I väntan på en tsunami
Folk satt och spelade yatzy eller minglade runt med en öl i handen. Öl som Ammy och hennes kompis passade på att ta hundra baht för, eftersom alla affärer och restauranger nu var stängda pga evakueringen. Samma del av mig beundrar sådant företagande. När man ser möjligheterna.
Alla satt och småpratade, tittade ut mot det stora havet, kastade blickar mot TV:n som rapporterade om jordbävningen och den annalkande tsunamin.
Förra inlägget avslutades ju precis innan allt drog igång igår. Någonting var på gång förstod jag. Jag hade gått ner från rummet till receptionen och ut på vägen. Nancy stod i telefonen och verkade upprörd över något.
Bilar kom körandes i full fart med varningsblinkers ivrigt tutande för att röja väg. Andra pickuper stannade för att plocka upp folk på flaket. Eat passerade mig i sin svarta chevrolet. Hennes blick var panikartad. Hennes fot i botten. Förresten, alla jag tittade på hade samma...skräck i blicken. Vad fan är det som händer tänkte jag.
Vänder upp mot Nancy igen som är på väg ner mot mig, samtidigt ringer mobilen i fickan. Ser att det är Ammy. "TSUNAMI IS COMING P'FRANK, YOU MUST COME UP HERE!" Jag möter Nancys blick och när hon får ögonkontakt så säger hon samma sak. "Tsunami is coming soon, we must leave! You tell the guest, reu reu!"
Tre rum uthyrda. Lätt match. En ryss, ett ungt par från Skottland (som prutat på rummet), samt två medelålders kvinnor från Tjeckien. Först ryssen som jag verkligen fick förklara för flera gånger vad som var på gång innan han trodde mig. Sedan upp och knacka på dörren till skottarna som inte verkade vara på rummet för tillfället. Konstigt eftersom jag såg deras flipflop utanför dörren och även deras moppe stod parkerad. Sprang ner igen och mötte tjeckiska damerna som kom upp från stranden med panik i blicken. Jag sa åt dem att ta värdesakerna med sig och ta första bästa tuktuk eller bil upp på någon höjd. Jag hade ju sett hur bilarna plockade upp folk efter vägen. Jag skulle senare på kvällen bli varse att det var inte riktigt korrekt av mig i egenskap av manager för hotellet. Jag sprang upp ännu en gång till skottarna och knackade på deras dörr. Ingen reaktion.
Nancy hade jag skickat iväg för att möta upp sin familj nere på Klong Hin. Jag packade ihop mina egna värdesaker och låste alla dörrar på Nature House medan jag väntade på ryssen som verkade ta en evighet på sig. När han var klar så tog vi mopparna upp mot Klong Toab. Polisen hade satt upp vägspärrar uppe i korsningen och frågade vart alla som kom från Klong Nin var på väg. Halabala Resort skrek jag åt honom i farten och han backade och släppte förbi oss. De utan bestämd destination blev skickade åt andra hållet upp till Khao Jai Restaurant.
Uppe på Halabala hade det börjat samlas allt mer folk, och jag smet istället ut och satt mig på Ammys balkong där jag hade första parkett ut mot havet. Reaktionerna på facebook lät inte vänta på sig. Jag blev kontaktad av både Sveriges Radio och SVT som ville komma i kontakt med folk på plats. Jag tyckte att det var lite onödigt så länge det faktiskt inte hade hänt något. Någon hade ropat på vargen, men inte hade vi sett någon varg ännu.
Alla väntade på den stora vågen som skulle komma om någon timme, om tjugo minuter, alldeles strax, den hade ju nyss slagit in mot Phuket sa ryktena. Skulle inte havet dra sig tillbaka snart?
Efter ett tag blev det mörkt och vi såg inte längre horisonten. Folk verkade besvikna. Jag förstår att detta kan låta helt horribelt med tanke på vad som hände 2004, och naturligtvis så önskar ju ingen en repris på den katastrofen, men ändå så var det som om folk kände sig blåsta på konfekten.
Mitt i det här spektaklet så satt jag med mina tankar på hur jordbävningen utanför Sumatras kust hade fört oss samman igen. Jag hade varit mer eller mindre inställd på att vi inte skulle ses något mer innan jag åker hem. Att det kanske blev bäst så. Inte riva upp såren igen. Men nu hade hon ringt upp mig och varit orolig och ville att jag skulle komma. Så klart hade jag åkt dit. Träffade hennes mamma igen också som var på besök. Vi kramades förstås och hade hon fått bestämma hade jag varit måg för längesen. Brorsdottern var där också med nya hundvalpen "Lucky".
Jag tänkte också på Nancy. Hur våran relation utvecklats under den tiden vi jobbat ihop. Jag ringde upp henne, och anade jag inte en viss underton av missnöje att jag befann mig uppe på kullen igen?
Jag tänkte också på det där telefonsamtalet häromdagen. Hur skulle jag egentligen förhålla mig till det? Jag tog upp det med Ammy och efter att hon funderat ett tag så sa hon "No, they kihok you". Jag tror det också. De bluffar. Men hur ska man kunna veta i landet där ingenting verkar vara på riktigt, förrän efter det har hänt? Inte ens då ibland.
Ungefär som i den där pjäsen I väntan på Godot...
Nyfikenheten och hungern fick mig att ta moppen ner mot Klong Nin för att kolla läget. Allt var nersläckt, alla var borta. Rena rama spökstaden. Som Pripjat ungefär. Den känslan fick jag. Eller som Stephen King's klassiska bok "Pestens Tid". Några koner på vägen bara som markerade att det var "Hit men inte längre". Det var lätt att runda dem och komma in på själva strandvägen som löper bort mot Nature House. Jag vände halvvägs och letade mig upp mot 7/11 på Klong Toab. Stängt så klart men bredvid så fann jag en ensam entreprenör som sålde pannkakor. Vilken hjälte, det gäller att se möjligheterna. Jag var enda kunden dock. Knappt någon annan hade vågat sig ner till huvudvägen.
Efter ett tag så blåste de faran över. Det var ett jäkla liv i den där tsunamiskrämman och den fick fick många faranger att springa uppåt höjderna igen, innan de förstod att det betydde grönt ljus. Alltså ingen tsunami.
Rent affärsmässigt så visar sig detta nog vara dödsstöten för säsongen. Jag skrev ju i förra inlägget att vi var fullbokade inför Songkran som drar igång imorgon. Tyvärr så avbokades fyra av mina rum idag pga tsunamivarningen. Det spelade ingen roll att både jag och Nancy förklarade att det inte var någon fara längre. Ingenting har hänt. Det är bara att komma hit och fira precis som ni planerat. Men thailändarna som bokat upp rummen vågade inte komma hit nu. Samma sak hade hänt på Nature Beach enligt Nee. Jag var precis ner till Nancy och frågade vad hon tyckte om allt. "Beua" var hennes enkla men tydliga svar. Nu var hon beredd att stänga, struntade i pengarna. Sitta i trettiofemgradig värme hela dagarna och vänta på att något ska ske är inte kul för någon. Ok, igår skedde det ju något trots allt. Eller inte.
"Sawadee khap, jag skulle vilja avboka fyra rum,
vi drar till Bangkok och firar Songkran istället..."
Undrar ni vad som hände med skottarna som bodde här på Nature House? Ja, de hade legat på rummet med hörlurar och lyssnat på musik under uppståndelsen. Inte hört ett smack. När de gick ut och skulle käka vid sjutiden så var allt kolsvart och inte en käft fanns kvar på Klong Nin.