Mexiko City Nostalgia
Mexiko City, Oktober 1999. Sen kväll på väg från flygplatsen. De två mexikanerna i framsätet i cheva-pickupen verkade vara allt annat än ett par fromma svärmorsdrömmar. Jag kände mig oerhört utsatt och kanske första gången jag varit oroad för min egen säkerhet. Jag var övertygad om att de när som helst skulle svänga in på någon mörk gränd och rånmörda mig. Jodå, jag hade läst om historierna. Hur fan hade jag hamnat här?
Ja, hur hamnade jag där egentligen?
Någon vecka tidigare hade jag fått besked av min arbetsgivare att jag kunde ta ut ett par veckors semester om jag ville. Projektet i Vemdalen hade gått bra, och jag hade till och med fått en liten bonus. Med målmedvetna steg hade jag gått in till Göran på Heza-Resor i Mora med förevändningen att boka en biljett till solen. Jag hade tänkt mig Vietnam eftersom jag redan hade varit i Thailand tre gånger och tyckte att det räckte. Göran förklarade att jag behövde söka visum om jag skulle dit vilket inte skulle hinna ordnas innan min semester startade. Rådvill satt jag där och plockade upp en resekatalog som jag snabbt drog tummen igenom och stoppade slumpmässigt på en sida. Ett uppslag med vajande palmer och turkost vatten slog emot mig. Yucatan. Welcome to Mexico!
Hm, äta taco varje dag? Ja, Mexiko får det bli!
På Heathrows enorma flygplats hittar jag en bokhandel där jag köper Lonely Planets utgåva Mexico. Några timmars väntan innan avgång och tvivlen hann komma och gå många gånger. Det här var en resa som jag absolut inte ville göra ensam, men alternativet att sitta hemma och uggla i två veckor var ett betydligt sämre alternativ. Reslusten var alltför stark.
När vi landade på Aeropuerto Internacional de la Ciudad de México tio timmar senare var jag väl påläst och förberedd och hade bestämt mig för ett hotell i "rätt" område som boken tipsat om. Skräckhistorier om oseriösa taxichaufförer som rånmördat sina passagerare passerade revy inför mitt inre när jag rörde mig genom terminalen. Flygplatsen hade utarbetat ett system för att förhindra det här, man skulle förköpa en taxibiljett i ett speciellt bås innan man passerade EXIT där man i princip blev kastad till vargarna annars. Sedan skulle man gå till de godkända och ackrediterade taxichaufförerna, vilket jag gjorde med påklistrad och världsvan min och mitt moneybelt väl dolt under kläderna.
Det var knappast en uppmuntrande syn som mötte mig när jag skärskådade gruppen av svartmuskiga och mustachprydda machomän. Det var inga tvålfagra typer direkt, snarare drogkartellernas underhuggare. Min blonda kallufs drog blickarna åt mitt håll och en olustkänsla spred sig i kroppen. Jag viftade med taxibiljetten så självsäkert som jag förmådde. Två mexikaner i bakvända baseballkepsar närmade sig. Jag höll upp taxibiljetten framför mig som ett inbillat skydd, den försäkrade att taxiresan redan var betald, inklusive dricks. Här ska inga plånböcker med kontanter plockas fram. De såg sura ut. Jag berättade vilket hotell jag skulle till. De började prata sinsemellan på spanska.
-Cerrado! Area closed. We take you to another hotel.
Det kunde inte stämma. Alla varningsklockor började ringa. De påstod att hela området var avspärrat på grund av demonstrationer. Det är en blåsning. Jag protesterade lamt och började kolla runt efter någon form av räddning. Såg en polis i närheten som jag gick fram till, med baseballkepsarna hack i häl. Jag frågade om det kunde stämma att hela området Centro Histórico var stängt. Polisen bekräftade att så var fallet och motvilligt följde jag med till taxin som inte var en vanlig bil utan en stor Cheva-pickup med dubbelhytt och 8-fotsflak. Perfekt att transportera lik med tänkte jag för mig själv när jag hoppade in i baksätet.
Färden gick genom mångmiljonstaden, förhoppningsvis till deras alternativa hotell i ett annat område. Jag kunde inte komma på något att säga för att lätta upp stämningen. Varför var de två personer förresten? Jag la armarna över magen som för att skydda mitt moneybelt.
Till slut körde de in i en mörk gränd där jag kunde se ett hotells ensamma neonskylt kasta en gul ljuskägla på gatstumpen nedanför. Snabbt hoppade jag ur pickupen med ryggsäcken i ett stadigt grepp. Att komma in i den upplysta lobbyn var en befrielse. De två mexikanerna följde med in av någon anledning. -Muchas gracias försökte jag men möttes bara av två stenansikten.
Mexikanskt stoneface...
Medan jag väntade på min tur i receptionen så såg jag i ögonvrån att de stod kvar och hängde vid hissarna. Fick mitt rum som egentligen var för dyrt för min budget men det var det minsta jag brydde mig om just nu. Med nyckeln i handen och sänkt blick gick jag mot hissarna. Det slog mig att de kanske var ute efter dricks trots att min förköpta taxibiljett hade befriat mig från ytterligare kontanthantering. Det sista jag hörde innan hissdörrarna gled igen bakom mig var ett väsande -El puta madre!
Notera telefonkatalogen...
Efter att ha pustat ut på rummet en stund så kände jag plötsligt hur hungern slog till med full kraft. Måste ha mat. Med nyvunnet självförtroende efter att ha undkommit taxiresan med livet i behåll så kände jag mig återigen som en världsvan och luttrad resenär. Tog en dusch och senare hissen ner till den nu tomma lobbyn. Det började närma sig midnatt. Jag gick fram till receptionsdisken där en kvinna satt försjunken i en bok. Jag ursäktade mig och frågade om det fanns någon öppen restaurang i närheten. Señoran tittade upp ovanför glasögonbågarna och tittade på mig som om jag var en komplett idiot. -I wouldn't recommend you to go outside this time Sir! sa hon och skakade sakta på huvudet så där som man gör när man tycker att någon är helt dum i huvudet.
Men eftersom jag var världsvan och hungrig gick jag ändå ut på gatan och spanande lite. Först till höger där det var kolsvart så långt ögat nådde. Sedan till vänster där jag kunde skönja en ljusglimt i fjärran. Blev tveksam. Vid närmare eftertanke så kanske det var en dålig idé trots allt. Att Mexiko City var en farlig stad hade framgått med all önskvärd tydlighet. I alla fall efter mörkrets inbrott. Jag smet upp på rummet igen med svansen mellan benen. Somnade efter att ha tuggat i mig lite torra nötter som jag fått med mig från flyget.
Dagen efter kastade jag mig ut i staden som på ytan i dagsljus kändes lite mer välkomnande. Metron under ytan däremot fick återigen varningsklockorna att börja ringa en aning. Beware of pickpockets stod det i Lonely Planet. Min blick letade febrilt efter andra turister, andra vita, att ansluta mig till. Såg inga. Stålsatte mig med självsäker uppsyn och ett fast grepp om plånboken i framfickan. Kameran försökte jag dölja under tröjan så gott det gick, sedan tryckte jag in mig i den packade tunnelbanan för att ta mig till bussterminalen och köpa en bussbiljett till Yucatanhalvön, närmare bestämt Playa del Carmen. En nätt liten resa på 1700 km på en buss som skulle visa sig vara mer lämpad för lokaltrafik. Att vara backpacker var ibland att utsätta sig för idiotiska saker.
Efter en obekväm mardrömsresa och 26 timmar senare klev jag ledbruten av bussen i ett regntungt Playa del Carmen. Vid en första anblick såg det knappast ut som i resekatalogens bilder hos Göran på Heza-Resor. Men nu var jag här, och det skulle bli bättre...
Har ni Corona här...?