Taste Like Chicken

 

 

 

 

 

Offpisten ser också otroligt lockande ut och vi drar ut på sidan en bit utanför pisten och känner på pudret. Här ute blir ju mina pistskidor helt fel och jag önskar i mitt stilla sinne att jag hade en egen sherpa med mig med några extra par skidor så man enkelt kunde skifta efter behov. Men det har vi inte nu, och det går bra ändå för det är en så drömmig och surrealistisk upplevelse i alla fall. (Video längst ner).

 

 

 

Jag släpper iväg de andra först. Junior näst sist och jag sist så att jag har koll. Det är inte speciellt trångt i backen och snön är hård och greppig och inbjuder till snabb åkning. Junior åker lika mycket bredvid pisten som i, och vid ett tillfälle läser jag honom fel och vi är nära att smälla ihop, men reder ut det genom en akrobatisk undanmanöver. Jag får ändå lite spagghettiben efteråt.

 

V4 är lång och böljande men har sina isfläckar, och precis när jag kommer över ett krön så ser jag Ove längre fram som i nästa ögonblick kraschar brutalt på ett flackt parti i den hårda pisten. Han försvinner i ett snömoln och skidorna far iväg som projektiler. Han blir liggandes. Junior är först fram och sedan jag. Konstaterar att han inte brutit något och skickar iväg Junior ner till Marianne för att berätta. Ser att Carro är på väg att staka sig uppåt men jag signalerar att hon kan stanna. Ove som är 60 plus har ont och berättar att han bröt benet för ett par år sedan men säger att just det känns helt. Med möda tar han sig till slut ner till liften, men nu är det långt tillbaka till Champoluc. Vi är ända bort på Alagnasidan. Det är hur som helst färdigåkt för honom för den här säsongen misstänker jag.

 

 

Min och Juniors dag fortsätter dock och vi tar en lunch på det trevliga stället Rifugio Gabiet intill parken i G9 Castore där allt känns genuint och äkta, förutom maten som känns microvärmd. Ja, lasagnen var inte ett dugg bättre än den i skolbespisningen på den tiden ett par normala skidor var två meter långa. Men en 0,2 liter italiensk fatöl gick inte att klaga på. Med stabbiga kolhydrater i magen så begav vi oss via Punta Jolanda en kort sväng tillbaka mot "vår" hemmabacke Del Colle. Vid den här tiden hade solen vandrat över och bäddat in backarna på Champolucsidan i ett vackert eftermiddagsskimmer. Vi lockas återigen av offpisten och drar - mot bättre vetande - ut på sidorna. Ja, jag minns ju hur stenigt det hade varit i början av veckan men det såg så inbjudande ut.

 

 

 

 

Efter chokladbit och chill är Junior hetsig att dra vidare i pudret. Jag hinner knappt få på mig utrustningen innan hann försvinner bortöver. Jag följer honom med kameralinsen eftersom jag alltid har fullt upp att dokumentera hans barndom. Jag tror att det beror på att det finns ytterst få bilder från min egen uppväxt. Pappa hade nog inte ens kamera. Fortfarande inte när jag tänker efter.

 

Längre ner kraschar Junior och verkar fastna med skidorna. Jag drar efter men gör misstaget att gena över okänd terräng. Snötäcket är för tunt och jag hinner inte vika undan innan skidan kör över en vass kant som jag känner gör en djup repa i belaget. Skrapljudet fortplantar sig hela vägen upp genom pjäxan. Jag förstår att det är illa. Hoppas det inte gick in i kärnan bara. (Yea, right! Slutade med helrenovering av skidan).

 

 

Junior har klarat sig bra men är förbannad över skidan som fastnat. Han svär medan han uslas med att försöka klicka ur pjäxan från bindningen. Jag skrattar. Han lyckas och rycker upp skidan och kastar iväg den i frustration. Jag plockar upp den och sträcker leende tillbaka den till honom. Sedan åker vi vidare och börjar röra oss hemåt. Det har varit en lång och händelsrik dag. Och en fantastisk vecka. Champoluc gav mersmak. Och Punta Indren som jag drömde om när jag bokade blev det ju inget med då liften stod stilla hela veckan. I skrivande stund har det kommit ett massivt puderlarm över Monterosa och det talas om över tre meter snö på toppen! Kan man åka till Champoluc en gång till i vinter...?