Taste Like Chicken

Egentligen är den här dagen en repris på gårdagen, med skillnaden att jag inte orkar gå och hyra lämpliga lagg, utan tar mina egna. Det har fallit mera snö under natten, inte så mycket i byn, men desto mera på berget, och när vi kommer upp med Betta Forca-liften till toppen så ångrar jag mig genast. Skulle ha hyrt ändå. Men nu får det gå med de pistlokomotiv jag har. 

 

På Colle Bettaforca råder ett ordentligt snöoväder med dålig sikt, och vi passerar aldrig över kammen och ner mot Sant Anna utan vänder ner igen i C14. Vi verkar befinna oss helt ensamma i detta pudriga Narnia-landskap. Flatjuset på toppen gör skidåkningen lynnig och nästan lite obehaglig. En bit ner lättar det dock upp och sikten förbättras och det blir genast lite roligare åkning. Men jag saknar mina Ripstick eller Paradise som hade varit optimala i det här föret. På höjderna är det härlig pow pow men längre ner mot dalgångarna märks det att luften är fuktigare och snön kompaktare.

 

 

 

Junior har dock aldrig klagat på sina Revolt utan verkar ha hur kul som helst, och jag är hur glad som helst att han är med mig där i de italienska alperna. Han har verkligen visat sig mogen att följa med på den här resan. Inget klag på bagateller eller andra svepskäl för att få komma hem till hotellet där mobilspel och snacks väntar. Det har varit prio på skidåkning i första hand och allt annat i andra hand. Junior hade alltid varit mitt bästa resesällskap. 

 

   

 

Framåt lunchtid så började det spricka upp och solstrålarna gjorde sitt bästa för att värma upp snön som blev allt kramigare och mer svåråkt. Åtminstone längre ner i systemet. Så sakteliga rörde vi oss tillbaka mot Champoluc. Hela veckan hade vi försökt få oss en ordentlig pizzalunch i backen men hittills misslyckats. Vid Crest såg jag dock en stor banderoll utanför en restaurang som verkade ha snappat upp vår önskan. 

 

 

Vi knäppte av oss skidorna och gick in och satte oss och ropade in menyn medan vi slet av oss de varma skidkläderna. Äntligen skulle vi få smaska en genuin Quattro stagione gräddad i sitt eget ursprungsland. Men det kunde vi tydligen fetglömma då pizzaugnen var trasig. Efter att vi surat klart över detta antiklimax och dråpliga nederlag beställde vi in något annat som också fyllde sitt syfte med att höja vårt blodsocker. Vi gjorde oss ingen brådska därifrån. Där ute väntade ändå bara kramsnö. När vi väl gav oss iväg hade jag glömt av att betala så spaggen sprang efter och haffade mig innan vi hann glida iväg. Efter ursäkt och förlåt så ansåg både jag och Junior att det var nog färdigåkt för den här dagen och vi var nere i byn igen strax efter klockan ett så det blev en kort dag.

 

  

Ju mer vi lär känna våra middagssällskap desto roligare och trevliga blir dessa sittningar. Till vänster har jag Västkust-Lars som är i min ålder och reser med sin 20-åriga dotter Tindra, och jag blir återigen påmind om hur sent i livet jag blev pappa. Till höger sitter barndomskamraterna "Mackan" & "Samurajen" som varje år åker på skidresa utan sina familjer. Junior sköter sig galant och är delaktig och tar plats i samtalen. Det är så roligt att han inte är blyg eller ber om ursäkt för sig trots att han bara är 9 år. Ännu roligare för mig är att han verkar vara omtyckt av de andra, som också tilltalar honom med namn. Sånt brukar ju annars märkas direkt om ett barn uppfattas som en odåga som bara är i vägen och låter för mycket. Inte här. Det är för övrigt ett riktigt härligt gäng med på den här resan. Breithorn är inte så stort och man har koll på varandra och hälsar i matsalen och om man ser varandra i liftarna.