Taste Like Chicken

Den här morgonen fick jag för mig att prova H1/H2 i Hofgastein som alltså är en av Österrikes längsta pister. Enligt uppgift 10,4 km (min egen gps ska visa en betydligt kortare distans som filmen visar) och 1457 fallhöjdsmeter (vilket är som att stapla tio stycken Grönklitt på varandra).

 

Hängde i vanlig ordning på låset till Stubnerkogelliften. När skjutporten väl gick upp och rulltrapporna satte igång så var det rejält med folk som hade samlats denna fina morgon. Något fel med ett vändkors gjorde att flödet där framme stannade upp, vilket rulltrappan så klart gav blanka fan i och fortsatte trycka upp folk till nästa våning. Folk snubblade på varandra och panik uppstod längre bak. Skriken var desperata och obehagliga, och det tog en stund innan liftwaffe fick stopp på rulltrapporna. Själv klarade jag mig tack vare att jag stod så långt fram. Däremot störde jag mig som fan på att personalen agerade så lojt trots de skräckslagna skriken. Men vad vet jag? Det där är kanske vardagsmat för dem.

 

 

Uppe på toppen så var hela episoden glömd. Åtminstone för mig. Det är alltid så andlöst vackert den där stunden precis på morgonen innan helvetet brakar lös. Men det går inte att dröja sig kvar och dra ut på det. Då blir man snart frånåkt. Snabbt gav jag mig av ner mot Angertal via den populära men ännu stillsamma B11.

 

Snön är snabb och skön i morgonkylan men knät och låren gör sig påminda och låter mig inte släppa på som jag vill. Jag svär lite men njuter ändå. Faktum är att knäsmärtan känns mindre när jag åker skidor än när jag promenerar. Uppe på Schlossalm har det redan börjat samlats folk. För att komma vidare upp till Hohe Scharte där H1 börjar så måste jag först glida ner en bit till Weitmoser för att sedan ta två olika stolsliftar innan man är uppe på toppen på 2300 meter. 

 

 

Min tanke är att åka hela sträckan på dryga milen utan att stanna, men jag kommer vara tvungen att fuska halvvägs då mjölksyran sätter in och låren protesterar. Det går fint på den mjuka manchestern i början men ju längre ner jag kommer så ändrar snön karaktär allt eftersom, och när man har passerat fryspunkten, eller daggpunkten om man så vill, så börjar snön bli riktigt tung.

 

Det mest anmärkningsvärda är dock att jag håller på att göra slarvsylta av en unge som plötsligt avviker från sin åklinje och skär in framför mig. Efteråt när jag redigerar 360-filmen och kan få ögon i nacken så ser jag att han drar rakt ut i offpisten bakom mig och inte ens verkar notera att jag flyger förbi i nästan 80 blås. Men jo, jag vet, det är jag som har väjningsplikt. Oavsett så är det alltid lynnigt med barn och nybörjare i backen eftersom de är så oberäkneliga och gör oväntade manövrar när man minst anar det.

 

 

Hur som helst så var det smällmycket folk vid gondolens dalstation nere i Hofgastein, men jag var ju tvungen att köa där för att komma upp till Schlossalm igen. Och väl där var det ännu mera folk. Och rejält varmt. Hela Gasteinerdalen badade i dagsmeja och den bayerska pöbeln. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen men drogs precis som alla andra ner till Weitmoser som är som ett svart hål där alla hamnar, men tyvärr allt för få försvinner. Ett riktigt hell hole oavsett. Suck. Den här morgonen som hade börjat så bra. Svalkan fanns ju så klart högre upp så jag forcerade mig genom liftarna mot Hohe Scharte igen där jag gled ut lite offpisten och la mig. Tog en chokladbit och funderade på vad jag skulle göra härnäst. 

 

 

 

Efter att jag legat där ett bra tag och samlat kraft fann jag det för gott att bege mig tillbaka ner till människobyn igen. Hade bara några kilometer sockerpucklar att ta mig an innan jag skulle vara framme och nere i Bad Gastein igen. Men så kom jag på en sak. Ända sedan första dagen hade min bordsdam norska Anne uppmanat mig att prova traktens bästa gulasch som skulle finnas på Ahornhütte längs med B15. Målmedvetet begav jag mig ditåt och nådde till slut fram efter mycket slush och möda.

 

Avnjöt denna välsmakande anrättning i sällskap av en stor Gösser i sejdel. Denna njutning skulle dock straffa sig hårt när jag efteråt var tvungen att jobba ner mitt inflammerade knä genom sockerslushpucklarna i B14 på vägen ner till byn. Ja, det var en dag som bokstavligt talat pendlade mellan toppar och dalar.