Taste Like Chicken

 

 

När jag tagit en bild på den välkända fasaden med neonskyltarna och snurrat runt där ett tag känner jag att det är dags att läska strupen med en iskall Guiness. Det var trots allt fredagskväll i pubarnas huvudstad. På en gata i närheten slinker jag in på en pub som mycket väl kan vara St James Tavern. Inne på puben är det varmt så jag tar av mig min blå långärmade Sverigetröja och stoppar ner i ryggsäcken som jag burit med mig hela dagen. Under har jag min nya knallgula fotbollströja med mitt smeknamn och numret 30 på ryggen. Bara ett par veckor tidigare hade jag haft ett stort 30-årskalas och burit tröjan dagen till ära. I tillägg hade jag färgat håret som en grävling, med blekt uppepå och mörkt på sidorna. Jag tror det var Fredrik Ljungberg som satte trenden. Inne på St James stack jag ut i mängden och det var kanske därför som Josefin fick ögonen på mig. Min blick möter hennes i minglet, hon såg så otroligt svensk ut, och hon nickar lätt åt mig som om hon läst mina tankar. Hon tränger sig bort till min plats vid bardisken och jag beställer en pint till. Samtalet är igång.

 

 

 

 

Eftersom jag har Dalarnas minsta festblåsa och jag befinner mig på ett nytt ställe så gäller det att sondera terrängen för pinkmöjligheter i god tid. Ursäktar mig och säger att det börjar bli dags att lätta på trycket. Josefin erbjuder sig att vakta ryggsäcken under tiden, men den hänger bra där på ryggen tycker jag. Jag hade ingen anledning att misstro henne men i den låg min nya kamera, en digitalkamera som jag köpt för födelsedagspengar. Den nya tekniken hade precis börja slå igenom och priserna var fortfarande höga.

 

Kön till toaletten är alldeles för lång och jag tänker att det är bättre att gå ut, precis som man brukade göra hemma på Wasastugan när det begav sig. Pinka mot gärdesgården, och problem solved... Jag vänder tillbaka och säger till Josefin att jag ska gå ut istället. Hon tittar förvånat på mig och verkar tro att jag är dum i huvudet. Jag ler överseende och tänker att hon är en stadsbo och aldrig varit på landet. 

 

Men runt Picadilly Circus finns varken någon gärdesgård eller timmerknut, eller ens en liten buske där man diskret kan lätta på trycket. Problem not solved... Jag rör mig snabbt bort från vimlet på gatan för att hitta en lugnare plats, men det är för mycket folk överallt. På en tvärgata verkar det ändå vara lite ödsligare. Ser en neonskylt med en pil som pekar neråt till vad som verkar vara en källarpub. Det får duga tänker jag och kilar ner för trappan. Innanför dörren så ser jag direkt att det här inte är en vanlig pub. Det liknar mera en...strippklubb. Jag möts av en hårdsminkad äldre dam i negligé. Hon ser lika förvånad ut som jag. I övrigt är den lilla lokalen helt tom på folk vad jag kan se. Den lilla scenen med en kromad stolpe är nedsläckt. Jag frågar henne om jag får låna toan lite snabbt bara. Det har redan gått alldeles för lång tid. Hon synar mig från topp till tå som för att värdera mig. Jag står där lite andfådd och ser väl ut som en reklampelare för svenska fotbollslandslaget. Hon svarar vänligt att det går bra men att det är upptaget just nu. Ber mig att sätta mig ner en stund och vänta. Visar mig med hela handen till ett litet bås med en U-formad soffa i krossad plysch och ett litet runt bord i rostfri plåt. Det är så trångt att jag måste ta av mig ryggsäcken för att få plats. Jag vill gå men sitter kvar. Hur kan det vara upptaget? Det verkar inte finnas en levande själ på det här stället.

 

Från ingenstans dyker det upp en betydligt yngre kvinna och slår sig ner mittemot mig. Hon har bara underkläder på sig, i spets och satin. En femme fatale med långa ögonfransar och koksaltlösning i push-upen. Hon frågar om jag känner till reglerna på det här stället. Jag skakar på huvudet och förklarar att jag bara ska låna toan. Hon ger mig chansen att ändå läsa skylten som sitter på väggen bakom mig. Det är en lång finstilt text bakom glas och ram. Jag orkar inte läsa men ser att det står olika summor i pund och antar att det handlar om olika varianter av striptease. Vem fan kan förresten läsa en finstilt text när man är pissnödig? 

Den unga kvinnan i spets och satin är ett socialt proffs och ställer intresserat frågor om vad som fört mig till London och andra helt vardagliga frågor. Inte en endaste gång föreslår hon att dansa mot betalning eller liknande. Det är ett helt vanligt samtal som på vilken hemmafest som helst.

 

Jag vet inte hur många minuter som passerar men tycker att det är märkligt att toan fortfarande är upptagen, och frågar om det. Jag kan inte hålla igen längre. Det är ju inga andra gäster där. Hon tittar på sitt armbandsur och svarar att det är nog ledigt när som helst. Här börjar varningsklockorna ringa på allvar, det är något som inte stämmer. Josefin måste undra vart jag tagit vägen och har antagligen redan tröttnat. Efter ytterligare någon minut så är det tydligen ledigt. Jag har inte sett någon lämna den lilla korridoren där jag förstår att toaletten finns. Äntligen min tur. När jag står där kommer jag på att ryggsäcken ligger kvar under bordet där ute. Blir stressad och skyndar mig ut.

 

När jag återvänder till bordet har det skett en skiftning av stämningsläget i lokalen. Jag blir illa till mods och vill dra så fort som möjligt. De båda kvinnorna som nyss var så trevliga har nu en annan attityd. Jag sätter mig på soffkanten och sträcker mig efter min ryggsäck när den äldre hårdsminkade säger att det är dags att betala. Jag blir helt paff och frågar för vad. För samtalet med vår sällskapsdam svarar hon. Pulsen rusar. Jag tittar frågande och vädjande på den yngre kvinnan som står där med sin koksaltlösning och högklackade skor. Hon svarar iskallt att hon bett mig läsa skylten med reglerna. I övrigt ett stenansikte med möjligtvis en gnutta medlidande. Summan som ska betalas är några hundra pund som jag räknar om till tusentals kronor. Jag blir illamående och en slags utomkroppslig upplevelse uppstår. Jag var rökt. Fällan hade slagit igen.

 

Hur fan skulle jag ta mig ur det här helskinnad? Jag tar upp plånboken och viker upp den för att visa mina enstaka sedlar som ändå ligger där och förklarar att jag omöjligen kan betala. Jag visste bättre än att springa omkring i världen med en massa kontanter på mig. Den hårdsminkade är missnöjd och ber mig hålla upp plånboken igen mot en övervakningskamera som sitter i taket. När jag lyfter blicken ser jag den ovanför vårt bord. Sitter det en jävel bakom en skärm och övervakar allt det här?

Hon frågar om jag har något kreditkort. Jag tvekar men svarar att det har jag. Det kunde vara en utväg. Jag måste bort från det här stället. Ut från lokalen. Kvinnan berättar att det finns en bankomat i närheten vid Picadilly och undrar om jag hittar dit själv eller om jag behöver någon som guidar mig.

 

Hoppet tänds inombords, då är det ju för fan bara att dra fort som ögat och aldrig mer återvända hinner jag tänka, och svarar henne att jag nog hittar dit själv. Utan att ens överväga mitt svar så säger hon torrt att hon ska skicka med någon för att visa vägen. Min låga slocknar igen. Och vem är någon? Om femme fatale ska ledsaga mig i sina högklackade skor så kommer jag kunna springa ifrån henne. Även om hon byter till bättre fotriktiga skor. Hjärnan går på högvarv för att hitta flyktvägar. Jag hade inga planer på att låta någon råna mig på tusentals kronor.

Från samma ingenstans som min "sällskapsdam" dykt upp så uppenbarar sig ännu en gestalt. Luften går ur mig. Det här kommer jag aldrig att fixa. Vid Picadilly Circus slutar mitt liv...

 

 

Fortsättning följer om några dagar...