Champoluc 2 - "Gå till kyrkan!"
Det lät nästan som en uppmaning i Monopol; "Gå till kyrkan! Gå direkt till kyrkan utan att passera Gå Liften...". Veckans bästa tips hade jag fått redan på transferbussen upp från Turin när vi stiftat lite bekantskap med de som satt intill oss. Marianne hade varit på plats förr och delade gärna med sig av sina bästa lifehacks. Att ta liften i Champoluc var bara för dem som inte visste bättre. De luttrade tog bussen till Frachey. Den utgick alltså från kyrkan, vilket var passande då det var både söndag och gudstjänst. En liten välsignelse från högre makter kanske var på sin plats. Oavsett så skulle vi tids nog bli bönhörda om gudomlig skidåkning.
Gryning över Champoluc. Bild från en av de två balkongerna i vårt rum 303 på Hotel Breithorn.
På morgonen är det tusen saker som jag försöker få ordning på. Hur gör vi med pjäxorna? När ska vi sätta på oss dem? Ryggsäcken var redan full med extrakläder, vatten, termos och snacks med mera. Våra skor skulle knappast också få plats. Jag var redan genomsvettig. Förbjudet att sätta på sig pjäxorna på rummet tydligen. Så ner med hela tivolit i skidrummet först. Fyra trappor. Orkar inte vänta på den klaustrofobiska hissen. Får skidorna ens plats där? Det är en befrielse att till slut få komma ut i friska luften. Vi ser inte till några andra skidåkare ute på gatan vilket jag finner lite märkligt. Knappt några andra människor alls faktiskt. Det ser ju ut att bli en fin dag.
Vi skulle alltså ta en kort promenad till kyrkan som låg betydligt närmare hotellet än byns gondolstation. Det skulle dessutom vara mindre folk i Frachey hade Marianne sagt, men framför allt så kommer man mycket fortare ut i det väldiga liftsystemet som Monterosa Ski utgör. Under morgontimmarna ligger hela Champolucsidan i skugga, så därför vill man snabbt över kammen Colle Bettaforca till pisterna på solsidan, bland annat den helt otroliga Pistone Betta som jag sista dagen skulle få mitt livs bästa hallelujaåk i.
Jag har ingen aning om vilka tider skidbussen går men vi "pjäxklyddar" till kyrkan så fort vi är klara. Tidtabellen är ett mysterium för mig men en trevlig spagge som heter Giuseppe visar och berättar att det går en buss klockan 08.39. Perfekt, vi hade några minuter att vänta bara. Eftersom det är söndag och ledigt så är italienarna också i backen den här dagen och vi blir varnade att det kommer bli trångt i lifter och pist.
På söndagar går man till kyrkan...
Det ska visa sig vara en grov överdrift. Giuseppe har aldrig varit i Sälen en sportlovsvecka och har helt andra referenser om vad "trångt i backen" betyder. Vi stöter överhuvudtaget inte på några liftköer under hela dagen. Oftast åker vi ensamma i gondolerna. Ibland har vi hela backarna för oss själva. En sak jag noterar med Champoluc - eller hela Monterosa - är att det inte finns några släpliftar, tack och lov. Det är bara stolsliftar, gondoler och kabinbanor. Första upp från Frachey är förresten en bergbana på räls.
Trängsel i pisten...?
Colle Betta.
Även om jag hade studerat liftkartan hundratals gånger så är det en annan sak att stå där i verkligheten och orientera sig. Första dagen ville jag få en överblick av systemet och kolla hur lång tid det tog att ta sig över mot Alagna. Så vi jobbade oss bortöver även om vi aldrig drog hela vägen ner till byn. Efter den svarta och omtalade pisten Olen V3 och sedan fel lift så hamnade vi uppe i avkroken Bocchetta Delle Pisse som för all del bjöd på både dramatiskt landskap och en skön backe ner i Mullero V2. Sedan kabinbana tillbaka upp på Passo Salati. Då var det redan lunchdags och vi tog första bästa sylta för att fylla upp blodsockret. Blåa pisten V4 ner mot klippkanten Cimalegna var också värd sin tur.
Cimalegna V4.
Bocchetta Delle Pisse.
Mullero V2.
Microvärmd bricklunch..?
Ute hade det börja spricka upp och solen tittade fram. Aperolbuffén med tillhörande ostar var redan framdukad och det var med lite framkrystad inbillning lite vårkänslor i luften. Men nä, uppe på Passo Salati 2971 meter över havet så drog det denna januaridag ändå en kall kåre som fick mig att dra upp huvan över hjälmen. Jag åker allt oftare på det sättet eftersom vindbruset i öronen nästan helt upphör på så sätt.
Italiensk ost- och groggbuffé.
Efter lunchen hade jag en idé om att vi skulle utforska Punta Jolanda-området ovanför Gressoney, men både jag och junior kände att den långa resdagen och korta natten började komma ifatt oss så istället började vi jobba oss hemöver. Något som var väldigt positivt var att jag inte hade några känningar i benen. Tidigare resorna i Alperna hade jag varit helt slut med enorm träningsvärk i låren efter första dagen. Jag var bättre tränad nu och hade redan många åkdagar i bagaget. Junior får aldrig ont i benen verkar det som. Halv fyra var vi tillbaka nere i byn som bjöd på några plusgrader och ett promenadvänligt stråk.
1. Huvselfie på Passo Salati. 2. Pist C14. 3. Pist Pistone Betta. 4. Pist C15.
Efter dusch och vila och en after ski-öl från minibaren så tog vi en promenad uppför Champolucs enkelriktade gata upp mot liften igen. Där fanns både ett Crai, alltså ett ful-Ica med förnödenheter, samt ett par skiduthyrningsbutiker. Jag ville kolla in utbudet av puderskidor i händelse av snöfall som prognosen varslade om under veckan. Utanför Tako Ski som var den rekommenderade STS-skidbutiken så satt det vad som liknade en italiensk kommunalarbetare och spolade rent en brunn. Jag frågade på engelska om han visste ifall butiken var öppen. Han tittade upp och svarade på klockren svenska att de precis stängt för dagen. Aha, han var svenne banan alltså. Såg ju precis ut som en spagge. När han frågade var vi kom ifrån och jag svarade Mora så blev han helt paff.
-Äh men lägg av för fan, sa han. Det var hans hemmakvarter också. Han frågar efter mitt fulla namn och konstaterar efter några svep på mobilen att vi har fyra gemensamma vänner på fejan. Hans mamma och min storasyster är barndomsvänner, och min gudson är tillika hans hockeykompis. Världen är liten, men Mora är stort.
Jag skulle få anledning att besöka Tako Ski ett par dagar senare för att hyra mig ett par bredare skidor, och det höll på att ta en ände med förskräckelse när jag förvandlades till en gubbgrinig man som heter Ove. Lyckligtvis var inte moringen på plats just då. Men den historien ska jag återkomma till i ett senare inlägg...