Khao Lak Nostalgia

Annandag Jul, 2004. Jag väcks av att telefonen ringer. Sträcker mig efter min Nokia 6310 och svarar. Det är min svägerska.
 
-Har du hört vad som hänt i Thailand? Det har varit nån jordbävning och en stor våg som slagit in mot Phuket.
 
Jag befinner mig i källaren i Dysberg och känner mig lätt bakis, dagen innan har vi varit på juldagsdisco på Älvdalens hotell. Jag slår på text-teven och tänker att om Phuket drabbats så borde det vara ännu värre i Khao Lak som ligger helt öppet utan skyddande vikar. Jordbävningen i Asien är huvudrubriken. Det rapporteras om att två svenskar omkommit i flodvågen. Ordet tsunami är det ingen som använder än. 
 
 
Orchid Buri, Khao Lak 2004 
 
 
Khao Lak, november 2004. Vi hade tagit en lång promenad på stranden, jag och tjejen som kunde tala med hästar, och sett det här hotellet. Vi hade gått in och frågat vad det kostade och flyttade dit redan nästa dag. Jag minns att en gravid kvinna stod och fyllde upp poolen när vi checkade in. Hon log mot oss och hälsade oss välkomna. Orchid Buri var ett nybyggt litet gulligt hotell i vitt och rosa, och hade precis slagit upp portarna och tagit emot sina första gäster. Det var så fint där det låg på stranden, och alla rum hade utsikt mot det stora blåa havet.  
All personal var så gullig och den gravida kvinnan gick runt och log hela tiden och klappade sig på magen och såg fram emot att snart få bli mamma. Ja, vi trivdes på Orchid Buri, men vår månadslånga vistelse i Thailand led mot sitt slut så vi vinkade adjö och önskade lycka till med allt och tog ett flyg ner till Kuala Lumpur där vår resa skulle avslutas.
 
Att allt skulle ligga i ruiner en månad senare hade så klart ingen någon aning om.
 
 
 
 
 
En tid efter tsunamin när katastrofen var ett faktum så hittade jag så småningom en tysk hemsida som hade dokumenterat och listat alla förstörda hotell i Khao Lak. Jag hittade en bild på Orchid Buri och kunde konstatera att endast en huskropp återstod. Det var en sorglig syn och jag har tänkt många gånger om hur det gick för den gravida kvinnan och de andra som jobbade där, och för egen del om vi varit där en månad senare. De flesta svenskar verkar känna till någon som drabbats. 543 svenskar omkom i Thailand och de allra flesta i just Khao Lak.
 
 
Orchid Buri, Khao Lak 2005. (Bild från Radarheinrich.de)
 
 
Thailand, november 2006. Jag sitter på ett internetcafé på Karon Beach på Phuket och funderar på min fortsatta färd. Min första ensamresa till Thailand och ett kringflackande utan egentligt mål. Jag och tjejen som kunde tala med hästar hade brutit upp. Hon var den snällaste personen jag mött i mitt liv men nu hade vi gått skilda vägar. Men vänskapen bestod och jag skickar ett mail till henne om att jag funderar på att åka upp till Khao Lak för att kolla läget. Men jag är osäker på om jag är redo. Tsunamin lever fortfarande kvar i medvetandet hos thailändarna och ganska snart börjar de berätta om sina egna minnen från katastrofen. Tjejen som driver caféet visar på väggen hur högt upp vattnet nådde. Det blir för påtagligt. Khao Lak får vänta och jag bestämmer mig för att dra söderut istället, till Ko Lanta, och på så vis hamnade jag på Nature Beach som skulle bli starten på något helt annat men det är också en helt annan historia. 
 
 
Thailand, november 2007. Jag är ute på min halvårslånga resa och hade startat med Transsibiriska järnvägen och Japan. Nu åkte jag vidare på enkelbiljetter och planerade åtminstone en månad i Thailand. Min lillasyster med pojkvän ska komma och vi stämmer träff i Ao Nang. Vi hänger där några dagar innan jag tröttnar, Ao Nang har aldrig varit någon favorit och jag måste ändå snart göra en visarun så jag bestämmer mig för att dra landvägen upp till Burma. Khao Lak ligger halvvägs så det blir en bra mellanlandning där några dagar.
 
 
 
 
 
Väl på plats tar jag en tuktuk upp till Bang Niang Beach där Orchid Buri tidigare låg. Checkar in på Cousin Resort som någon tipsat om. Khao Lak verkar vid det här laget helt uppbyggt igen men turisterna lyser med sin frånvaro. Det är inga problem att hitta en bungalow och på Cousin Resort är ett fåtal uthyrda. Men visst, november är försäsong och det är ofta dålig beläggning, men här i Khao Lak är det inte hela sanningen. Minnena och rädslan från tsunamin lever kvar och det finns många spöken och osaliga andar här, och det är knappast något man bara viftar undan, hos buddhisterna är spökena efter de döda högst verkliga. I den sena kvällen får jag snart höra nya historier när jag bondar lite med personalen. Det ligger något ödesmättat i den fuktiga kvällsluften i Khao Lak. Jag går och lägger mig. Nästa dag ska jag ta reda på vad som hände med Orchid Buri.
 
 
 
 
Efter frukosten så ger jag mig ut på upptäcksfärd. Det är svårt att orientera sig eftersom allt är nybyggt och jag inte riktigt minns var hotellet stod. Jag trodde egentligen inte att de sista resterna ens skulle stå kvar då allt jag såg var nybyggt. Det fanns inga referensbyggnader jag kunde ta sikte på. Solen bränner redan hårt i nacken så jag genar genom en resort och ner på stranden där det är svårare att gå men fläktar skönt från havet. Efter en stund tar jag en paus på en liten strandservering byggt av bambu. Endast ett fåtal bord får plats under taket som släpper igenom några strilande solstrålar genom den glesa bambun. Jag borrar ner fötterna i sanden och beställer en dricka. Blickar ut mot det stora havet och låter vinden svalka mig. En svensk familj sitter en bit ifrån. Dottern har inbakade blonda flätor med pärlor i. Mamman har dyra solglasögon och pappan piké. De har stil och har definitivt varit i Thailand förr eftersom pappan inte sitter och äter med bar överkropp. Jag undviker kontakt, vill inte röja min nationalitet. Försöker överhöra deras lågmälda konversation. Var de här under tsunamin? Hade de förlorat någon? Jag hade förstått att många överlevande åker tillbaka till Khao Lak som en del av sitt sorgearbete.
 
Ropar in notan, -Kep tang khap, och passar på att fråga den medelålders servitören med fårat ansikte om han känner till och har någon aning om var hotellet Orchid Buri låg. Jag berättar att vi bodde där strax innan tsunamin och ville se platsen och att det borde vara i närheten. Han vet precis och pekar med tummen över axeln upp mot en slybeväxt dunge snett ovanför serveringen. nära alltså, och jag frågar vidare om han vet vad som hände med personalen. Den svenska familjen har tystnat och lyssnar nu nyfiket på vårt samtal men låtsas som om de inte gör det.
 
-They survived. Everybody survived svarar han och ger mig en varm blick. Det blänker till i hans ögon och han ger mig en klapp på axeln. Det är fantastiskt men låter otroligt. -Mai pen rai, tam sabai säger han när han förstår att jag kan några ord på thai. Han ler men hans ögon är sorgsna. Det fläktar från havet men luften är tät. Stämningen är känsloladdad. Jag betalar och går därifrån. 
 Tomten är helt igenväxt med för mycket sly på strandsidan så jag går upp på vägen igen och närmar mig från andra hållet och där ligger det helt plötsligt inne i grönskan. Övergivet och bortglömt som en inkaruin. Det har bara gått ett par år sedan jag hittade bilden på den kala tomten men nu har djungeln redan tagit över. Det är svårt att förstå hur fort det växer i tropikerna. Lika svårt att förstå att just vårt hotell var det enda jag såg som bara lämnats på det här sättet. Faktiskt det enda spåret (förutom polisbåten) jag kunde se efter den stora förstörelse som tsunamin orsakade.
 
 
 
 
 
 
Jag trampar runt där en stund och försöker förstå med vilken kraft vågen dragit fram och om det var  just det här rummet vi bodde i. Det är svårt att avgöra. Det är en märklig känsla att stå här. Hur kan någon ha överlevt det här?
 
Jag lämnar Orchid Buri och tar promenaden upp till polisbåten som spolades cirka 1,5 km upp på land där den blev kvar och nu är ett minnesmärke med information om tsunamin.
 
 
 
När jag senare kommer tillbaka till Cousin Resort så berättar jag för de två thailändarna i receptionen om dagens upplevelser och att jag fått höra att all personal på Orchid Buri hade överlevt. De tittar lite konstigt på mig och den ena nickar långsamt utan att säga något, den andre slår ner blicken i golvet. Vilken märklig reaktion hinner jag tänka innan jag förstår. De thailändska sociala koderna att helst inte säga något som kan upplevas obekvämt. Greng Jai. Ett uttryck jag fick lära mig betydelsen av långt senare. Mannen i bamburestaurangen hade så klart skonat mig från sanningen genom att hålla skenet uppe. Jag ställde inga följdfrågor men förstod att ingen hade överlevt.
 
En eftermiddag när jag satt och chillade utanför bungen med Lonely Planet i näven kom jag att tänka på den gamle glada försäljaren nere i Khao Lak Village. Jag och tjejen som kunde tala med hästar hade köpt ett par handgjorda salladsbestick i snidat trä och lite annat souvenirtjafs av honom. Bang Niang var ganska öde efter mörkrets inbrott så en kväll tog jag en songtheaw ner till stan för att kolla läget. Jag hoppade av i närheten av där han hade stått och sålt sina souvenirer tre år tidigare, men tänkte att han är nog inte kvar. I Thailand förändras allt i en rasande takt, oavsett tsunami eller inte. Men helt plötsligt får jag syn på honom och blev så otroligt glad. Jag stegade fram och berättade att jag mindes honom från innan tsunamin. Han bara stod och log, han kunde inte mycket engelska men kunde åtminstone säga -I survived. Jag stödköpte symboliskt ett par salladsbestick av honom innan jag gick vidare. Så det blev ändå ett bra avslut på mina dagar i Khao Lak tyckte jag.
 
 
 
 
Jag gjorde senare en mardrömsresa upp till Burma över dagen innan jag drog vidare söderut igen. Drygt ett par veckor senare befann jag mig på Nature Beach på Ko Lanta för ett återbesök. Ön som också kallas The Lucky Island i tsunamisammanhang då den klarade sig lindrigt undan i flodvågen. Men minnet efter katastrofen är knappast glömt och den där aprildagen 2012 när tsunamilarmet tjöt över ön så utbröt panik och det kan man läsa om i det här inlägget... I väntan på en tsunami