Manila Nostalgia
Januari 2008. Tanken på att återvända till Manila utan sällskap var inte alls lockande. Filippinernas huvudstad var en kloak med hög kriminalitet, i alla fall i jämförelse med Bangkok. Jag ångrade att jag inte förlängt mitt filippinska visum och följt med skånepågarna till Palawan, men nu satt jag där själv i det lilla Cessnaplanet som gick in för landning på Ninoy Aquino International Airport. Det började skymma och skulle snart vara mörkt.
"Manila can be a pretty sketchy place, particularly after dark..." som det stod i guideboken.
Redan nästa morgon skulle jag med ett annat flyg tillbaka till Singapore. Jag behövde således ett hotell nära flygplatsen och skulle åtminstone inte behöva åka in till centrala Manila. Lonely Planet tipsade om ett billigt skithotell i närheten som hette Town House. Det fick duga som inkvartering och jag hoppades att det inte skulle vara fullbokat. Jag hade ingen plan B.
Med Mexiko City i minnet några år tidigare så hade jag inga planer på att ta en egen taxi den här gången. Jag spanade ut i den långa taxikön efter lämpligt sällskap, det vill säga andra vitingar med ryggsäck. En bit bort såg jag ett ungt par som lyste med sitt skandinaviska utseende; killen med jeansshorts och tjejen med blond hästsvans. Båda med Haglöfsryggor såg jag när jag närmade mig. Definitivt svenskar. Eftersom det enligt mig inte finns någon anledning att stanna i rövhålet Manila så misstänkte jag att de också skulle vidare nästa dag. Jag presenterade mig på svenska och frågade om vi kunde dela taxi till ett billigt hotell jag visste fanns i närheten. Eftersom backpackers ofta reser på stram budget och förslaget på delad taxi och billigt boende ofta faller i god jord så sa de ja direkt. Jag var lättad.
Eftersom hotellet verkade vara av det simplaste slaget och ligga lite avsides så misstänkte jag att chaffisen inte skulle känna till det, så nu gällde det att få en som kunde engelska. Nog för att engelskan är utbredd på Filippinerna men kanske inte bland lågutbildade taxichaufförer så var det av yttersta vikt att vi fick en som vi kunde kommunicera med. Att sträcka fram en karta och visa vart man skulle visste jag av erfarenhet att det var lönlöst, det hade sällan funkat i Asien. När det var vår tur så talade jag om för personen - som med viktig skjorta och rak arm visade passagerarna vilken bil man blivit tilldelad - att vi behövde en engelsktalande chaffis. Han svarade bara yes som i förbifarten och pekade på den bilen som stod närmast.
-Do you speak english? frågade jag när vi tryckt in oss alla tre i den gistna gamla Toyotan. Jag fram, och Peter och Magda i baksätet. Chauffören svarade inte ens på min fråga och jag förstod att det här skulle bli problem. Mina egna kunskaper i tagalog var obefintliga. Town House låg bara ett stenkast från flygplatsen och jag försökte visa honom sidan i Lonely Planet för att förtydliga om vart vi skulle. Han tittade och nickade och vi kom överens om ett fast pris för körningen, och satte av, men in mot stan upptäckte jag efter en stund.
-Fan, det här blir helt fel! sa jag till mina nyfunna vänner. De var trevliga, men Peter var mer stor än klyftig skulle det visa sig. Magda verkade vara mer skärpt än sin pojkvän. Jag försökte förklara för den fåordige chaffisen att vi inte skulle in till Manila. Han gjorde en gir och började köra in på småvägar och jag hade snart tappat orienteringen. Ute var det redan kolsvart sedan länge och jag visste inte längre vad som var norr och söder. Efter en stund stannade vi på en mörk bakgata med parkerade taxibilar och rökande män i grupp. Vår chaffis vevar ner rutan och ropar något. En av dem bryter sig ur gruppen och kommer emot oss. En diskussion på tagalog mellan männen. Vi andra sitter tysta. Det är något olustigt över situationen. Mannen som nu hänger in genom rutan verkar inte vara någon muntergök direkt, han har ciggen i mungipan och blåser utan omsvep in röken i bilen medan han studerar de tre blonda turisterna, som om vi blev...värderade.
-You go with me, I know the place. Pay your driver first! Vi befinner oss i en utsatt situation inser jag men är tacksam att jag inte är ensam. Det känns inte bra att byta bil men vår egen chaffis har ingen aning så det är lönlöst att sitta kvar. Jag har absolut inget förtroende för den nye killen och överlägger med Magda om våra valmöjligheter. Peter verkar över huvud taget inte känna in stämningen och utsattheten som råder i den här mörka gränden för tillfället. Han börjar opponera sig och ifrågasätter att vi måste betala fullt pris för taxiresan trots att vi inte ens kommit fram än. Jag säger lugnt till honom att det är nog inte läge att börja bråka om pengarna nu, att det är småpengar i sammanhanget. Men han ger sig inte och höjer rösten och frågar varför vi i helvete måste betala två gånger. Killen med ciggen i mungipan som knappt når upp till taket på bilen ryggar inte en millimeter för den reslige svensken, utan blåser bara ny rök in mot baksätet och svarar med självsäkert lugn:
-It depends on the situation...
Vi byter motvilligt bil, gör upp ett nytt pris och kör iväg. Nu har Peter åtminstone den goda smaken att hålla käften under resten av färden. Magda hade väl läxat upp honom med några dräpande blickar tyckte jag mig uppfatta i ögonvrån när vi flyttade över ryggsäckarna till den nya bilen. Jag försöker lätta upp stämningen med alla inblandade i den allt senare kvällen. Efter ett tag kör vi in på ännu en mörk bakgata och där ligger faktiskt Town House. Om det inte finns lediga rum här så är vi rökta. Stället är slitet, men verkar poppis då det sitter en hel del folk runt om i den kombinerade lobbyn/serveringen. -Only one room left, and some dorm beds, säger kvinnan bakom disken. Egoistiskt och utan att överlägga vidare med mitt taxisällskap säger jag att jag tar rummet och drar fram pengarna och betalar innan någon annan hinner reagera. Rummet kostar en svensk femtiolapp. Jag ska fan inte ligga i någon sovsal med en massa andra snarkande trashpackers. Jag är trött, svettig och hungrig. Och irriterad efter taxidebaclet. Det skulle bli skönt att lämna Filippinerna. Nu ska jag bara härda ut en natt på det här gudsförgätna stället.
Jag tvärstannar utanför tröskeln till rummet som mest påminde om en cell på Alcatraz. Golvet såg ut att aldrig blivit skurat så jag halar fram en av alla saronger ur ryggan och lägger ut som en matta framför mig innan jag kliver in. I det minimala rummet utan fönster finns bara en smal säng som skriker bed bugs, och ett litet bord bredvid. I taket en fläkt. Inga sängkläder på den tunna skumgummimadrassen, men en kudde finns. Jag knuffar ner den på golvet och breder ut ännu en sarong över madrassen. Tar fram min tjockaste tröja och rullar in den i ytterligare en sarong som får tjäna som kudde. Ryggan hänger jag upp på rummets enda krok. Fy fan vilket ställe, jag inser att det är det värsta jag någonsin bott i under alla resor jag gjort, men hade inget val. Delad dusch och toalett skulle finnas på varje våning men jag hittade bara en som var i funktion en trappa ner. Det här var ett steg rätt ner i avgrunden och den diametrala motsatsen till mitt rum på Park Hyatt i Tokyo tre månader tidigare.
Hungern tvingar ner mig till serveringen. Jag hade knappt ätit något sedan jag lämnade Coron tidigare på dagen. De få borden är alla upptagna ser jag efter jag gjort beställningen i kassan. Spanar runt efter någon som ser trevlig och social ut. Vid ett bord sitter ett par salongsberusade herrar i 60-årsåldern. Ser ut som europeer. Båda har grå mustasch och vita kortärmade skjortor med cigarrettpaket och glasögonfodral i bröstfickan. De sticker ut i mängden och smälter inte alls in bland alla andra svettiga trashpackers iförda linnen med ölreklam. De ser mig och nickar åt mig att slå mig ner. Jag är tveksam men har inget bättre alternativ. De kommer från Österrike visar det sig men var duktiga på engelska. Medan jag väntar på maten så försöker jag pliktskyldigt kallprata med dem. Något jag egentligen är skitdålig på i vissa situationer. När jag frågar dem vad de gör i Manila så börjar båda gubbskratta, den ena lite osäkert, den andra roat. De tittar på mig som om de försöker avgöra om jag var allvarlig och faktiskt inte förstod varför man åker hit. Så fattar jag och ställer inga vidare frågor på det. Manila var Sydostasiens avskrädeshög som drog till sig allsköns slödder med sjuka böjelser och jag var glad att lämna nästa dag. Plötsligt ser jag Peter och Magda komma nedför trappan och jag hojtar på dem och frågar om de vill sitta, men de ska försöka få tag i en taxi till gallerian som ligger någon mil bort för att äta där. -Ska ni ut och åka taxi igen?? Nu?
Jag bara skakade på huvudet åt dårskapen runt mig.
Natten blir orolig, jag kan inte riktigt slappna av och sover dåligt. Rummet är kvavt. Sarongen täcker inte riktigt madrassen och jag ligger där i mörkret och försöker sträcka ut hörnen. Tänker på alla bed bugs som eventuellt ska bita mig under natten, men jag kommer att klara mig. När jag checkar ut nästa morgon lämnar jag kvar sarongen på golvet och den i sängen, jag vill inte ta med mig smutsen från det här stället. Town House hade åtminstone egen transfer till flygplatsen så det gick smidigt att ta sig härifrån och det är nog det enda positiva man kan säga om det här stället.
Jag lämnade Filippinerna en erfarenhet rikare, och efter ett kort stopp i Singapore så såg jag fram emot att få besöka ännu ett nytt land som stått på önskelistan länge, nämligen Vietnam som jag misslyckades med -99 och istället hamnade i Mexiko.
Filippinerna är annars fint ute på öarna med fantastisk dykning. Det mesta är billigt och de flesta kan engelska. Det dåliga är kriminaliteten och maten. Boracay är nog bland de vackraste stränder jag sett men alldeles för överbefolkat. Tio år senare, 2018, var det så förorenat att hela Boracay stängdes ner under ett halvår.
Boracay anno 2008
Intressant som alltid att läsa dina inlägg. Själv
Väntar jag på att kunna åka till Thailand tillsammans med min tvillingbror i vinter. 2016 sen senast. Vi åkte första gången 1992. Jag har hus utanför Chai Nat och min bror 10 km norr om Bo Thong
I Chonburi.