Taste Like Chicken

 

Jag behöver kaffe för att kunna tänka klart. Junior har ändå sovit sammanhängande i tre timmar men har ingen aptit eller kraft att följa med upp till frukostbuffén. Klockan är sju och jag springer upp och sveper en kaffe och en fralla i farten och sedan kvickt ner till rummet igen. Jag vill inte lämna honom ensam längre än nödvändigt. Han sover igen när jag kommer ner.

 

Med förhöjt blodsocker och koffein i hjärnan börjar jag utarbeta en plan. Det är i alla fall uteslutet att dra med honom på en svettig bussresa med byten både här i Rijeka och när vi kommer fram till busstationen i Pula. Vårt hotell med det tjusiga namnet Park Plaza låg en bit söderut om stan. Jag smyger ut igen och upp till receptionen och ber dem kolla upp hur mycket en taxi skulle tänkas kosta. Jag är tacksam att vi bor på ett bra hotell. Personalen är superproffsiga och hjälpsamma, och jag kan till och med växla in vår svenska skräpvaluta mot den kroatiska Kunan vilket känns helt ofattbart. Tanken på det omvända känns absurd. 

 

Jag får besked om att en taxi till Pula kostar 1000 Kuna och jag beställer den utan omsvep. Omräknat till svenska blev det kanske 1300 spänn om jag minns kursen rätt, och är resans största oförutsedda kostnad. Men det var det värt, inte bara för Juniors skull utan även för min egen, jag avskyr att åka buss. Transport från dörr till dörr alltså. Det kändes genast mycket bättre när jag smög in på rummet igen. Tre timmar till utcheckning och jag önskade innerligt att det lille gossebarnet skulle repa sig så pass att han skulle fixa bilresan. 

 

 

 

Vid tiotiden vaknar han igen och vill gå upp till frukosten. Det är ett glädjande besked. Han äter lite och säger att han känner sig lite bättre och undrar om han kan bada något idag. Jag ler inombords och svarar att det får vi allt se hur det blir med den saken. Först har vi en lång bilresa att ta i tu med. Och han ser kanske piggare ut just nu men hostandet har gjort att han blivit hes, och faktum är att det skulle ta flera veckor innan rösten var tillbaka helt och normal igen.

 

Taxin kommer på utsatt tid och jag får direkt en positiv känsla av chauffören. Junior däckar igen innan vi ens hunnit ur stan. Vaknar efter ett tag och hostar och säger att han mår illa. Vi stannar på motorvägen och kliver över räcket. Junior hostar så han spyr upp den lilla frukosten han nyss har fått i sig. Jag lider med honom och baddar hans nacke och ger honom vatten. Han är tapper ändå och klagar inte.

 

 

 

Innan färden går vidare sliter jag fram lite nödutrustning ur packningen och förbereder för en eventuell olycka i bilen. Det ska visa sig vara ett klokt beslut för strax innan vi kommer fram till Pulas utkanter så är det dags att kasta upp igen. Jag knyter diskret ihop påsen och sneglar mot chauffören i backspegeln men han visar ingenting att han skulle vara kräsmagad eller irriterad. Tvärtom, han värnar verkligen om att hans lille passagerare har det så bra det går.

 

Till slut, efter drygt ett par timmar är vi äntligen framme på Park Plaza och kan pusta ut. Hotellområdet är mycket större än jag hade förväntat mig, och till juniors stora glädje blir vi skjutsade med golfbil till vårt rum även om det ligger alldeles i närheten av receptionen.

 

  

 

Efter att ha legat och vilat på rummet ett par tre timmar så var junior redo att bege sig ut på en liten promenad på området. Jag hade också passat på att tvätta upp våra kläder under tiden. Det var välkommet för mig också att ge mig ut en sväng, jag var nyfiken på att spana in stället vi skulle spendera de sista fyra nätterna på innan hemfärd. Det blir ändå en kort promenad, junior har inga krafter och jag får bära honom tillbaka till rummet. Intill finns en butik där jag går in och handlar lite förnödenheter och frukost. Efter två veckor med menyer och bufféer så kändes det skönt med ett eget kök. Särskilt nu när junior var sjuk. Vi båda somnar tidigt och ovaggade den kvällen.