* Skidåkning, Italien Champoluc

Champoluc 5 - Apocalypse Snow

 
Jag är skeptisk men låter mig ändå övertalas att ta de skidor som spaggen valt ut. Det skulle jag verkligen inte ha gjort för det kommer bli en dålig start på den här dagen, för att sedan eskalera och bli värre. Innan det blir bättre.
 
 
 
Mycket riktigt så stämde prognosen och det har dumpat en del under natten, och jag bestämmer mig för att hyra ett par bredare skidor. Så den här morgonen skippar vi skidbussen till Frachey och stegar således upp till Tako Ski vid byns huvudlift. Jag har en ganska klar bild över vilka skidor jag är ute efter - någonting som de jag har hemma på ca 180 cm och runt 100 mm i midjan, samt en vikt på ca 1800-1900 gram. Som mina Paradise eller Ripstick.
 
Tako Ski-spaggen plockar fram ett par Enforcer 88 på 186 cm och tycker att de blir perfekta åt mig. Jag är ytterst tveksam. De är för smala och för långa. Känns tunga också. Vi diskuterar detta faktum en stund. Han verkar inte tycka att det är en bra idé med en bredare skida. Både jag och Junior är stressade och vill verkligen inte missa att få ta de första svängarna i orört puder. Nu vet jag att Enforcer-serien är en mycket populär skida och jag tänker att spaggen vet vad han talar om. -This is perfect for you, vid lunch kommer det sluta snöa och då vill du verkligen ha den här skidan. Trust me... Okej säger jag och betalar 30 Euro och tar av mig pjäxan så att han kan ställa in bindningen. Det känns fel men jag hoppas att han har rätt. Vi skyndar upp till första gondolen.
 
 
Det är ingen brådska tydligen. När vi kommer upp till Crest så har nästa gondol upp mot Ostafa inte snurrat igång än. Vi är ett tiotal personer där uppe och några har inte tålamod att vänta och skidar ner till dalstationen igen. Vi står kvar. Jag vill upp till toppen. Junior vill så fort som möjligt jobba sig bortöver mot Del Lago och då måste vi ta ytterligare en lift - stolsliften "parkbänken" - som når ända upp till stenbocken som står där på klippan och vakar över bergen. Parkbänken verkar dock inte ens vara varmkörd så vi bestämmer oss för att dra hela vägen ner så att jag får känna hur skidorna går. Junior släpper på bekymmersfritt neröver medan jag startar igång actionkameran. Tänker att det kan bli en cool pow pow-film. Oh, the irony...
 
Morgonåk i C5/Sarezza. Champoluc, Monterosa Ski. 17 Januari 2024.
 
Snön ser fluffigt härlig ut och jag drar efter Junior. Tyvärr så besannas mina farhågor. Skidan är för tung och gräver ner sig i snön och lever sitt eget liv. Jag lyckas ändå manövrera den dugligt tack vare den lätta snön men får inte alls det flytet jag önskar. Fan också, jag visste det! När jag kommer ifatt Junior säger jag att vi antagligen måste ner och byta. Han suckar. Jag har ca 800 höjdmeter på mig att komma fram till ett beslut. Plötsligt dyker 08-Carro upp och är helt lyrisk över sina hyrskidor. Hon har varit på Telemark Ski och hyrt en bred Line Vision som hon är supernöjd med och drar snabbt vidare. Min så kallade "coola" puderfilm blir patetisk och jag raderar hela filen men sparar en snapshot där det åtminstone ser ut som om jag kan åka skidor i pudersnö. Vilken jävla posör man är.
 
Fake it till you make it... 
 
Det kommer inte funka en hel dag med järnspetten jag har under pjäxorna. Visst, jag hade aldrig haft så vältränade benmusklar som nu, men det här skulle bli alltför uttröttande. Junior verkar dock kunna behärska sina Völkl Revolt i alla fören, men så har han också två friska knän och absolut inte 86 kg kroppsvikt att hantera. Han glassar ledigt ner mot byn i svarta pisten Del Bosco medan jag reflexmässigt  lutar mig bakåt i pjäxskaften som en nybörjare. Vid det här laget har det redan börjat bli uppåkt och jag vet att drömåken är bortom all räddning.
 
 
-I'm sorry signore, but I have to byta skidor. De här är för smala, för långa, och för tunga. Precis som jag trodde. Har'u några andra?
 
Jag möts av en trött blick av Tako-spaggen. En blick som egentligen säger det mesta om vad han tycker om att ha mig i butiken igen. Jag blir genast irriterad vilket jag inte var tidigare. Då var jag "bara" besviken på skidorna men knappast på dåligt humör. Nu ville jag snabbt byta skidor och upp i liften igen. Men så lätt ska det tydligen inte gå. Makaronborraren försöker först övertyga mig om jag har fel och att han har rätt, men jag förklarar att det är jag och inte han som ska åka på skidorna. Att min teknik och mina benmuskler inte räcker till, och att jag inte är något proffs och lika duktig som honom som föddes i en gondol (det sa jag inte) och växt upp med pjäxor på fötterna. Mitt humör är på väg rätt ner i källaren och jag börjar bli rejält gubbgrinig.
 
Samtidigt som han ger mig en nedlåtande blick och behandlar mig som en korkad turist så förklarar han att jag först måste betala 14 Euro för ett skidbyte, om jag nu absolut måste byta skidor vilket han verkar tycka är en korkad idé. Hans kundbemötande är under all kritik och jag känner hur jag börjar koka. Jag förklarar att jag mer än gärna betalar bara jag kan få en skida som gör mig lycklig på berget, även om jag tycker att det är en horribel extraavgift - det är inte därför jag ser så sur ut - men att det är hans totala avsaknad av servicekänsla och nedlåtande uppsyn som gör mig irriterad.
 
Jag är sekunder från att släppa skidorna och gå in på grannbutiken Telemark Ski och hyra ett par där istället. Bara för att markera mitt missnöje. Men jäkla gubbgrinig kan jag väl ändå inte vara. Jag tar ett djupt andetag och väntar på hans replik. Men det är som att han kommer på själv att hans överlägsna attityd kanske rimmade lite illa med ett gott kundbemötande. Han resignerar och sänker blicken. Så jag frågar igen. -Har du en skida som är 180 cm med en midja runt 100 mm?
 
Finns det en skida där borta månntro?
 
Han bläddar fram ett par Rustler 10, en skida som jag vet är mycket omtyckt. Jag blundar och väger dem i handen. Känner att de ligger strax över mina Paradise i vikt men det är helt i sin ordning.
-Mille Grazie! säger jag med ett stort leende. -Precis vad jag ville ha! 180 cm och 102 mm midja.
Han säger att vi lugnar oss med betalningen till senare för att se om jag behöver komma in och byta igen. Jag svarar att det kommer jag inte att göra. De här skidorna är perfekta!
 
 
 
Junior har väntat utanför hela tiden (som tur är) och vi skyndar upp i liften igen och nu kan vi ta oss hela vägen upp till stenbocken på Sarezza och jobba oss bortöver. Det är inte särskilt mycket folk i backarna men mycket är redan uppåkt. Vi hittar dock en hel del orört puder på sidorna. Jag är supernöjd med skidorna.
 
Pist C6/Sarezza-Contenery.
 
 
Vi rör oss så sakteliga upp mot Colle Betta men där uppe ligger dimman tät så det känns lite lynnigt. Jag är rädd att tappa Junior ur sikte så vi åker aldrig över kammen, utan håller oss på "framsidan" hela dagen. Vi kommer ändå ha fullt upp där. På höjderna är det flatljus och helt omöjligt att se några kontraster - det värsta av alla förhållanden, allt blir vitt som insidan på en pingisboll. Men längre ner i Del Colle-backen så lättar det upp och jag får en lång orörd repa att sväva fram på. Skidorna går som en dröm och jag vill genast upp igen för att göra om det, men Junior vill bums vidare ner till Del Lago så jag låter honom bestämma. Jag vet att jag fått dagens bästa åk redan.
 
De dimhöljda bergens gorilla...
 
 
Dimman sveper in och lättar om vartannat. Längre ner mot trädgränsen är det bättre, men också mindre snö. Tako-spaggen hade i alla fall rätt om en sak - det skulle sluta snöa efter lunch, och på eftermiddagen tittar även solen fram. Vi rör oss i cirklar runt Del Colle och Del lago och tar en smällgod lunchburgare på trevliga haket Taconet Paradiso igen. 
 
 
 
Efter lunchen håller vi oss där i krokarna ett par timmar till innan vi beger oss hemöver igen. Klockan tre stegar jag in på Tako Ski med mina Rustler. Nöjd och glad efter en rolig dag. Tako-spaggen har också taggat ner och hans ansikte har en lugn och vänlig uppsyn. Han ser nästan lite skamsen och erkänner att oftast så har de som ska hyra skidor ingen aning om vad de är ute efter. Ingen fara säger jag och tar fram plånboken för att betala de 14 Euro som skidbytet kostade. -Äh, no problema, svarar han. Jag tackar och går ut.
 
 
Tillbaka på Breithorn så glider vi ner till lobbyn och beställer lite after ski-tilltug. Jag träffar dessutom Sarah som slår sig ner och jag får äntligen höra om efterspelet i Cervinia. Kort summerat så var det en "incident" där i somras som jag skrev ett ihop ett klag om. De tog det på allvar, jag blev till och med uppringd av VD:n, och vi fick senare en grundplåt till en ny resa. Och här sitter vi nu.
Dessutom ringde vi upp vår kära Tati på facetime från Sarahs telefon och överraskade henne. Det var ett kärt återseende. Vi hade förresten bokat in oss på en dagstripp till Cervinia nästa dag, men den blev inställd pga för få deltagare. Lika bra det. Ingen av oss var sugna på att sitta i en buss på serpentinvägar i nästan två timmar. Fortsättning följer...
 
After Ski på Hotel Breithorn. Väl värt väntan. Skål och Saluti! Viva Italia!