Double Nature
På ett sätt ångrar jag att vi åkte tillbaka till Lanta. Alltså, visst var det trevligt att återvända efter ett par års uppehåll, men efter att jag skrapat lite på ytan och hört historierna bakom den solstänkta paradiskulissen blev jag nedstämd och undrade om det inte hade varit bättre att välja ett nytt ställe. Men jag ville tillbaka, det är tio år sedan jag hamnade här för första gången av en slump efter att jag på båten från Phi Phi blivit rumsraggad av den charmante Eat med sitt vackra leende. Hon hade visat bilder på bungalow on beach och jag hade följt med. Hittade mitt home away from home. De följande tio åren skulle det bli många återbesök.
Nu hade vi bokat det blå huset på andra sidan vägen genom ett enkelt meddelande på mobilen, och Eat hade sedan länge slutat åka med på Phi Phi-båtarna. Idag bokas allt över internet.
Under årens lopp hade jag dock utvecklat någon slags hatkärlek till Nature Beach, så trots att jag kände till skiten bakom fasaden så gillade jag att komma tillbaka, men den här gången blev det nästan ändå för mycket. Särskilt efter vad jag fick höra sista kvällen så undrar jag om det inte förekommer en viss...jag vågar knappt säga ordet.. 'hederskultur' på ön. Vissa jag trodde gott om har jag helt tappat respekten för. Jag har sagt det förr, Thailand är lätt att älska så länge man bara är statist i paradiset och inte tittar för mycket bakom kulisserna. Lanta hade ändå gett mig så mycket och hade det inte varit för allt som hänt på ön så hade jag inte heller haft Junior och Hjärter Dam vid min sida idag.
Kuliss i paradiset...
En dag gick jag över till mitt gamla hotell Nature House, som jag arrenderade för fem år sedan, för att kolla läget. Hade hört att det var en holländare som drev det nu på ett tvåårskontrakt efter att ägarna återigen gjort halvhjärtade försök att driva det själva. Första intrycket var beklämmande, hotellet hade helt tappat sin charm efter att det byggts ut åt alla håll och nu hade tre olika färgteman. Mysfaktorn var borta, och inte hjälpte det till att utsikten från loftgångarna nu bestod av baksidan på det nybyggda hotellet Intanin istället för det tidigare grönområdet som vette ut mot Cook Kai's restaurang. (I det här inlägget kan man se skillnaden: Intanin Lanta)
Nature House. Anno 2017.
I receptionen träffade jag managern som var en trevlig thailändsk kvinna med ett litet barn i famnen. Noterade att pojken var lika ljus i hyn som Junior och frågade om han var en louk krung, ett halvblod. Det visade sig vara holländaren Peters son och jag frågade om han var där också, men Pla som hon hette, berättade med tårfyllda ögon att han hade fått en hjärtattack under lågsäsongen och tragiskt nog avlidit när pojken bara var två månader gammal. Ja, en mycket sorgsam historia alltihopa, som Leif GW skulle ha uttryckt det. Det sved i hjärtat att se den lille pojken som förlorat sin pappa.
Nu hade hon att driva Nature House själv andra säsongen, med hjälp av bara en anställd som också tjänade som barnflicka. Pla var ändå en stark och mitt i allt elände positiv och sympatisk kvinna. Jag frågade försiktigt om hur det gick annars med hotellet och relationen med ägarfamiljen, och jag nickade igenkännande när hon berättade, och jag förstod att ingenting egentligen förändrats. Förutom att kulliserna hade blivit fulare. Bakom var det fortfarande samma surdegar som spökade. Jag önskade Pla lycka till med allt i framtiden.
Fr. v. Pla, One och lilleman.
Något annat som däremot gjorde mig oerhört varm i hjärtat var när hon berättade att hon hört mitt namn många gånger från återvändande gäster som frågat efter mig, och att hon faktiskt verkade genuint glad att få träffa mig. Det var ju ändå fem år sedan jag drev hotellet, och att det fanns folk där ute i världen som mindes mig och kom tillbaka gjorde mig väldigt smickrad. Jag träffade hundratals gäster den där säsongen men minns bara ett fåtal idag, och döm om min förvåning när jag en dag låg i poolen med Junior på Nature Beach och ett välbekant ansikte dyker upp i receptionen. Efternamnet kom på en sekund, och jag ropade högt, SVARVARE! Bernt och Ann-Louise, ett trevligt par från Luleå som bodde hos mig på Nature House i någon vecka i slutet på säsongen. De var sådana människor som man önskar att man ska få träffa igen, och de hade återvänt till Lanta ett par gånger och frågat efter mig. Men det är väl tankens kraft; det man önskar det får man. Nu sågs vi.
Välsvarvat från Norrland
Nu hade jag blivit nyfiken på hur det gick för Micke från Linköping som jag lärt känna i Gröndahls bar för cirka tre år sedan (kommer ni ihåg Gröndahl som sålde allt och drog till Thailand? Enkelbiljett till paradiset.)
Micke hade en dröm om att också driva en resort på Lanta och hittade till slut Sunset Bungalow som ligger några simtag från Nature House. Jag stoppade en hundrabahting i badbrallorna och simmade dit för en Chang-lunch. Det var härligt att se Micke ta emot och snacka med sina gäster, visa dem rummet och ge dem menyn. En pad thai och mangoshake tack. Varsågod och khob khun khap. Vågornas brus och palmernas sus. Det fläktade skönt från havet. Thailand visade upp sin dubbelnatur med all önskvärd tydlighet.
Skymning på Klong Nin
Mustasch - Double Nature