Taste Like Chicken

 

Det är när vi passerar Dorfgastein jag blir lite bekymrad när jag ser hur snöfattigt det verkar på bergssluttningen, men chauffören förklarar att snötillgången är god bara man kommer upp en bit. I dalsänkan är våren långt gången, men på topparna hänger vintern alltjämt kvar. Jag lutar mig nöjt tillbaka den sista kvarten det tar att nå fram till hotellet i Bad Gastein, och tänker att jag har många åkdagar i bagaget den här säsongen och att benen ska orka bära mig hela dagen i backen. Oh, the irony...

 

 

På söndagmorgonen hänger jag på låset till frukostbuffén i vanlig ordning. Det är bara jag som är vaken verkar det som, de andra hotellgästerna har tydligen hängett sig åt en utdragen och möjligtvis efterlängtad after ski nu när Alperna har öppnat upp igen. Jag smilar in mig hos den söta frukostvärdinnan som fyller upp min kaffetermos så att jag får lite färdkost under dagen.

 

 

 

Skidbussen till Sportgastein stannar precis utanför hotellet och jag står där ensam och redo en kvart innan den kommer. Strax innan dyker det ändå upp två damer som ser svenska ut och vi börjar genast prata. Snart är vi bästisar och bundis som man bara blir så där snabbt som när man är ute och reser. Hade jag träffat dem i Sverige så hade startsträckan lätt kunna vara ett par år innan man lär känna varandra. På bussen babblar vi på om livet, och när vi kommer fram så delar vi naturligtvis gondol upp till toppen på Sportgasteins anläggning. Jag är samtidigt helt hänförd av alla de vita topparna som tornar upp sig kring oss. I gondolen har vi också en tjeckisk pappa med sina två barn och snart halkar samtalet in på kriget i Ukraina och verkligheten kommer ikapp igen. 

 

 

 

Utsikten är bedårande och när vi kommer upp så är det så klart fotosession en stund. Jag och damerna, som också är systrar, tar bilder med varandras mobiler. Jag skojar om att i min ålder så gör sig ett porträtt bäst med ansiktet dolt bakom goggles och buff, men lillasyster Lollo tycker att det är så synd eftersom jag har så fina ögon som hon säger, och jag blir alldeles rörd och svarar att det var ta mig fan den finaste komplimang jag fått på flera år. Efter en stund är de redo att susa ner för den morgonfrusna manchestern, men jag dröjer mig kvar och släpper iväg dem, då jag vill insupa utsikten lite till. Vänder mig upp mot Kreuzkogel där det stora järnkorset står placerat. Dit är det ytterligare cirka hundra meter att gå. Iförd pjäxor. Jag tvekar och bestämmer mig för att prova backen först. Tar den blå pisten S1 ner till Goldbergbahns mittenstation så att jag får mjuka upp kroppen lite. Backarna är bredare än avenyer, men de är hårda, och det är mina hyrskidor också. Det har varit blå himmel i över två veckor och visst är det vackert men alla väntar på nästa snöfall. Offpiståkarna har ingenting att hämta här för tillfället.

 

 

 

På toppen igen bestämmer jag mig för att knata upp den sista biten till järnkorset på Kreuzkogel (det finns många Kreuzkogel i området) som här är beläget på 2686 meter över havet. Det sägs att det alltid blåser på Sportgastein men den här morgonen är det fortfarande vindstilla i den tidiga förmiddagen. Halvvägs får jag nya kompisar igen, från Göteborg, och det är slående hur trevliga alla människor är. Vi tar också bilder med varandras mobiler.

 

 

  

 

När de andra gått ner igen och jag är helt ensam kvar sätter jag mig ner och tar fram kaffet och snusdosan och bara sitter där och lyssnar på tystnaden och njuter av den makalösa utsikten. Det finns inte superlativ nog i ordboken för att beskriva vad jag känner när jag sitter där. Det kan vara en av de lyckligaste stunderna jag haft i livet. Definitivt ett halleluja moment. Ett hav av dopamin och eufori och allt vad det heter, och jag säger till mig mig själv att just det här momentet var värt hela resan ner hit till Alperna. Nu spelar det ingen roll om det blir dimma eller regn resten av veckan (Oh, be careful what you wish for...). 

 

 

  

De solbelysta delarna av pisterna mjuknar fort men hela förmiddagen är ändå bra. Men visst känns det i benen och jag tycker att de blå pisterna här är mer som de röda hemma i Sverige. Jag träffar göteborgarna igen och åker lite med dem innan jag drar hela vägen ner till dalstationen och tar en lunch på en restaurang som en STS-guide tipsat om. Min präktiga princip att aldrig dricka öl när jag åker skidor kastar jag överbord eftersom det är så jävla gott med en öl i vårsolen, och är man i Alperna kan man ju gärna inte välja bort det, och förresten så hinner jag inte ens fundera på det innan servitrisen frågar om jag ska ha en grosses bier till schnitzeln. Först svarar jag reflexmässigt -Khap! på thai innan jag snabbt ändrar till -Danke bitte! som jag gissar att det heter på skoltyska.

 

 

 

Jag hade tänkt hålla mig i Sportgastein hela dagen men är så ivrig att kolla in de andra anläggningarna som ingår i liftkortet att jag tar skidbussen tillbaka till Bad Gastein och tar gondolen som går nästan direkt utanför mitt hotell Goethehof upp till Stubnerkogel för att spana in hängbron och backarna där. Det är också fint men vid det här laget är pisterna helt sönderkörda och snön har förvandlats till slush puppie och det är helt omöjligt att få några sköna åk med mina carvingskidor. Benen värker och jag ger upp för dagen och tänker att chauffören hade rätt om att det är just benen som är problemet. Men strupen är intakt och mottaglig för ytterligare en öl. I morgon är en ny dag med nya utmaningar. Over and out från en bierstube någonstans i Alperna.

 

 

 

 Länk till förra inlägget: Alpfeber