Taste Like Chicken

 

En jävla gangster! Iklädd träningsoverall och guldlänk. Inbakade rastaflätor. Han ser ut som en dubbelgångare till Snoop Doggy Dogg.

 

 

Det här är fortsättningen på förra inlägget: London Nostalgia - Honungsfällan. Del 1.

 

 

Han bemödar sig inte ens med en blick åt mitt håll. Jag är på helspänn. Känner pulsen dunka i tinningarna. Blir irriterad. Med ryggen mot mig växlar han några ord med den hårdsminkade klimakteriekossan. Med armen visar hon mig mot dörren. Femme fatale verkar ha gått upp i rök. Precis som mina chanser att klara mig helskinnad ur den här situationen.

 

Vi lämnar källarlokalen och börjar gå. Jag först och han tätt bakom. Så att han har koll. Vi går under tystnad. Det finns inget att säga. Hur fan hade jag hamnat i den här situationen? Jag förbannade mig själv, jag - den självutnämnde proffsresenären som aldrig hamnade i trubbel. Ansåg mig själv vara street smart och kunde rabbla Lonely Planets alla varningstexter utantill och känna av dålig stämning på långt avstånd och därmed alltid tog omvägar runt skumma typer och kvarter. Självgod hade jag varit många gånger och himlat med ögonen åt blåögda turisters klavertramp ute i världen. Jag som aldrig tog onödiga risker hade duperats av fresterskans smicker och insett alldeles för sent att det var en fälla. 

 

Strax närmar vi oss St James Tavern. Det känns som att eoner av tid har förflutit sedan jag lämnade puben. Josefin! Kan hon rädda mig? Sekunderna det tar att passera letar min blick febrilt efter hennes blonda hår inne i folkvimlet. Men hur skulle jag kunna förklara det här för henne förresten? Modfälld går jag vidare. Min följeslagare allt närmare snett bakom mig. På gatan trängs salongsberusade turister med lediga Londonbor. Ingen ser mig. Jag befinner mig i en egen avskärmad bubbla där allt utanför verkar gå i slow motion medan min hjärna arbetar i överljudsfart.

 

Plötsligt ser jag två poliser på andra sidan gatan. Mitt hopp tänds. Om jag bara rusar dit och berättar så kommer de att rädda mig. Men så blir jag osäker, tänk om allt det här är legitimt och klubben faktiskt har rätt att utkräva pengarna från mig, då kommer poliserna istället se till att gangstern får sin betalning. Det får inte ske. Jag tänker igenom hela scenariot och förkastar hela idén inom loppet av en nanosekund. Jag gick mot min undergång. Skulle jag bara stå mitt kast och betala funderade jag. En dyr lärpeng. Aldrig. Det handlade om förnedringen, att jag skulle stå där vid en bankomat och ta ut tusentals kronor och räcka över till en gangster för att inte bli kastad i Themsen med huvudet före. Tänk om han helt plötsligt fick för sig att höja beloppet. Eftersom jag jobbade i Norge hade jag mer pengar på lönekontot än vad som var hälsosamt att bli av med. Tankarna snurrade.

 

Vid Picadilly Circus är det massor av folk i rörelse. Ett lämpligt ställe att placera en bankomat. Vi borde vara nära nu. Londonkvällen kokar av liv. Man får väja runt folk för att ta sig fram på trottoaren. Vid ett trafikljus står bilar och väntar på grönt. De varvar motorerna. För fotgängarna har det redan slagit om till rött. Det är så trångt, eller om det är för att bankomaten nu är inom synhåll, så kommer Snoop-kopian upp bredvid mig och passerar en aning. Samtidigt ser jag i ögonvrån att det slår om till grönt för bilarna. Utan att tänka, det är bara en ren reflex och det går blixtsnabbt, kastar jag mig ut i gatan och springer framför bilarna som redan börjat köra. De lägger sig på tutan. Jag springer för livet nedför vad som måste vara Coventry Street. Min 30-litersrygga slänger från sida till sida. Jag tittar inte bakåt en endaste gång och har ingen aning om Snoop-gangstern jagar efter mig. Utanför en krog står grupperingar med folk och jag tar sikte på en liten lucka mellan dem. Precis när jag ska smita emellan så tar en kille ett steg bakåt och jag träffar honom med full kraft men båda lyckas bibehålla balansen och jag rusar vidare. Mot vad har jag ingen aning om, London är nytt och jag har ingen lokalkännedom. Adrenalinet pumpar. Gatan blir mörkare men så ser jag i slutet den välkända Underground-skylten.

 

 

 

Jag kastar mig ner i underjorden och jag vet inte om jag köper en biljett eller bara hoppar över vändkorset. På en perrong står ett tåg med öppna dörrar och jag flyger in innan de slår igen. Hukar ner på ett säte och försöker göra mig osynlig. Min knallgula fotbollströja lyser upp hela vagnen. Hjärtat håller på att dunka sönder bröstkorgen och svetten forsar på hela kroppen, ändå sliter jag fram min långärmade tröja och drar på mig den. Dörrarna slår igen men jag vågar inte tittat ut. Jag vet inte på vilken station vi befinner oss, eller vart tåget är på väg. I tunnelmörkret går pulsen ner en aning men snart saktar tåget in på nästa perrong. Jag spanar ut för att se vilken station det är. Picadilly Circus Station. Helvete. Pulsen rusar igen. Kunde han ha spejare utplacerade? Det var lätt att bli paranoid. Kryper ihop och räknar sekunderna. Folk lämnar och andra kliver in i vagnen. Dörrarna tycks stå öppna i evigheter. Till slut lämnar vi ändå stationen och med omvägar genom Londons gigantiska tunnelbanenät så når jag slutligen mitt hostel i närheten av London Bridge. Lite skärrad men ändå med en smak av segertriumf varvar jag ner med en pint i baren på St Christophers Hostel för att fira min så kallade great escape och tänker att saken ska vara utagerad.

 

  

 

På lördagen är det tävlingsdags och jag tar tåget upp till Corby igen. På Rockingham Speedway är det bara ett positivt adrenalin som flödar genom kroppen när bilarna vrålar förbi i 400 km i timmen. Kenny Bräck startar på pole position men slutar på åttonde plats. Tävlingen upptar hela min uppmärksamhet och åt gårdagens lilla missöde ägnar jag inga tankar längre.

 

Söndagen är fri från racing och jag kan ägna hela dagen åt så kallade sevärdheter. London bjuder på strålande septembersol. Brittsommar. Men i sinnet är det inte sol. Händelsen från fredagkvällen kommer ifatt och jag känner mig låg. Träningsvärken i benen minner om språngmarschen.

Betar av lite turistgrejer. Big Ben, Harrods, Oxford street. Beger mig till Notting Hill för att leta efter den blå dörren. Ser den inte fast jag passerar den. Portobello Market verkar inte ha öppet. Jag hade nyss läst ut Jack the Ripper så jag drar till Whitechapel för att kolla in miljöerna. Kommer hundra år för sent bara. Jävla ruffigt område ändå. Är street smart för en gångs skull den här helgen och vänder ner i tunnelbanan igen. Eftersom jag hade checkat ut från St Christophers Hostel på morgonen så bar jag hela helgens packning på ryggen. Hittade nytt boende på ett billigt hotell nära Paddington Station då jag hade ett svintidigt flyg tillbaka till Gardemoen följande morgon.

 

Helgen efter när jag är tillbaka i Mora igen och egentligen har lagt allting bakom mig så ringer mobilen. Jag tar upp min Nokia 3310 och stirrar på displayen. Ett utlandsnummer. Blicken fastnar på landskoden som jag mycket väl känner igen eftersom jag tidigare ringt och bokat både hostel och racebiljetter. England!? Mitt blod fryser till is. Vem i hela helvete ringer mig från London?