BG 6 - Graukogel - En dold pärla
Från min plats i frukostmatsalen på Salzburger Hof så kunde man i fjärran skymta dalstationen på en 2-stolslift. Det var inte mer än att man såg svänghjulet där stolarna var ner och vände för att sedan försvinna igen bakom en byggnad. Det var först nu sista morgonen som jag noterade det, trots att jag suttit där hela veckan och blickat ut genom panoramafönstren. Måste så klart vara liften till Graukogel tänkte jag, vilket också frukostvärdinnan Betty bekräftade då hon passerade mig med ännu en solfjäder av tygservetter i händerna. Det var då det slog mig, att det var ju så klart dit jag skulle åka idag. Jag hade haft en svag tanke på att följa med Göteborgsfamiljen till Sportgastein och åka med dem sista dagen, men Graukogel hade nu väckt min nyfikenhet.
The struggle is real... Graukogel 16 Feb -24.
Graukogel är på papperet inte mycket att hänga i julgran. Det visar också pistkartan och det är förståeligt att massorna inte lockas hit, trots att berget ligger runt knuten från stan. I Graukogel hölls VM-tävlingar 1958 vilket verkar vara dess stolthet och "USP".
De två 2-stolsliftarna som tar en till toppen (fast ändå inte toppen) verkar också härstamma från VM-året då de är väldigt långsamma. Här finns heller inga snökanoner så backen är öppen utifrån de för tillfälligt rådande omständigheterna.
Från Bahnhof så gick skidbussarna proppfulla upp mot Sportgastein, men på lokalbussen mot Graukogel så var vi endast ett tiotal skidåkare som klev på. Det bådade gott. Vid dalstationen så var det knappast någon trängsel. Knappt någon snö heller, och under första liften så var det barmark hela vägen upp till skiftet på ca 1500 möh, ungefär där fryspunkten ligger för tillfället. Alldeles för högt för att vara i mitten av februari.
Sista biten upp tar man med en ankarlift som släpper av en precis vid trädgränsen på ca 2000 möh. Antagligen en medveten strategi för att kunna hålla öppet även när det blåser. Toppen av Graukogel ligger på 2492 möh så det finns en hel del åkyta där uppe för dem som orkar gå sista biten med stighudarna.
Egentligen så var det bara den röda delen av B2 intill ankarliften som var något att ha. En bred fin pist med bra lutning. Den blå B1 som de kallar "familjebacken" är ingen pist utan en slingrande travers genom skogen bara. Helt värdelöst. Jag provade även den svarta B3 (antagligen själva VM-pisten) en gång, men annars höll jag mig enbart i B2 hela dagen.
Det var magiskt där uppe. Inget folk och inga köer. Blå himmel och sol, ja, rena rama påskbrännan. Tack vare att det var så lite folk så höll pisterna skapligt ihop trots värmen. För varmare skulle det bli under hela dagen. På eftermiddagen visade termometern 14 plusgrader nere i Bad Gastein.
Vid botten av den övre stolsliften så låg den mycket inbjudande restaurangen Wengeralm där jag tog en tidig lunch och en stor öl då jag egentligen hade tänkt avsluta dagens åkning efter denna måltid. Men det var för fint och för tidigt insåg jag och satte mig i den långsamma stolsliften mot toppen igen.
Gled ner till ankarliften och med den sista biten upp till trädgränsen där jag knäppte av mig skidorna och knallade upp så långt jag orkade. Men mitt dåliga flås och mina trötta knän stoppade mig från vidare toppbestigning. Dessutom så skvalpade ölen omkring fortfarande så jag fann det för gott att bara parkera mig där på toppen av pisten ett tag. Ägnade mig åt lite omogen lek med 360-kameran ett par åk också, men det blir häftiga kameravinklar som man inte kan få till annars. En selfiestick fasttejpad på staven gör hela grejen, men ger lite obalans i åkningen om man drar ut den fullt. Annars är det på hjälmen, men då ser man ju ut som en jävla teletubbie. Tur man är långt hemifrån.
Så varmt att skidorna smälter... Graukogel 16 Feb 2024.