Fjärilseffekten
Om det inte hade regnat den där dagen...
Det här är en fristående fortsättning på förra inlägget.
Jag hittade alltså mitt thailändska paradis på Klong Nin den där gången när jag gav Ko Lanta en ny chans 2006. Jag hade stannat så länge jag kunde innan det var dags att åka hem till ett novemberkallt Norden igen. Jag hade träffat trevliga människor, fiskat barracuda, druckit Chang i solnedgången och landat mentalt efter den rastlöshet som rådde i början av resan. Detta betydde inte på något sätt att jag hade planer på att återvända till Lanta igen. Det fanns alltför många nya ställen att upptäcka.
Året efter, 2007, hade jag sagt upp mig i Norge för att ge mig ut på min livs längsta resa. Åtminstone ett halvår hade jag tänkt vara borta. Via Transsibiriska järnvägen och Japan så var slutdestinationen Australien. Det var min fasta övertygelse hela tiden de tre första månaderna. Färden gick vidare ner genom Thailand och efter ha lekt charterturist i Ao Nang, Khao Lak och Phuket i tre veckor så var det dags att börja resa på riktigt igen. Som en backpacker. Som Leonardo DiCaprio i The Beach.
Jag begav mig till Phuket Town för att checka in på legendariska och slitna On-On Hotel som stod som inspelningsplats för DiCaprios besök på Khao San Road i början av filmen. Tyvärr var det fullbokat så jag fick hitta ett annat hostel. Där hade jag stängt in mig och läst på hela kvällen i Lonely Planet om lämpliga färdvägar ner mot Australien. Först ner till gränsen mot Malaysia och nattbuss till Singapore, och därifrån eventuellt ett flyg till Darwin där jag skulle ta det klassiska tåget The Ghan som korsar hela kontinenten på sin väg ner mot Adelaide i södra Australien. Så fick det bli. Julen skulle firas i Sydney tänkte jag mig. Släckte lampan och förberedde mig för en tidig avfärd nästa morgon. Jag hade inga planer på att ta omvägen via Lanta.
När jag vaknade morgonen efter så hade min hjärna tydligen helt ställt om. Jag minns det väldigt tydligt, hur jag slog upp ögonen och bara bestämde mig för att checka ut och ta första bästa båt till Lanta. Det var så starkt, just den ingivelsen. Sagt och gjort, jag tog en taxi till piren och landade efter några timmar på Nature Beach där jag skulle kunna stanna några dagar. Det blev ett kärt återseende med Rambo och Eat och de andra som jobbade där. Mina 30 visumdagar i Thailand skulle dock snart löpa ut och jag var tvungen att ta mig till gränsen för vidare färd mot min slutdestination.
Så hade det också blivit om det inte varit för en person, eller två kanske, som jag träffade där. En dag när jag gick på stranden så träffade jag Pierre som var långliggare på Nature Beach, han sa "tja" och vi fann varann direkt. Han var också ute på långresa och tyckte att jag gott kunde skippa Australien och hellre hänga på honom till Filippinerna istället. Jag var dock väldigt tveksam. Den andra personen var Emma som reste runt med sin kompis i Thailand. Hon var så jäkla rolig med sin morbida humor. Så vi fyra hängde där tillsammans tills jag var tvungen att lämna landet, och om de inte hade övertalat mig att komma tillbaka till Thailand från Penang i Malaysia där jag tillbringade några dagar så hade historien sett helt annorlunda ut.
Men jag kom tillbaka, och firade julen där på Nature Beach där jag också blev övertalad att agera tomte, ett uppdrag jag tog på största allvar och gjorde en repris på två år senare med inhyrd elefant och allt. Kontentan av allt är att det var många som lärde känna vararandra där och som återkom år efter år, och jag blev en av dem.
Jag ombestämde mig den där gången också och följde med Pierre till Filippinerna efter att vi firat nyåret i Singapore. Sex år senare stod han som best man på mitt bröllop. Australien väntar fortfarande.
Men jag tänker ibland på just två saker som förändrade allt. Dels då året innan när jag flackade runt i Thailand och hamnade på Ko Samui, där jag nog hade stannat hela semestern om inte det ihållande regnet fått mig att kliva in på en resebyrå och boka ett flyg till Phuket istället, som förde mig vidare till Phi Phi och sedermera till Lanta som jag alltså gav en ny chans efter tio år, och dels det där beslutet jag tog på morgonen på rummet i Phuket Town året efter. Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade åkt förbi Lanta igen? Det finns så många Om Inte..., små slumpartade detaljer som får livet att ta en annan riktning, och där på Lanta finns det en hel del Om Inte som lett fram till det jag har idag.
Slumpen eller ödet?
Wikipedia: Fjärilseffekten
Filmtips på temat: Sliding Doors (1998)
Boktips på temat: Slumpen är ingen tillfällighet
För övrigt så hade jag nog inte hamnat i Japan om jag inte sett filmen Lost in Translation. Kan läsas i det här inlägget: Park Hyatt Tokyo