Tågluff 2022 - Dag 16 - Park Plaza Verudela
Det är möjligt att det är pärlor för svin men Park Plaza Verudela är ett opersonligt och tillrättalagt inhägnat hotellområde. Ett slags gated community med bom och grindvakt som bara släpper in behöriga på området. Det finns knappast något här som kan kallas för charmigt eller pittoreskt och är den typ av ställe som jag hela mitt liv har undvikit på mina resor. Det finns inget här som skvallrar om att vi är just i Kroatien utan hade kunnat vara vilket land som helst runt Medelhavet. Som tur är så delar inte junior mina preferenser; finns det en pool eller ett hav och man kan bada så är han lycklig, och är han lycklig så är jag lycklig. Så här i efterhand så kommer vistelsen på Park Plaza bli hans bästa resminne från hela tågluffen.
Som vanligt vaknar vi i ottan och juniors återhämtningsprocess är imponerande. Han har sovit som en stock hela natten och verkar i det närmaste återställd. Hostan är borta men rösten är helt slut. Jag googlar heshet men det finns inga mirakelkurer, bara att vila rösten och dricka honungsvatten.
Efter frukosten utforskar vi lite mer av den stora halvö som hotellområdet ockuperar och så länge man vänder ryggen åt alla hotellbyggnader och istället blickar ut mot klipporna och havet så är det riktigt fint. Det finns ett par mindre stenstränder men annars är det bad från klippor som gäller. Här och där finns det dolda badvikar och man behöver inte trängas med pöbeln om man inte vill. Junior är förstås badsugen men jag vill att han ska ha en vilodag till och säger nej. Han förstår och protesterar inte. Det är ljuvligt att gå runt här på morgonen innan alla andra vaknat och vattnet är precis så klart som jag hade föreställt mig.
Junior är inte riktigt i form och aptiten är inte på topp. Vi äter en turistanpassad lunch på området, ja vi har inget val, det finns knappt en handfull ställen som vi är hänvisade till och alla är överprisade med kroatiska mått mätt. Att hitta en charmig kvarterskrog är bara att glömma. Maten är okej men inte mer. Mitt lilla resesällskap petar lite i maten och lämnar sedan resten. Jag ger honom en förstående blick. Det märks att vi befinner oss i Östeuropa, för på borden finns det alltid askfat har jag noterat. Här är det helt accepterat att ta en rök efter maten, vilket är en chans som vår bordsgranne helt ogenerat tar vara på. Vi betalar och går.
Vårt rum är paradoxalt nog vårt dyraste boende på hela resan, och då har vi ändå kanske fått det "sämsta" rum som Park Plaza har att erbjuda. Det ligger inkilat i ett hörn där inga svalkande vindpustar kan nå in. På eftermiddagen är det ett varmt och kvavt hörn där myggen trivs och frodas. Intill ligger hotellets tvätteri och det är en ständig trafik på städpersonalen. Det positiva är att vi kan hojta efter nya handdukar och annat när helst det passar. Vi har också nära till matbutiken där vi köper nybakat bröd varje morgon. Butiken är väl säkert lika dyr som Ica Tandådalen men det blir ändå billigare att handla där än att betala extra för hotellets frukostbuffé som alltså inte ingår i rumspriset.
Ja, att vi ens hamnade här på Park Plaza berodde på att det inte fanns så mycket kvar att välja på när jag började leta boende på försommaren. Det var väl pandemieffekten; helt plötsligt fick man börja resa utomlands igen och hela Europa blev snart fullbokat. Egentligen ville jag att vi skulle avsluta i mysiga Rovinj lite längre norrut, men allt vettigt boende i hela Istrien verkade uppbokat. Det som återstod var bottenskrapet långt inåt land, samt de dyraste rummen på de flådigaste strandhotellen, men så fanns det ett "billigt" bottenskrapsrum över på flådiga Park Plaza som var det enda i hela regionen som hade gångavstånd till havet, så det fick det bli.
Vi slår ihjäl ett par timmar av dagens hetaste timmar kurandes på det svala rummet innan vi letar oss ut för en ny promenad på halvöns södra och västra delar. Köper en glass och spanar ut över det stora blå. Junior trånar efter att få doppa sig i det svalkande vattnet.
-Kan vi bada i morgon pappa?
-Japp, i morgon ska vi faktiskt bada.