Champoluc 3 - Storm
Ryktet går redan i frukostmatsalen; liftsystemet är stängt på grund av storm. -STÄNGT?!
Vad skulle vi göra om det inte blir någon skidåkning? Visst hade jag hört på natten att vinden slet lite i fönsterluckorna, men att det var så pass hade jag inte räknat med. Här kommer den negativa effekten av att inte ha några icke vindkänsliga släpliftar. Men Luciano som bossade över restaurangen lugnar oss. Liftarna på Champolucsidan skulle vara öppna, men allt bortanför Colle Betta var bara att glömma. Men alltid något, vi skulle ändå ha fullt upp med att bara åka runt i de backar som var öppna i närområdet.
Som vanligt hänger vi på låset, inte bara till frukosten men även till första skidbussen. Vi behöver knappast stressa för att hinna före pöbeln för nu är det måndag och inte en endaste spagge syns till. Ingen annan heller för den delen. På bussen till Frachey är vi ensamma tills en far och dotter från Smedjebacken kliver på utanför Champoluc. Första timmen har vi backarna och manchestern helt för oss själva. Vinden märks knappt, men ibland när man minst anar det drar det plötsligt in stormbyar med småspik.
Junior hittar sin favoritbacke för dagen, den blåa C10 Del Lago, där vi kör några varv tills vi tröttnar och istället jobbar oss bort mot backarna ovanför Champoluc. Områdena binds samman med ett par antika och lynniga 2-stolsliftar, i synnerhet den som kommer upp vid Alpe Belvedere där Junior håller på att slitas med runt och ner i ravinen. I fortsättningen byter vi plats när vi åker med "antikrundan" som vi döper om den till. För övrigt döper vi om nästan alla liftar och backar till namn som vi kan referara till. Mandrialiften t.ex. får heta "raggarsoffan" då den påminner om baksätet i raggarbilen hemma i garaget.
Antikrundan, Stormy weather, Alpe Belvedere samt fikapaus i sköna backen C7 Belvedere
Pisten C7 gillar jag verkligen, men det är fan lite bökigt på sina håll med liftarna i Champoluc. Ska man t.ex. åka C7 en gång till så måste man först ta en gondol (Crest-Alpe Ostafa III), och sedan "parkbänken" (Alpe Ostafa-Colle Sarezza II) upp till stenbocken och därifrån glida ner i svarta pisten C6 - även kallad wolf's throat - för att komma ner till "antikrundan" igen. Så trots att det var en favorit så blev det att vi oftast bara tog den en gång per dag på hemvägen.
Svarta pisten C6/Sarezza-Contenery har ett brant ganska smalt parti i början som är omgiven av höga klippväggar, den här passagen kallas för Wolf's throat - Vargstrupen - och är den enda vägen för att ta sig vidare ut i Monterosas liftsystem. Ja, om man nu inte tar skidbussen till Frachey vill säga. Pisten är ju svartmarkerad men efter branten planar den ut och snarare blir röd och slutligen blågrön. I själva Vargstrupen var det rejält sönderkört med både pucklar och isfläckar som gjorde nerfarten lynnig. Vi gjorde vårt bästa för att skrapa ihop pucklarna ytterligare.
Wolf's throat...
Vi insåg att det var betydligt mer folk i backarna ovanför Champoluc så vi drog raskt tillbaka till Mandriahållet och siktade in oss på en lunch i backen på restaurangen Taconet Paradiso som serverade en gudomligt god färsk pasta med hjortragu och mängder med parmesanost.
Efter att ha nött sönder C10 några vändor till med ny energi så drog vi varvet upp till stenbocken och Wolf's throat ytterligare en gång, men nu verkade det som om de flesta skidåkare begett sig hemöver till närmsta after ski-bar redan, för nu hade vi backarna för oss själva igen. Jag var imponerad att Junior höll ut så länge på dagarna utan att klaga. Och det var fantastiskt roligt att ha honom med till Alperna. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk innan jag bokade resan i höstas och trodde nog inte att han skulle palla med att åka skidor sex dagar i sträck, men det skulle visa sig gå galant.
-Vart fan är alla? Folktomma backar i Champoluc.
Hotellet är supercharmigt och har en välkomnade och mysig lobby. Vi sätter oss där på eftermiddagen och beställer in en stor Peroni (50 cl) och en läskeblask, samt tillhörande tilltugg och snacks. Jag tänker att det här blir väl en svindyr nota - Breithorn är nog ändå Champolucs mest välrenommerade hotell. STS la skidvantarna på det för ett par år sedan och har förvandlat det till sin kronjuvel på orten. Servicen är klanderfri och inramningen perfekt. När jag ska signera notan så ser jag att hela kalaset lossnar på 10 Euro. -Sa'ru tie juro?!. Ja, dryga hundralappen alltså. I Sälen kostar en liten flasköl mer än allt det här. -Viva Italia!
Jag hade för övrigt inte fått tillfälle att prata med Sarah ännu om händelsen i Cervinia. Hon hade bara swischat förbi som hastigast i restaurangen men då hade det inte varit läge att haffa henne. Den undersköna gudinnan från Marocko som jobbade i repan hade tydligen också koll på vilka vi var. -I know everything about you mister, hade hon sagt och tittat upp på mig med sina mörka vackra berberögon. Kunde det vara så att personalen behandlade oss med silkesvantar? Jag var osäker, men det störde mig en aning. Jag ville inte ha någon specialbehandling. Händelsen var överspelad och STS hade redan gjort rätt för sig. Ja för bövulen, vi satt ju här nu. Så här i efterhand var det en storm i ett vattenglas.