Tågluff 2022 - Dag 14 - Högt och lågt i Rijeka
Morgonen är precis så där ljuvlig och lagom sval som man kan tänka sig att den ska vara på ett hotell med balkong ut mot det Adriatiska havet i Kroatien. Måsarna väcker oss och talar om att det är dags för morgonkaffe. Restaurangen ligger ett par trappor upp från vårt rum och frukosten intas i samma lokal som gårdagens middag. Fast inne är det ingen som sätter sig innan de få borden på balkongen blivit upptagna. Vi är ju morgonpigga som sagt och får så klart ett bord ute.
Junior lägger upp en plan för dagen som egentligen bara går ut på att bada så mycket som möjligt. På google map ser jag att det ska finnas en liten strand på gångavstånd från hotellet. Mellan tuggorna så noterar jag dock en lätt torrhosta från andra sidan bordet, men så kan det väl vara på morgonen innan man sjungit upp stämbanden tänker jag och beställer en till kopp kaffe. Servicen på hotellet är klanderfri. Det känns bra att vara här, jag är tacksam att det går så lätt att resa med min son. Förutom tågförseningen dagen innan så hade ju ingenting strulat på hela tågluffen. Bara ett endaste tjafs på två veckor. Ja, det är ett halleluja moment att sitta här med min skatt i livet och blicka ut mot havet med lite nybakat bröd och en kaffekopp i den tidiga morgonen. Men resan har gått alldeles för fort och det är snart dags att vända hemåt igen. I morgon ska vi vidare till Pula som är vår sista destination. Men det blir med buss då det är det smidigaste färdsättet i Istrien.
-Host host..
-Du...det där låter inget vidare?
-Närå, ingen fara. När ska vi gå och bada?
Stränderna i Kroatien består oftast av klappersten. På gott och ont. Man slipper ju sanden, men den är direkt obehaglig att gå på, bara snäppet trevligare än att gå på lego. Att ligga ner och sola med bara en sarong mellan sig och klapperstenen är bara snäppet trevligare än att ligga på en spikmatta. Här behövs både badskor och ett ordentligt liggunderlag, eller ännu bättre, en egen baden baden. Vi har ingenting av detta.
Den lilla stranden som man når genom en lång trappa uppifrån vägen är så gott som redan fullpackad när vi anländer vid tiotiden. I alla fall med mina mått mätt som är van vid södra Ko Lantas öde stränder. Junior kunde inte bry sig mindre om vare sig klapperstensproblematik eller befolkningsmängd på stranden. Han är redan på väg ner i vattnet. Jag själv vill varken släppa iväg honom själv eller låta våra saker ligga obevakade. En stulen mobil skulle innebära stora problem för fortsatt resande. Det blir mest att jag står i strandbrynet och omväxlande kastar blickar mellan junior och värdesakerna. Framåt lunch finns det inte en kvadratmeter över på stranden och jag ser att besökare vänder i trappan.
Vi stannar tills vi är hungriga igen. Det finns inga andra restauranger i närheten av stranden så vi är hänvisade till hotellet igen. Direkt efteråt vill junior ner och bada igen. Jag tycker att det räcker då jag tycker att hostan verkar tillta. Och det är ju knappast thailandsvarmt i havet. Inte kallt, men svalt. Men han är på hugget och det är fortfarande varmt i luften, och jag vet inte vad vi ska hitta på annars. Man åker väl till Kroatien för att bada antar jag.
Junior vill spela in videohälsningar till sina fyra bästisar hemma i Sverige. De går ut på att snacka lite om Medelhavet och fiskarna och sedan hoppa i vattnet och simma in till kanten igen och berätta hur det var. Plus ett par omtagningar. När han är nöjd och klar med detta kreativa tilltag är det som om sjukan slår till med full kraft. Han klagar på att han är kall och vill gå upp på rummet.
Hostan eskalerar och han blir snabbt sämre. Det här var inte bra. Jag föraktar och förbannar mig själv som inte stoppade det här badandet i tid. I receptionen tipsar de om ett köpcenter där det finns ett apotek. Jag inser att vi måste ta oss dit tillsammans då jag inte kan lämna junior ensam på rummet. Det här är kanske det sämsta att resa som ensam vuxen med barn. Om någon blir sjuk så kan det bli problematiskt. Köpcentret ligger förbi badplatsen och sedan några långa trappor uppför. Det är egentligen inte långt, men nivåskillnaden gör det till en mödosam strapats.
Det blir en tuff promenad. Jag bär junior i omgångar när han inte orkar gå själv. Trapporna är en svettig prövning. Väl framme på apoteket så får de lyssna på honom och plocka fram nödvändiga mediciner, och vi påbörjar kuren direkt på plats. Sedan går vi hem och junior slocknar en stund på sängen. Snart vaknar han igen av hostattackerna som bara blir värre, för att sedan somna om igen.
Jag är hungrig och passar på att beställa room service medan han sover. Maten är verkligen ingen höjdare. Jag var bekymrad, nästa dag var resdag och jag undrade hur det skulle gå. Vi kunde inte stanna på Jadran då det var fullbokat, och jag ville helst inte vaska en dag i Pula som redan var betalt. Oavsett var vi tvungna att checka ut nästa dag. Att bära både allt bagage och junior skulle bli alltför tungt. Jag var rådvill.
Kulissen var bedårande men i sinnet snurrade tankarna. Hur fan skulle jag lösa det här? Med jämna mellanrum vaknar junior i hostattacker. Jag sätter mig bredvid och baddar pannan. Försöker få i honom vätska. Och så här ska det fortsätta hela natten. På rummet är det varmt då jag har stängt av AC:n. Jag tar upp honom och han sitter i mitt knä ute på balkongen och är så skraltig. Mitt lilla barn, jag tycker så synd om honom. Framåt gryningen funderar jag allvarligt på om jag borde ringa efter läkare.
