Alpfeber
A room with a view... Hotel Goethehof, Bad Gastein.
Så många intryck att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Jag bokade resan på alla hjärtans dag och allting kändes fint som snus under några dagar. Jag var taggad som tusan och såg fram emot resan. Pandemin verkade faktiskt ha ebbat ut på riktigt och Österrike meddelar att alla restriktioner skulle lyftas den 5:e mars. Allt frid och fröjd således. Sedan hände det massa skit. På nyheterna sas det att SAS var nära konkurs (och jag som hade bokat med STS Alpresor/SAS för att jag inte ville ha något strul), och ungefär samtidigt invaderade ryssarna Ukraina. Katastroftankarna om ett tredje världskrig lät inte vänta på sig. Under några dagar var jag säker på att det inte skulle bli någon resa alls. Framtiden såg inte ljus ut, och vem fan var jag som i all egoism hade bokat en nöjesresa mitt i allt detta elände. Kunde jag verkligen åka till Österrike och lämna Junior hemma i Sverige?
Silver Bullet Bar, Bad Gastein.
Men precis som under inledningen av pandemin när världen såg ut att duka under tillämpade jag även denna gång strutsmentaliteten, alltså bara stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allt är som vanligt. Det vill säga man slutar att kolla på nyheter och blockerar alla liknande kanaler i sociala medier, och istället för radio så lyssnar man på poddar eller spotify i lurarna. Och det funkar faktiskt, hur naivt det än må vara. Efter några dagar känns allt normalt igen, eller som en kollega uttryckte det; "Så länge jag inte ser tanks ute på gatorna i Mora så tänker jag inte oroa mig för kriget...".
Eller som jag själv resonerar, så länge inte UD avråder från resor så kan man resa. Och vips så såg jag fram emot resan igen. Ja, resfebern har pendlat mellan negativ och positiv de senaste veckorna.
Hotel Goethehof, Bad Gastein
Det sista orosmomentet var överlämningen av Junior innan min avfärd mot Arlanda, men det gick hur bra som helst. Jag hade förberett honom (och mig själv) hela veckan och när det väl var dags så blev det varken tårar eller tandagnisslan. Jag tog sista natten på Connect Hotel eftersom flyget till Salzburg gick vid niodraget. En sömnlös natt dock och jag gick upp i svinottan och åt frukost i lugn och ro och var på terminalen redan klockan sex. Och precis så där svenne banan-trashigt så var jag tvungen att ta ett glas bubbel på morgonkvisten för att känna att man var på semester. Även om det var en lite märklig känsla att sitta där på Arlanda igen för första gången sedan Thailandsresan november 2019 så var det ändå som att det var business as usual, som om det aldrig existerat någon pandemi. Vid gaten så träffade jag genast trevligt folk som jag började prata med, och på flyget fick jag också ytterst trevliga stolsgrannar. SAS imponerade på alla sätt, fin service och god mat, men det är möjligt att det fjäskades extra för oss då jag hade kostat på mig business class för en femhundring vilket inte innebar större benutrymme, men priority lane vid incheck och boarding samt bättre mat och fri dricka.
Vi var åtta skidåkare som hade bokat boende på Hotel Goethehof och fick en egen transfer till Bad Gastein vilket gjorde den drygt timslånga resan smidig och utan omvägar, och jag fick också tillfälle att bonda lite med de andra resenärerna så nu har jag fått nya kompisar också. Eller egentligen blev vi bara sju personer, den åttonde verkade ha fastnat på toaletten i Salzburg så hans väska slängdes ur minibussen och vi åkte helt sonika ifrån honom.
Här var det diesel för en tjuga...
Direkt efter incheckningen så gled jag in på First Descent som ligger precis intill Goethehof och hämtade ut mina skidor, ett par Nordica Dobermann, så det ska bli intressant att testa dem. De kändes lite tyngre än mina K2 Disruption. Mina farhågor om att inte kunna kommunicera på skoltyska (ett ämne jag aldrig hade) kom på skam då det visade sig att alla som jobbar här är svenskar. Och visst är det som jag trodde, Bad Gastein är Alpernas svar på Ko Lanta i Thailand, alltså ett riktigt svenne banan-ghetto.
Hungern gjorde sig påmind så efter en koll på TA tog jag promenaden till Angelo och blåste i mig en pizza och en stor stark och kände hur ryggraden blev mjukare och flöt ut över soffan, och den efterlängtade resekänslan infann sig. Så oerhört kul att vara på resa igen, och på ett nytt resmål dessutom, jag har egentligen inte varit i Österrike sedan första tågluffen 1992 då jag stannade ett par dagar i Innsbruck.
Och jag är så enormt taggad på att dra upp till Sportgastein i morgon bitti, det är den anläggningen med den högsta toppen (Kreuzkogel, 2686 möh) i hela skidområdet Ski Amadé.
Over and out.
