jag inte tråka ut er med (Det räcker gott med den här dagboken). Här är istället en video med en som faktiskt fick till lite sommarskidåkning.