BG 1 - Tillbaka på brottsplatsen
Egentligen hade jag inte varit så taggad alls på att komma tillbaka till just Bad Gastein. Men då vid bokningstillfället i somras var det så oerhört prisvärt att välja just Bad Gastein i allmänhet - och Hotell Salzburger Hof i synnerhet. Att bo på just det hotellet har varit en gammal dröm som jag eventuellt ska återkomma till i ett annat inlägg. Eftersom det var tänkt att Junior skulle följa med kära mor till Thailand under läsåret så var det inte läge att söka ledigt för honom två gånger, så det fick således bli en solotripp till Alperna för mig. (Nu blev det ju ingen thairesa så det var därför vi åkte till Champoluc istället)
Det här var förresten min självfinansierade så kallade slutade-snusa-resa. Det var ju för två år sedan när jag kom hit och tyckte att det var så fantastiskt att jag bestämde mig på studs att sluta snusa för att lättare kunna spara ihop stålarna till en ny skidresa till Alperna. Jag hade dock inga planer på att återvända just hit då jag hellre ville se något nytt och prova nya anläggningar. Bad Gastein är också lite tråkigt, både som samhälle och skidsystem - om man nu vågar vara lite kräsen. Men jag gillar Sportgasteins långa och breda pister i den högalpina miljön. Och så finns ju Scharek som jag hade drömt om, men vädret och knäna satte stopp för den planen.
Och visst kändes det lite konstigt att åka till Arlanda en gång till så snart efter den förra resan, alltså den till Champlouc som jag och Junior kom hem ifrån bara tre veckor tidigare. Behovet och dosen av Alperna var ju redan uppfylld för den här säsongen så att säga. Att det ens blev en till skidresa har ju så klart sin speciella förklaring men det är också en annan historia. Nu var jag här i alla fall. Det blev en sen ankomst och läggning efter midnatt efter ett intag av en charktallrik som Salzburger Hof så schantilt hade bjudit på och ställt in på rummet.
Uppe med tuppen ändå och hängde på låset till frukosten. Som vanligt. Fint och elegant som sig bör på STS Alpresors kronjuvel Salzburger Hof. Kommer kanske ett eget inlägg om hotellet längre fram.
In i det sista kunde jag inte bestämma mig för vilken anläggning som jag skulle dra till första dagen. Jag ville till Sportgastein men prognosen såg sämre ut där och jag mindes inte om man kunde köpa liftkort där (så klart man kan!) vilket jag inte hade löst ännu. Knatade ändå upp till Stubnerkogelliften. Reströttheten kom ifatt också och jag ville vara i närheten om jag skulle tröttna. Och det var tur att jag resonerade så. Det märktes redan vid dalstationen att sportloven dragit igång. Inte bara södra Sverige utan även Bayern har ledigt vecka 7. Även holländska Krokuslovet inföll samtidigt.
I Bad Gastein så strilade regnet ner när jag gick ut genom hotelldörrarna mot liften denna februarimorgon. Jag var tacksam för mitt nya skalställ som stoppar mot väta mycket bättre än mina vanliga skidkläder. Fryspunkten ligger någonstans i mitten på berget och helt plötsligt där vi satt i gondolen så byttes regnet till snöfall, och på toppen hade det dumpat mycket mer än vad jag önskat eftersom jag hade helt fel skidor med mig. Jag hade följt prognosen sista veckan hemma och det hade svängt fram och tillbaka hela tiden huruvida det skulle komma snö eller inte. Till sist valde jag ändå pistskidorna igen (Deacon 80), lite mot min egen vilja då jag hellre hade tagit med de andra för topptur och offpist (Ripstick 106). Nu svor jag åt mitt beslut. På toppen var det inte bara en massa snö som inte ens var puder utan väldigt nära kramsnö, det var dimma och flatljus också. Sämsta tänkbara förhållanden alltså. Och det var innan hela Stubnerkogel förvandlades till en myrstack av sportlovsfirare. Om jag hade tyckt att de var mycket folk som hängde på låset innan öppning så var det ingenting mot den explosion som skedde någon timme senare när även de bayerska sjusovarna vaknat och letat sig upp på berget.
Körde B19 på baksidan. Kraschen lät inte vänta på sig när jag åkte från ändå skaplig sikt rätt in i en dimbank och helt plötsligt befann mig på insidan av en pingisboll och inte såg ett skit. Det fanns inte chans att reda ut det; fick felskär och tappade balansen, flög snett framåt och tumlade runt så ena skidan löste ut. Det positiva var att det var ganska mjukt och brant i backen så att fallet inte blev så brutalt som om man kraschar på plan mark. Så det var bara att borsta av sig snön och skammen och pulsa upp och hämta skidan tio meter längre upp. Fan vilken jävla amatör man är. Förra säsongen hade jag 50 skiddagar men kraschade inte en endaste gång. Nu var jag tillbaka på ruta noll. En knäsmärta skulle eskalera under dagen men bli bättre till nästa dag med hjälp av pronaxen och alvedon.
Längre ner blev det lite bättre. Dimman lättade och inte lika mycket tung snö i pisterna. Sedan blev det sämre igen när snöfallet blev till duggregn. Drog upp från mittenstation med den gula Senderbahn och testade min gamla favorit kraftledningspisten B11. Samma elände men fick ändå några sköna svänger där mitt på någonstans. Landade till slut i ett blött Angertal där jag delade gondol med fyra tjecker som redan hade startat dagens after ski. De bjöd på hembränt ur en fickplunta som jag artigt tog en klunk av. Den parkerade sig i bröstkorgen där den värmde gott hela vägen upp till Stubnerkogel. Jag fann det för gott att avsluta dagens bedrövliga skidåkning och tog en tidig lunch på topprestaurangen Stubner som ska ha en omtalad gulaschsoppa. Den var väl god men knappast märkvärdig. Tog sedan gondolen hela vägen ner till ett regntungt Bad Gastein igen och var tillbaka på Salzburger Hof redan före klockan tolv. Herregud vilken amatör.
