Interrail 2022 hintertux, mayrhofen, moroder haus, zillertalbahn

Tågluff 2022 - Dag 5 (del 2) - Mayrhofen

 
Mayrhofen är som att kliva in i en saga. Det är mycket mysigare än jag hade förväntat mig. Egentligen hade jag nog inga förväntningar alls på själva byn, eller stan, eller vad det nu är. För några månader sedan visste jag knappt om att stället ens fanns, mer än till namnet som hade swischat förbi i något skidsammanhang.
 
Det här inlägget är en fortsättning på dagens långa tågresa ner från Berlin som finns beskrivet i det här inlägget: Dag 5 - Tyroler-Expressen...
 
Kartnålen hade hamnat på Mayrhofen när jag av ren nyfikenhet hade börjat studera var man kunde åka slalom på sommaren. Jag visste att svindyra Zermatt i Schweiz erbjöd glaciärskidåkning, men om det fanns någon motsvarighet i Österrike hade jag faktiskt ingen aning om. Lite efterforskning gav mig namnet Hintertux som är landets enda glaciär med en skidlift som är öppen året runt. Mayrhofen är så nära man kommer med tåg, och vill man vidare så är det ytterligare en halvtimme med buss.
 
Alperna hade verkligen börjat fastna i min hjärna, av flera orsaker, och både som sommar- och vinterdestination. Det började nog med vår roadtrip till Schweiz 2019 och Bernina-tåget mellan Chur och Tirano. Det var så makalöst vackert. Sedan följde ju skidresan till Bad Gastein i våras, och jag blev lika hänförd då. Under pandemins resestopp letade jag mig dessutom upp mot de svenska fjällen som är bebisvarianten av Alperna. Samtidigt så offrar man ju något. Det resmål som har fått stryka på foten är ju mitt kära Thailand, och nu kommande vinter när allt återigen öppnar upp som vanligt vet jag fan inte om jag kommer återvända dit. Är inte speciellt sugen. Faktum är att jag redan nu sitter och kollar på skidresor till Alperna istället. Defintivt ett paradigmskifte i så fall efter 25 års resor till Asien.
 
 
 
Efter att jag nappat på interrailkampanjen då i maj och köpt våra tågluffarkort så var Mayrhofen den första destinationen jag bestämde mig för att vi skulle besöka. Tänkte att vi skulle ta en vecka på oss att resa dit, och började leta boende där. Fastnade till slut för Moroder Haus som verkade prisvärt och hade bra omdömen. Bokade således in tre nätter först och byggde sedan ut hela vår tågluff runt dessa datum. Både bakåt och framåt i tiden. När så gott som hela rutten började bli klar så tryckte jag in ytterligare två nätter här, och det ångrar jag inte en sekund.
 
Moroder Haus är ett familjärt Bed & Breakfast i typisk tyrolerstil. En handfull rum och totalt 16 bäddar. I dörren så möter värdinnan Lucie oss. Hon är från Tjeckien och är gammal skibum och före detta stammisgäst på det här stället. Åren gick och hon blev till slut erbjuden jobb här. Nu drev hon stället själv och fixade frukost åt oss varje morgon, och gav personliga tips på var man kunde vandra och så vidare. Jag hade så klart en massa frågor om Hintertuxer också. Vad gäller restaurangtips i Mayrhofen sa hon att alla ställen håller ungefär samma klass. Jag tänkte att det var diplomatiskt av henne att inte favorisera eller dissa något ställe, stan är ju inte så stor så det gäller nog att hålla låg profil. Men, Lucie hade faktiskt rätt, alla ställen vi åt på under de dagar vi var där höll genomgående en hög klass på maten. Jag gillade genast allt med Mayrhofen.
  
 
 
  
Rummet är kanske inte så stort men oerhört charmigt med varma färger och tjock heltäckningsmatta som verkar nyinlagd. Badrummet är minimalt men har en sådan där massagedusch som jag aldrig provar. Balkongen är däremot riktigt rymlig, och Lucie står där ute och pekar på de olika alptopparna och berättar vad de heter och hur höga de är. Det märks att hon älskar bergen. Jag står bredvid och nickar och försöker ta in allt, men känner samtidigt hur blodsockret är på väg ner i källaren. Vi hade inte ätit något ordentligt på hela dagen.
 
Efter att vi checkat in och tagit hand om den sociala biten kastar vi oss ner på närmaste restaurang, som jag redan innan avfärd hemifrån hade kollat upp på Tripadvisor, El Toro Steak und Tapas, som innehar plats 2 av 54 restauranger i Mayrhofen. Jag hade sett fram emot det här besöket i över en månad. Eftersom vi i regel alltid äter middag lite tidigare än alla andra kontinentala människor så behöver vi aldrig boka bord. Det är en fin kväll och vi slår oss ner på uteserveringen, men så fort solen försvinner bakom bergen så blir det betydligt svalare och vi flyttar in.
 
 
 
 
Servicen är klanderfri, priserna rimliga och maten gudomlig. Vi tar in en Iberico-burgare med sötpotatisfries och en tallrik hemgjorda chicken nuggets med tillbehör. Portionerna är väl tilltagna och vi kämpar med att få i oss allt. Vi lyckas inte. Det lokala ölet, Zillertal, har samma namn som hela dalgången som alltså sträcker sig hela vägen från Jenbach upp till Hintertux, med Mayrhofen som viktigaste epicentrum. Jag var så jäkla nöjd med att ha hittat hit, mitt i Zillerdalen och mitt i livet. Det kändes som om vi kommit till paradiset, vårt eget Shangri-La. Jag märker att Junior också njuter av det här, och det gör mig så glad att det går så bra att resa med honom. Efter middagen rullar vi ut från El Toro och tar en promenad i utkanten av Mayrhofen. Det har varit en lång dag och det känns som om det är en evighet sedan vi lämnade Berlin på morgonen. Det blir en tidig kväll, för nästa dag väntar nya äventyr. Junior somnar som vanligt på min arm medan jag funderar på lämpliga aktiviteter. Det paradoxala var att vi kunde välja på både sommar- och vinteraktiviteter.
Skulle vi ta och åka lite slalom imorgon kanske? Eller bada?
 
Kvällspromenad i Edens Trädgård... 
 
 
Hela kategorin: Interrail 2022