Hashtagförbannelsen
Hashtagen, sociala medier och pandemieffekten. En farligt rykande cocktail som gjort att de forna smultronställena dukar under en efter en. Kanske är jag bara egoistisk och vill ha de för mig själv. Fenomenet uppstår överallt känns det som, inte bara utomlands längre utan även i vårt orörda Sverige som nu besudlas av oss reseälskande svenne bananer som tidigare sökt oss till solen i andra länder men som nu "tvingas" hitta nya resmål inom rikets gränser. Likt flugor som studsar mot fönsterrutorna och vill ta sig ut i världen men är hopplöst instängda och surrar runt i ett begränsat utrymme.
Idag blev jag påmind igen när vi gjorde ett besök till Helvetesfallet och Storstupet. Två platser där man tidigare i princip varit ensam. Idag räknade jag till ett tjugotal fordon på parkeringen vid fallet, samt ett par husvagnar. Vid Storstupet ett dussintal bilar på den lilla parkeringen.
Storstupet med inlandsbanan på bron (och pöbeln utanför bild)
Kö vid Helvetesfallet
I Skuleskogens nationalpark som jag skrev om i förra inlägget vet jag inte hur det såg ut tidigare, men det var ju fullt med folk i skogen och bara dagarna efter vi kommit hem var det ett nyhetsinslag där de boende klagade på den ökande trafiken. Hur jag själv hittade dit? Såg ett inlägg på fejan så klart. Om jag postade ett eget inlägg från Slåttdalsskrevan? Självklart. Veckan efter mitt egen incheckning såg jag i flödet två nya inlägg därifrån. En dominoeffekt av hashtags och delningar, eller en slump? Vet inte.
För att inte tala om Dalarnas stolthet Njupeskär i Fulufjällets nationalpark. Kilometerlånga parkeringsköer längs vägen. Hur kul är det att vandra asfalt trekvart innan man kommer till själva entrén? Utmaningen är kanske inte att ta sig dit, men att få en bild utan folkmassorna så att det ser ut som att man hittat ett eget smultronställe.
Förra årets lokala trend var Stops vattenfall i Älvdalen, en plats jag inte ens visste existerade innan dess, men sommaren -20 verkade varenda masjävel leta sig dit och posta en bild.
Så klart en effekt av reserestriktionerna, men även innan så började hashtagförbannelsen sitt gränslösa korståg över världen, och alla med en flygbiljett och ett instakonto är medskyldiga.
###
Ett av "mina" smultronställen i Thailand var en tidigare gömd strand på Lanta där man i princip var ensam även under peak season, men som på senare år besudlats av allt fler turister. För elva år sedan visste jag inte ens om att den fanns då den inte syntes från vägen. Det var Flickan på kullen som tog med mig till en liten nyöppnad restaurang byggd på pålar bakom ett bambustaket. Restaurangen, Diamond Cliff, hängde där på klippkanten med utsikt över en bedårande men helt öde strand. Från vägen hade den alltid varit omöjlig att se.
Nui Beach (aka Diamond Cliff Beach)
För att ta sig dit var man tvungen att gå genom djungeln på en smal stig om man visste var man skulle parkera motorcykeln efter vägen. Jag hade ingen aning men Ammy visade mig. Ytterst få kände till det här stället. Sedan kom den smarta telefonen och den förbannade hashtagen och fejans incheckning med karta och allt. Ja, jag är medskyldig. Stället blev allt mer populärt och har byggts ut i etapper och med egen stege ner till stranden, men det värsta av allt är att djungeln har huggits ned intill restaurangen så nu är det full insyn från vägen. Stranden har också döpts om i sociala medier från Nui Beach till det mer klatschiga Diamond Cliff Beach, och för varje år så hittar allt fler hit. Jag ska inte påstå att stranden överbefolkad nu heller, men den är aldrig tom. Ja, det skulle var nu under pandemin då eftersom alla är på Kebnekaise istället.
Nui Beach (aka Diamond Cliff Beach) anno 2011
Nui Beach anno 2017 (med pöbeln utanför bild)
Ett annat exempel är mina två favvorestauranger i Chinatown (inlägg 2011) i Bangkok. Jag hade hittat hit av en slump på 90-talet. Fram tills de smarta mobilerna började sprida bilder, hashtags och incheckningar så kunde man komma hit när som helst och få ett bord. Men redan 2013 när jag och Hjärter Dam kom hit så var köerna ett faktum. Tripadvisor är fantastiskt på många sätt men när alla slaviskt ska följa topplistan blir det trångt. Sa jag att jag ville ha guldkornen för mig själv?
Kö på T&K anno 2013
Förr i tiden, alltså före internet och hashtags så kände man ju bara till så kallade sevärdheter som man hittade i resebyråns kataloger, eller i resguider på biblioteket, om nu någon minns den gamla fina institutionen. (De verkliga guldkornen var det bara the locals som kände till). Man var hur som helst tvungen att aktivt söka upp informationen. Nu får man den slängd i ansiktet till morgonkaffet. På gott och ont. På de proffsigt tagna bilderna såg man aldrig folkmassorna - pöbeln. Det verkade som att ett fåtal människor faktiskt besökte de där platserna.
Mitt största antiklimax som jag kommer att tänka på är Chichén Itzá, alltså mayaruinerna i Mexiko som jag besökte 1999. Långa rader med bussar och tusentals människor i vägen. I resekatalogen såg man inga människor på bilderna. Man skulle ha åkt till Tulum istället som inte fanns på bild innan den förste influencern dök upp där med sin smarta telefon och kontaminerade stället.
El Castillo, Chichén Itzá -99 (med pöbeln utanför bild)
Andra ställen som stått på önskelistan men inte gör det längre efter jag sett amatörbilder med folkmassor på nätet är Taj Mahal i Indien, Angkor Wat i Kambodja samt Machu Picchu i Peru. Tack för varningen kan man säga.
Taj Mahal, Angkor Wat och Machu Picchu. Snodda hashtagbilder...
###
Ett resmål som faktiskt står kvar på önskelistan är nationalparkerna i och kring Utah och Arizona i USA. Det har varit en dröm i över tio år att göra en roadtrip där, det är det fortfarande trots att jänkarna nu befinner sig i samma situation i sitt eget land som vi svenskar gör här. De reser runt i staterna, i synnerhet i the southwest och skapar köer och parkeringsproblem där, istället för att sprida ut sig över världen. Ja, fy fan vilka i-landsproblem man har. Hoppas alla kan börja resa normalt snart igen så att jänkarna återvänder till Barbados och jag och Junior kan åka till Vilda Västern, men i lugn och ro. Thailand är väl bara att glömma även kommande säsong då pandemin precis satt igång på allvar där.
Bilden nedan fick genast restarmen att börja arbeta igen. Hur jag hittade den? En delning, en incheckning, en hashtag? Minns inte längre. Googlade fram mer info om stället bara för att konstatera att bakom fotografen står folk och köar i evigheter bara för att få komma fram och ta den där perfekta bilden som man kan posta med lämpliga hashtags. Fan vad trött man blir. Kan man inte få ha en endaste nationalpark för sig själv?
Men jag vill ändå fortfarande åka dit, och har redan komponerat en ledighetsansökan för Junior till rektorn där jag belyser att skolplikten är överskattad och...så vidare. Vi får se vad som händer. Kanske Njupeskär på höstlovet kan vara en höjdare trots allt... #yolo
Subway cave, Sedona. Arizona. Amerikas svar på Slåttdalsskrevan... (Photo cred: Earthtrekkers)
Ja, Sverige börjar fler och fler upptäcka nu under pandemin. Vi var i Njupeskär i början på juli och det var helt klart mer folk nu än vad det var 2012 när vi var där för första gången.