Grande Finale
Veckan i Alperna har runnit iväg fortare än glaciärerna smälter här. Sista dagen bjöd på mildare temperaturer och till och med plusgrader i solen på eftermiddagen. Eftersom jag egentligen kände mig klar med skidåkningen så blev sista dagen som en bonusrunda då jag kunde beta av ett par mindre berg i närområdet som jag hade prioriterat bort tidigare. Det vill säga Ahorn och Horberg, jaja, men det heter faktiskt så.
Men först var det dags att hyra ett par skidor igen, och precis som gårdagen så vågade jag inte lämna mina egna skidor kvar på hotellet, så jag kastade upp dem på axeln och pjäxtrampade den knappa kilometern genom byn på morgonen. Nu går det förvisso en skidbuss precis utanför dörren på hotellet men vem har ro att vänta på den när liftarna redan har öppnat innan den första skidbussen behagar dyka upp. Sedan är det en bra uppvärmning att gå en kilometer med hela skidutrustningen på sig.
På Brundl Sport som ligger i anslutning till Penkenbahn så var utbudet inte så stort som jag hoppats på, men förståeligt då veckohyrarna redan lagt beslag på de flesta skidorna. Jag fick mig ett par gula Völkl Racetiger (utan titan noterade jag för sent) som låter rätt så coolt men kändes lite för lätta och fladdriga i pisten. Ett misstag, men orkar inte åka tillbaka och byta. Till skillnad mot hyrbutiken på Hintertux så kunde Brundl inte förvara mina Paradise under tiden vilket gjorde mig gubbgrinig, och eftersom jag inte ville lämna dem i ett skidställ nere i centrum så blev det att släpa med sig båda paren upp på berget där stöldrisken är betydligt mindre.
Det mildare vädret och det faktum att det var fredag gjorde att det var betydligt mer folk i backarna (läs kabinbanan 150er Tux) och säkert en och annan tyrolare valde nog att vabba den här dagen. Om det systemet nu finns i Österrike...
Jag skyndade mig bort mot Rastkogel där det fortfarande var ganska glest med folk, och jag hann med ett par repor där innan det var dags att jobba sig tillbaka mot Horberg. Målet var att hinna med en tidig lunch på mysiga Schneekarhütte innan pöbeln började ramla in. På tillbakavägen gav jag panoramapisten Route 66 en ny chans nu när det var klar sikt, och så pass tidigt att det inte hade bildats pucklar ännu. Samma backe men en helt annan upplevelse.
På Horberg och Schneekarhütte så var fredagsfyllan tydligen redan långt gången, trots att klockan bara var halvelva när jag nådde dit. Åtminstone på uteserveringen, alltså snön, men inne så rådde fortfarande lugnet. Jag provade den lokala rätten flammkuchen samt ett glas av det lokala ölet Zillertal och den smakade ju likadant som de andra dagarna. Flammkuchen är typ som en tunn pizza fast på krispigare botten. När jag väl letat mig ut i solen igen så var det så mycket skidor att jag aldrig hade hittat mina hyrlagg om det inte suttit ett klistermärke med mitt namn på.
Efter denna utdragna fredagslunch så kände jag mig klar med Penkensidan av Mayrhofen, samt mina fladdriga hyrskidor. Bestämde mig således för att avlägga visit på Ahorn istället, vilket är det andra berget som man kan nå via en kabinbana från centrum. Inte för att jag hade några höga förväntningar på Ahorn som är mera som ett litet familjeparadis med korta backar, utan för att jag och Junior hade vandrat där i somras. Hyrskidorna kunde jag bekvämt nog lämna in på Brundls butik på berget vilket jag gjorde och tog mina egna ner till byn igen där jag valde att ta en varm vårpromenad till Ahornliften. Att vänta på skidbussar är nog den tråkigaste sysselsättningen i Alperna.
Backarna uppe på Ahorn var fortfarande hårda så mina Paradise funkade inte alls. Det gjorde inget. Jag drog ett par vändor men kände mig helt klar med skidåkningen för den här veckan, och tog istället tillfället i akt att beställa en jägertee i den inbjudande snöbaren. När jag suttit där och göttat till mig i solen i gott och väl en timme var det dags att bege sig ner till människobyn igen. Det kan göras på två sätt. Antingen bekvämt med kabinbanan, eller den enda backen som är en svart pist på mer än ett tusen fallhöjdsmeter, så jag valde naturligtvis den svarta pisten nu när jag hade stärkt upp modet med en Stroh-rom i varje ben; ja det är tydligen huvudingrediensen i jägertee.
När jag väl kom ner till dalstationen så insåg jag att jag gjort min sista slalomsväng i Alperna för den här gången. Jag var nöjd. Kanonväder hela veckan och inga olyckor, knäna höll ihop, och maten och ölen var god. Som vanligt. Rundade av skidåkningen med en gulasch och en öl på en trevlig uteservering och tog in det sista ljuset innan solen sänkte sig ned bakom någon glaciär i fjärran. Nu ska jag åka hem och krama Junior.
Det är möjligt att det kommer inlägg med recensioner på restauranger och hotellet samt en summering med kostnader. Gårdagens inlägg här: Inget nytt under solen.
