Champoluc 4 - Punta Jolanda
Carro carvar loss i Pistone Betta.
Tredje skiddagen välkomnar oss med blå himmel och vi kan inte fort nog komma över till B1/Pistone Betta på solsidan och ta det första åket i orörd manchester. Det var Mariannes andra lifehack som jag fick redan på transferbussen upp från Turin; "Om solen skiner så skynda över till andra sidan så fort som möjligt". Vi sitter tillsammans med 08-Carro i Betta Forca-liften på väg upp mot kammen och jag kan se hur solstrålarna reflekteras uppe bland bergstopparna. Mitt liftsällskap har tydligen andra planer. Junior vill absolut ta första åket i pisten under oss - den för all del sköna C14 Del Colle som är en av våra favoriter - men som nu ligger där kall och öde i skugga och utan kontraster. 08-Carro har också för avsikt att ta första åket där för att senare möta upp med Marianne och Ove som missade första skidbussen.
-Är ni helt galna! utbrister jag. -Himmelriket väntar ju på andra sidan krönet!
De framhärdar och jag ger med mig. Suckar tyst inombords. Att kompromissa är en dygd. I Kläppen hade vi delat på oss, där var det vanligt att jag och Junior åkte på varsitt håll någon halvtimme. Men inte här i Alperna - jag kunde inte låta det osynliga gummibandet mellan oss sträckas ut så långt.
När vi kommer upp och ser hur hela Pistone Betta ligger där och badar i morgonsolen så pekar jag med hela armen och frågar om de verkligen hellre vill åka ner i MORDOR och vända innan de tar sig an detta paradisåk. Tiden är knapp. Skidåkare som kommer med liften från Staffal kommer upp ungefär samtidigt. Carro skrattar och ombestämmer sig direkt. Junior ändrar sig också utan omsvep. Jag tänkte väl. Det här åket måste dokumenteras och jag förbereder snabbt min nya actionkamera (Insta360) som är en julklapp till mig själv. På staven har jag tejpat fast en selfiestick och jag håller mig i närheten av Carro som jag lovat att redigera ett klipp till. Dessvärre verlar ena kameralinsen hakat upp sig och filen fungerar inte inser jag efteråt. Lite surt så klart, men jag ska få revanch och ännu bättre åk senare. Faktum är att morgonmanchestern var aningen för skarp.
Vi kör "Bettan" fyra gånger innan det är dags att dra vidare ner till dalen i Staffal och sedan den långa gondolen upp till Gabiet och då är det redan dags för en chokladbit - eller nödkost som vi kallar det - så att vi klarar oss fram till lunchen som idag är planerad till Punta Jolanda som jag hört så mycket om. Men först upp till Passo Salati så vi får åka supersköna G7 Salati en vända. Tyvärr så har det samlats en hel del folk som har precis samma tankar som oss och det har uppstått något så ovanligt som en liftkö. Det värsta är att gondolen är av typ ståplatsmodell och för att optimera volymen så står liftwaffe och trycker in folk likt tunnelbanan i Tokyo. Jobbigast är det för Junior som är kort och knappt får luft att andas bland alla vuxna. Jag som är lång och hamnat intill ett vädringsfönster får in friskluft hela tiden. Faktum är att Champoluc inte är något familjeparadis och vi ser knappt till några andra barn under vår vecka där. På hotellet är Junior enda barnet. Det finns inga barnbackar men väl en liten juniorpark i G9 vid Gabiet, men där är det mest vuxna nybörjare.
G7 Salati är så satans skön att jag skulle kunna stanna hela dagen men vågar knappast föreslå ett åk till för Junior. Jag skulle aldrig kunna utsätta honom igen för den långsamma och klaustrofobiska gondolfärden ytterligare ett varv. Vi siktar istället in oss på Punta Jolanda-backarna. Det är liksom bara att styra skidspetsarna förbi liften i Gabiet och fortsätta neråt mot Gressoney så har man snart avverkat över 1300 fallhöjdsmeter i ett svep.
Punta Jolanda är namnet på den antika och långa 2-stolsliften som börjar lite dolt bakom ett hus i Gressoney och kämpar sig upp 641 långsamma höjdmeter till toppen med samma namn. Vi döper genast om liften till "antikpundaren". Mariannes tredje lifehack var just restaurangen Jolanda som hänger här på klippkanten och vi träffar faktiskt både henne och Ove, 08-Carro, samt Nutella-mannen och Marianne nr 2 här. Även Mackan och Samurajen dyker upp. Samtliga resande med STS som har "gemensam lunch i backen" för de som vill. Alla är trevliga men jag skulle aldrig palla att åka runt i grupp en hel dag. Det är kul när man ses och tar något åk tillsammans, men att stå i liften och vänta in hela fårskocken...nä, glöm det.
Jolanda. A restaurant with a view...
Vi är egentligen redan klara och på väg ut när vi ser dem och då upptäcker att det finns en stor uteterass på baksidan av den gula byggnaden. De frågar om vi inte ska sitta ner med dem och ta en drink i solen. Nutellamannen har redan en stor ölsejdel i handen, och det ser så satans gott och trevligt ut, men jag tackar ändå nej. Öl är verkligen livets dryck men jag gillar inte att grumla sinnet när jag åker skidor. Visst, jag ska inte spela präktig, och det händer att jag fuskar, men jag spar hellre belöningen till efteråt när dagens skidåkning är avslutad. Det heter ju after ski... Förresten, att få ett perfekt hallelujaåk är ju ett rus i sig självt.
Punta Jolanda. Bild med Insta360 (selfiestick på staven). Den skarpögde noterar Senior & Junior.
Kortfattat kan man säga att Punta Jolanda var fint men backarna lite ojämna i lutningen och liftarna långsamma och gav inte så mycket mersmak, men vi skulle ge det en chans till i slutet av veckan.
Vi gjorde oss ingen brådska men det var hög tid att jobba sig tillbaka mot Champolucsidan. Och apropå hallelujaåk så ska jag få dagens dopaminkick när vi når tillbaka mot C14 Del Colle som jag hade dissat på morgonen. Nu hade solen vandrat över bergskammen Colle Betta och gav ett tacksamt eftermiddagsljus med tydliga kontraster i backen. Pisterna hade varit hårda och hållt ihop hela dagen. Inga lynniga och osynliga pucklar. Det var bara att ge järnet. Junior har blivit allt snabbare på skidorna men han kan knappast hänga på när mina pistlokomotiv har fått upp farten.
Vi drar Del Colle och Del Lago ett par vändor innan vi rör oss tillbaka mot människobyn via antikrundan och den ack så sköna och böljande C7 Belvedere. Klockan fyra är vi nere i Champoluc. Tredje skiddagen är till ända och det har varit en fantastisk dag. Det är så roligt att åka tillsammans med Junior som verkar njuta lika mycket som jag. Mina farhågor om att han inte skulle palla har verkligen inte besannats.
Pist C7 Belvedere. Champoluc, Monterosa Ski. 16 Januari 2024.
-Ta en gaffel och ät nu pojk! I morgon blir det pow pow säger prognosen...