Taste Like Chicken

 

Jag var allt annat än utvilad när vi närmade oss hennes hemby No Mac Fly. Efter första natten så var kroppen åter inställd på svensk tid och jag hade inte somnat förrän efter tretiden, och sedermera väckt av Junior innan gryningen. Det var alltså en dålig start. Det är svårt att vara social med bara ett par timmars sömn i bagaget, men den här gången var det åtminstone inte jag som stod i fokus för familjens nyfikenhet. De hade väntat länge på Junior. Barnbarnet. Född i annat land långt borta. Hela familjen med respektive var samlad, och med oss så var vi elva stycken under samma tak. Fem dagar skulle vi stanna innan vi åkte vidare till beachen. Lanta. Doften av hav, livselixiret för en frusen nordbo. Jag räknade dagarna.

 

 

De är gulliga, de hade köpt en ny säng till oss, men alldeles för hård för att erbjuda någon skönhetssömn. Placerad nere i vardagsrummet eftersom den var alltför otymplig för att baxa upp på övervåningen. Ett myggnät som enda avskiljare mellan husets aktiviteter och den egna privata sfären. En prövning för en självständig svensk som är van att bestämma dagordningen själv. Ännu en natt följde utan sömn och på morgonen var jag trött och stel i hela kroppen. Hade jag legat på kaklet? Hjärter Dam var redan uppe, och jag låg själv kvar med Junior och försökte vinna några minuter till för någon slags återhämtning. Så ett litet gny från den lille och skuggorna tornade upp sig bakom myggnätet. Alla redo att ta sig an barnpassningsrollen. Naturligtvis var jag tacksam för detta, men jag behövde själv en balja kaffe och något slags lyckopiller innan jag kunde umgås.

 

 

 

Jag hade ingen energi kvar och det skulle snart visa sig på allra sämsta sätt. Jag hade dessutom helt tvärt upphört med snusandet inför besöket hos svärföräldrarna för att visa mig som den goda måg som jag inbillade mig att jag var. Eftersom jag i det närmaste helt hade befriats från att ta hand om Junior så fick jag tid att reflektera över sakernas tillstånd. På väggen bredvid ett porträtt av Kungen hade ett tiotal gamla foton på Hjärter Dam satts upp. Yngsta dottern som hade flyttat till ett annat land. Favoriten? Inga foton på syskonen. Kunde jag ana en viss avundsjuka? Jag kände ett slags vemod över hela situationen. Värmen var tryckande. I buskarna spelade cikadorna outtröttligt sin sång.

 

 

Familjen sitter samlade runt Junior som sover i hängmattan. Jag orkar inte umgås. Har inga krafter kvar. Går istället upp på övervåningen. Smyger barfota på det blankslitna teakgolvet. Solen strilar in genom glipor i de stängda fönsterluckorna. Dammpartiklar dansar fridfullt runt i de tunna strimmorna av ljus. Jag gläntar på dörren till min frus gamla flickrum. Vi har inte varit där på ett och ett halvt år, men allt har lämnats orört sedan dess. Ser mina kvarlämnade saker på en hylla. Halstabletterna och Djungeloljan. En pocketbok, Ozzys självbiografi. Fotot på Hjärter Dam som tonåring som jag hade som bokmärke. Jag stoppar det i fickan. Knyter upp myggnätet. Går ner igen.

 

 

Jag sätter mig bredvid min fru på den hårda soffan i ädelträ, och försöker med mina sista krafter uppbringa något slags leende, men det ser antagligen bara tillgjort ut. Junior gungas allt för fort i hängmattan. Ena armen och benet hänger utanför och jag blir orolig att han ska ramla ur och landa på kaklet. Jag säger inget. Orkar inte. Känner mig asocial. Introvert. Frustrerad. Alla mina depåer blinkar rött. Jag är helt under isen. Någon ser min ängsliga blick och frågar. Hjärter Dam översätter. Ingen fara svarar jag utan att flytta blicken från hängmattan som far fram och tillbaka, nästan hypnotiserande. Golvfläktarna surrar.

 

Så händer det. Ena knuten till hängmattan går upp och Junior landar med en duns på golvet. Fallet är egentligen inte högt. Ett par decimeter kanske, och i hängmattan ligger han på ett täcke, men det vet jag inte just då. Men det brister inom mig. Jag kan inte kontrollera det, jag har inget motstånd kvar att hantera det. Gråten tar sats ända nere från bröstkorgen och växer sig upp och närmar sig tårkanalerna. Jag måste ut, bort från huset. Reser mig hastigt, öppnar grinden som håller hundarna ute, hoppar i tofflorna och går iväg med raska steg men utan mål. Ingen säger något.

 

 

 

Jag lugnar ner mig ganska snabbt, men vet inte vart jag ska ta vägen. Vågar inte gå tillbaka. Jag skäms, och förstår någonstans att jag antagligen har brutit mot någon thailändsk oskriven regel. Oklart vilken. Behöver skingra tankarna. Stegen tar mig till det till synes övergivna templet där jag sätter mig på en trappa som är full av fågelspillning, men det bekommer mig inte just nu. Jag är förvånad över mitt eget agerande och känner inte igen mig själv. Hur ska jag kunna förklara det här på ett språk jag inte behärskar? Sitter och lyssnar på cikadorna. Ett kungarike för en snusdosa. Efter ett tag dränks ljudet av en moped som närmar sig. Det är Juniors 11-åriga kusin som kör, med Hjärter Dam på bönpallen. Min räddare. De ser mig inte. Jag ropar. De stannar en bit bort. Moppen blir ivägskickad och hon kommer själv fram till mig. 

 

Under promenaden tillbaka förklarar jag att jag bara blev rädd och inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag "waiar" och ber om ursäkt för mitt beteende till mina svärföräldrar och sedan är väl saken i det närmaste utagerad. Juniors reaktion på att hängmattan for i golvet hade bara varit ett förvånat uppvaknande följt av ett gapskratt. Han är så cool. Själv agerar man tydligen som en jävla drama queen. Ta mig fan fånigare än programledaren i Landet Runt.

 

 

 

Resten av dagarna i No Mac Fly flöt på i ett sakta men trevligt mak. En mjukare madrass ordnades och vi kunde sova skönt igen. Jag och Hjärter Dam tog själva moppen runt i omgivningarna, vi åkte ner till den stora sjön, och besökte det mystiska Buddhafältet utanför byn. Laddade batterierna.

 

 

 

 

Länk till första besöket: Hem till byn