BG 4 - Revansch i Sportgastein
Äntligen var det uppehåll och jag fullkomligt studsade upp till skidbussen till Sportgastein där de flesta minusgraderna också var utlovade. Det här hade jag längtat efter länge, ja ända sedan jag bokade resan i somras. Nu var jag tydligen knappast ensam om den tanken och första skidbussen blev smäckfull direkt. Mina nya skidkompisar var också där; både Göteborg och Västerås, samt den från gårdagen borttappade Vetlandafamiljen. Skidfolk är sannerligen trevliga människor och jag tycker till och med att det är lättare att bonda i Alperna än på Khao San Road i Bangkok.
Första åket måste jag ha på film tänker jag och förbereder kameran i liften så att det bara är att kasta sig ut. Jag lyckas komma med i någon av de första gondolerna så jag vet att manchestern i princip kommer ligga helt orörd i de breda pisterna. Idag har jag i alla fall rätt skidor med mig. Fjärde gången gillt. Redan i de första skären känner jag direkt att snön är perfekt denna morgon och undslipper mig ett blygsamt glädjetjut. Efter några svängar känner jag att pjäxorna flexar lite för mycket och kommer på att jag glömt att ställa om spaken från gåläge till åkläge. Men nu vill jag inte stanna. Det funkar ändå även om jag missar lite stabilitet. Jag försöker också ignorera det faktum att vänsterknät och båda låren protesterar efter de tre första dagarnas omilda behandling. Det här är veckans kanske skönaste åk och jag har inte tid att lyssna på kroppens gnäll. Att det sitter en morakniv i varje lår är väl inte hela världen.
Jag är så nöjd när jag kommer ner till Goldbergbahns mittenstation och tar av mig skidorna. Vilken revansch alltså! Hjärnan kokar av kemiska belöningssubstanser. Dopamin och endorfin och allt vad det heter. Har ett bubblande samtal med mina tillfälliga gondolkamrater som förstår precis vad jag menar. De är också lyckliga nu efter att först ha jävlats i flatljus och puckelpist i tre dagar. Nu är ordningen återställd. Jag drar snabbt ett varv till i S1 men utan att filma. Skidbussarna har släppt av mer folk men det är fortfarande glest i backen som tur är.
När jag har åkt av mig ett par varv bestämmer jag mig för att knalla upp till Kreuzkogel - alltså absolut högsta toppen där järnkorset är placerat. Det var ju där jag blev "frälst" så att säga två år tidigare. Det hade så klart inget med Jesus och korset att göra, utan snarare den magnifika utsikten över alpmassivet som gjorde mig helt hänförd. Inlägg här: Rapport från Bad Gastein (mars -22). Den här dagen - som för övrigt är Alla hjärtans dag - är inte lika fin och vindstilla med blå himmel som den gången, men sikten är klar och berättigar till en svettig toppbestigning som gör sitt bästa för att påminna mig om vilket dåligt flås jag har. Men belöningen är garanterad. Flyttar över 360-kameran från hjälmen och monterar den på staven istället. Jag står där och larvar mig ett tag och försöker hitta några coola vinklar. Misslyckas kapitalt.
Drar därifrån och glider ner mot gondolens toppstation bara för att konstarera att nu har den bayerska pöbeln vaknat upp ur sitt Törnrosaslummer och nu ockuperar hela platån så att det knappt går att hitta en lucka att ta sig igenom.
Grejen med Sportgastein är att man tröttnar allt för fort. Pisterna är inte så många och efter lunch drar man gärna vidare. Fjärde åket är det så mycket folk att jag totalruttnar och blåser hela vägen ner till dalen via S4, men mest för att få fart bort till längdskidområdet och Valeriehaus som är den bästa av tre restauranger i "Sporten". Det är ett trevligt ställe som alltid rekommenderas av både säsongare och internet, men jag tycker att maten är lite överskattad. Visst, den är bra, men knappast märkvärdig. Högsta betyg dock för service och inramning eller vad man ska säga. Jag väljer på rekommendation (från en STS-guide) den österrikiska specialiteten Gröstl, som egentligen är en vanlig pytt i panna, fast med krautsallad då förstås. Mätt som fasen och halvt belåten så hoppar jag på skidbussen tillbaka till Bad Gastein.
Klockan är bara tolv och jag kan inte avsluta redan, så jag korsar Bahnhof och låter gondolen frakta mig upp till Stubnerkogel som ligger där vårvarmt och väntar på några åk till. Trots att det bara är mitten av februari så råder redan värsta påskbrännan. Det känns inte alls bra. Drar ner till Angertal och vänder ett par varv. Det finns några sköna partier men det mesta är alltför uppkört redan. Tycker mig känna att strupen börjar sukta efter en österrikisk ölsejdel. Japp, det är färdigåkt för den här dagen.
Salzburger Hof levererar denna ölsejdel med bravur. Inklusive gratis eftermiddagsbuffé för hotellets gäster. Efteråt väntar den 35-gradiga jacuzzin som gör underverk för överansträngda gubbknän. Apropå gubbe så ska jag bli gubbgrinig nere i relaxen men det är en helt annan historia som jag kanske ska berätta i ett annat inlägg.
Ski you later...