Glaciären zer matt ut...
Matterhorn smälter och färgar snön Tobleronebrun...
Den här morgonen var jag betydligt bättre förberedd än den första dagen. Jag hade bantat bort en tredjedel av packningen i ryggan, bland annat hjälmen som både tog för stor plats och ändå var för varm i den stekande midsommarvärmen. Vi hade dessutom hunnit acklimatisera oss till den tunna luften så vätskebalansen i kroppen var också reglerad. I tillägg hade jag en riktigt bra känsla för de nya hyrskidorna.
Vi skyndade oss iväg så fort vi kunde efter frukosten så att vi skulle hinna med den första kabinen upp som öppnar klockan 08.20. Först hade vi tänkt att ta sällskap med de andra skidåkarna från hotellet men de stod fortfarande och lyssnade på sin reiseleiter från STS som stod och pekade åt olika håll. Vi behövde ändå försprånget då vi var tvungna att köpa liftkortet innan vi kunde börja köa till liften. I biljettkassan var det dock stillestånd och kön rörde sig inte ur fläcken. Tydligen så var kabinbanan trasig dagen till ära så därför ville de inte heller sälja några liftkort. Så där stod vi alla helt villrådiga och inte visste vilket ben vi skulle lägga vikten på.
För varje minut som gick så blev snön bara sämre där uppe på glaciären. Vad som tycktes vara en evighet passerade och precis när jag tänkte ge upp och skita i hela grejen så öppnade kassorna. Det var i grevens tid. Dyrbara minuter hade redan gått förlorade när vi väl trängde oss in i kabinen. Det andra skidgänget såg vi inte skymten av förrän vid nästa liftbyte, då de åter stod i samlad grupp och lyssnade på guiden som gestikulerade åt olika håll. Vi skickade upp en stav i luften och hastade förbi. En och en halv timme efter att vi lämnat hotellet var vi äntligen ombytta och klara uppe på glaciären.
Alltid samma befriande känsla när man får glida iväg på första åket. Luften är sval och skön men den här dagen är det lite disigare och himlen inte lika knallblå som den första. Man ska dock inte låta sig luras, luften är tunn och UV-index är bokstavligt talat skyhögt. Den som glömmer smörja in nästippen kommer obönhörligen bli sönderbränd (vilket jag fick lära mig den hårda vägen på Galdhöpiggen). Detta gäller naturligtvis inte Junior som är halvthai och välsignad med en annan hudtyp. Goggles måste vi dock båda ha på oss hela tiden för att inte drabbas av snöblindhet.
No sunscreen x 2...
Jag tar några svängar och känner på snön. Skidorna känns helrätt. Jag visste det. Ja, åtminstone på just den här höjden. Junior drar iväg och jag låter honom få ett rejält försprång innan jag själv sätter fart nedför det lite brantare partiet mot Theodul innan den övergår till evighetsflacken ner mot Trockener. Halvvägs kommer jag ifatt junior, och redan här, cirka 300 höjdmeter längre ner så börjar snön bli sämre. Dessvärre måste vi ner i vattengraven och ta oss an hundra meter motlut på slutet innan vi når den enda liften som är öppen i skidsystemet som tar oss upp till Klein Matterhorn.
Hade vi kommit en vecka senare så hade vi sluppit den här tidsödande och ganska tråkiga delen av backen. Invigningen av den nya gondolen Matterhorn Glacier Ride 2 mellan Testa Grigia och Klein Matterhorn sker samma dag (1 juli) som vi lämnar Cervinia. Med den nya liften så hade åkningen visserligen blivit kortare men effektivare på bättre snö då man kan hålla sig på över 3500 meter hela dagen. Under juli så öppnar liftarna dessutom redan 06.30. Men nu måste vi alltså ner i dalen för ett svettigt träningspass.
Sommartrött glaciär. Skulle ha tagit med vattenskidorna. Trockener Stegs gondolstation skymtar bakom krönet.
Enligt STS-guiden så fyllde glaciären den här sänkan (bild ovan) tidigare och det var snarare en flack än en uppförsbacke. Här ser man verkligen konsekvenserna av glaciäravsmältningen. Jag antar att det är bättre på vintern men nu spelar det ingen roll om man så åker störtlopp hela vägen, den tunga blöta snön bromsar ändå upp farten på slutet. Vi får lägga onödigt mycket tid på att klampa uppför den här sträckan. Junior tycker att det är måttligt kul men han klagar inte. Jag själv ser det som ett trevligt träningspass med världens snyggaste utsikt men hade så klart hellre glidit hela vägen ner till liften.
Den allra sista biten av den så kallade pisten går åtminstone nedför och här kan vi glida lite innan snön obönhörligen tar slut och blandas upp med grus och lera. Här är jag glad att jag inte har mina egna skidor med mig för nu orkar jag inte bry mig om att belagen kanske blir lite repiga. Här får vi ta av oss skidorna och gå sista biten, och det är också uppför så klart. Sedan in genom en korridor förbi både restaurang och skidbutik och till sist ner med en rulltrappa till gondolen. Jag konstaterar att det är mycket logistik här innan man står på skidorna i pisten. Man saknar ju det där att bara glida in i en stolslift efter ett åk och sedan upp till toppen igen utan att behöva ta av sig skidorna. Ändå är det ju värt det och känns som sommarens bästa dag.
Sommarens bästa dag...?
Tusen höjdmeter längre upp så råder lyckligtvis ändå vintern. Det är fortfarande till och med lite skarpt i snön på Klein Matterhorn men vi tar ändå den sista släpliften upp till Gobba di Rollin på 3899 meter där vi tar en selfie med det mäktiga Breithorn (4164 möh) i bakgrunden. Vi drar sedan direkt ner mot bergets skönaste parti, pist nummer 85. Här är det hallelujaåkning för kropp och själ och sinne. Det är dopamin och serotonin och noradrenalin och valuta för pengarna. Junior missar inte tillfället att brassa på utför sluttningarna och jag har nästan svårt att hinna med honom. Han stannar upp vid ett krön och väntar in mig med telefonen i högsta hugg; nu är det tydligen TikTok-video på gång. Jag försöker stila. Det går sådär.
Efter en alldeles för kort stund tar det roliga slut och övergår till flacken på Plateau Rosa, och underbart är kort sägs det ju. Men det är bara att dra ner till dalstationen och upp med liften igen och göra om det. Det är hela tiden en kamp mot klockan och värmen.
Vi drar tre varv runt i systemet och passar på att knapra medhavd nödkost under gondolfärderna. Det är möjligt att någon macka råkade följa med från frukostbuffén på hotellet också. Snön blir allt sämre för varje varv och snart är det lite väl mjukt även på Breithornplatån, men fortfarande åkbart. Junior har dock fått nog av slushen och uppförsbacken nere vid Trockener och vägrar följa med på ett fjärde varv. Han kraschade en gång på tredje vändan och har defenitivt fått nog nu. Vi står nere vid Testa Grigia och diskuterar hur vi ska göra. Han säger att han kan vänta i restaurangen om jag vill åka ett varv till. Jag är tveksam, det tar åtminstone tre kvart svarar jag. Han propsar och jag märker att han vill klara sig själv en stund. Jag går med på det och ger honom en 20-eurosedel, det borde räcka till en flaska vatten och en pommes.
-Okej Dylan. Gå till kassan och säg fritte bara så fattar dom, och aqua, eller water om du inte kommer ihåg. Ketchup är samma på alla språk...
Junior ser mäkta stolt ut när han stoppar sedeln i fickan och det märks att han växer av förtroendet. Precis när vi kramas hejdå så dyker Alf upp, vår nyfunna och bästa vän från hotellet. Han har också fått nog för dagen och ska gå upp till restaurangen och vänta in de andra från skidgruppen. Perfekt, nu kunde jag slappna av, Junior var i gott sällskap. Karin och de andra var också på ingång.
Jag tog sikte mot Matterhorn för att göra dagens, och faktiskt säsongens sista åk skulle det visa sig. Det är i princip tomt i backen vid det här laget och det är inte svårt att förstå. Föret är en katastrof nedanför Testa Grigia även om pistmaskinerna är igång och jobbar hela dagen för att hålla pisterna åkbara. På höjden är det ändå hyfsat. 85:an ligger där öppen och folktom och jag tänker att jag ska satsa allt i säsongens sista åk och sätter fart, men så ser jag att det står en figur mitt i backen som ser bekant ut, jag känner igen den skrikiga buffen. Gör en stoppsladd framför honom och säger tjena. Det tar några sekunder innan han placerar mig. Vi växlar några ord och han får ta en sista bild på mig med Matterhorn i bakgrunden vilken får sy ihop säcken för den här säsongen. Sedan blir det störtlopp sista biten ner till Testa Grigia där Junior står och väntar på mig och ropar heja pappa från balkongen. Det värmer i hjärtat.
Hela gänget var samlat och Junior satt där och höll hov för de andra. Han är så brådmogen ibland och jag är så stolt och lycklig över att få vara hans pappa. En gemensam after ski-lunch med en birra Peroni och pasta carbonara i vårvärmen på 3480 meters höjd var ett perfekt sätt att toppa den här skidsäsongen. Living la dolce vita... Nu gäller det bara att försöka finansiera kommande säsong.
Mvh/ njurar och raggarbil till salu...