Vandring Cervinia-Valtournenche
Tid: 5,5 timme (inklusive lunch 1 timme). Start 2050 möh - Mål 1524 möh.
Lago Blu, Cervinia.
Gårdagens skidåkning hade återigen tagit musten ur oss så den här morgonen låg vi länge på rummet och slappade medan jag försökte fundera ut någon lämplig sysselsättning för dagen.
I receptionen fick vi tips om att ta en promenad till Lago Blu ett par kilometer söderut. Det var förstås en alldeles för klen vandring för en heldag men en bra start åtminstone. Jag köpte en papperskarta eftersom jag är 70-talist och gillar den snabba överblicken man får på en "riktig" analog karta.
Innan vi åkte hemifrån Sverige hade jag kollat upp en drömvandring jag hade velat göra - Matterhorn Glacier Trail, men där var det tydligen fortfarande för mycket snö för att kunna vandra enligt en STS-guide. Så här i efterhand undrar jag om det verkligen kunde stämma med tanke på hur snöfattigt det faktiskt var nedanför Trockener Steg. Jag får sätta upp det på min att-göra-lista, och även att bestiga Breithorn som jag såg att många gjorde när vi åkte skidor.
Det finns dock mängder med leder i hela regionen, inte bara uppe i det högalpina området, utan även här i skogen nedanför trädgränsen. Eventuellt kunde vi ta oss hela vägen ner till Valtournenche. Det såg långt bort ut på kartan och mörkt ut på himlen men jag tänkte att vi kan ge det en chans.
På kartan syntes lederna bra, och här och där stod också skyltar som visade vägen, men flera gånger verkade lederna bara upphöra eller mynna ut i vegetationen och man hade ingen aning om vad man skulle ta sikte på. Vi gick fel några gånger och fick vända tillbaka för att börja om. Det här sinkade oss rejält och jag insåg att vi hade för lite nödkost med oss. Det positiva var att vi ändå aldrig var långt från civilisationen så jag tänkte att det löser sig nog. Och det skulle det göra på allra bästa sätt.
Led 18. Eller 37. Eller...
Vandringen gick mellan bergsmassiven över stock och sten, genom skog och över ängar, och ibland även på asfalt. Efter tre timmars vandring, vid tvåtiden, närmade vi oss en liten by vid namn Perreres som vaktades av ett gäng stenbockar med störig attityd. De tvingade oss att ta en omväg genom snårig skog som dessutom var brant och jävlig innan vi till slut ramlade över ett räcke och ut på vägen.
Mittemot fanns det lägligt nog ett picknickområde, om vi nu hade haft någon matsäck vill säga. Vi vecklade ut kartan på ett bord och såg att det fanns en restaurang markerad i närheten. Vilken jäkla tur, för nu var vi rejält hungriga och törstiga. Dessutom hade de gråa molnen dragit vidare och alltfler solglimtar tittade fram.
Antico Forno Flamini är egentligen ett konditori men har även en pizzameny vilken vi provade. Gott men kanske inte klassisk italiensk pizza, vad det nu än är. Omdömena på Tripadvisor är blandade ser jag nu i skrivande stund. På bordet bredvid oss satt en trevlig svensk familj vars dotter jobbade som guide i Valtournenche. Hon gav oss tips på fortsatt vandring söderut. Finast var led nummer 8 som går högre upp med den bästa utsikten. Den enklaste var led nummer 1 som i princip följer ån genom dalgången ner till Valtournanche. Eftersom vi bara hade kommit halvvägs och det redan var eftermiddag så valde vi den enklare leden.
Led nummer 1 är mestadels lättsam vandring med svag sluttning med ett fåtal brantare sträckor. I vanliga fall är ju riktiga vandringskängor att rekommendera men vi gick hela vägen med lätthet iförda vanliga gympadojor men med bättre sula. Lederna är också klassificerade med olika svårighetsgrad så man kan få en uppfattning innan man börjar vad man har att vänta.
Trots att förhållandena är optimala för vandring så ser vi knappt till några andra människor på lederna under de timmarna vi är ute. Det är underbart att ha bergen nästan för oss själva. Det finns få saker som tar ner humöret på mig så mycket som folksamlingar och köbildning på platser där det inte borde existera. Att det är tjockt med folk i Chinatown i Bangkok har jag däremot full förståelse för. Där är det också härligt att vara men det är olika världar, och i dagsläget så undrar jag om jag någonsin kommer återvända. Efter pandemin har jag helt släppt Thailand känns det som. Förr hade jag ständig bevakning på flygbiljetter till Bangkok, men nu för tiden så hovrar jag alpresor på nästan daglig basis.
Strax norr om Valtournenche så passerar leden byns enda gondolstation. Den här dagen ligger parkeringen öde men på vintern är det så klart full fart här. Liftsystemet sitter ihop med Cervinia och man kan således ta sig hela vägen härifrån till Zermatt om man så vill. Eventuellt provar jag i vinter. Att bo i Valtournenche som skidåkare verkar däremot bökigt. Byn är kuperad och det är knappast gångavstånd till liften, i alla fall inte på vintern med pjäxor på fötterna. Men nu är det sommar och sista biten är bokstavligt talat en walk in the park med olika träningsstationer längs den grusade stigen som mynnar ut strax nedanför huvudgatan i byn.
STOP! Ändstation för dagens vandring. Bar Maquignaz, Valtournenche.
Vi köper en välförtjänt glass och knatar ner till en hållplats och kollar upp busstiderna tillbaka till Cervinia. Inser att vi missade bussen med knappt tio minuter. Nästa skulle gå om ett par timmar. Jäkla skit, vi hade bara en timme på oss innan middagen skulle serveras på hotellet. Vi går tillbaka till det enda öppna stället inom synhåll, Bar Maquignaz, och frågar om det finns någon taxiservice i byn så här års. Jorå, jag får ett telefonnummer av baristan att prova, och visst, i andra änden svarar någon som lovar att dyka upp inom kort. Jag beställer en dubbel espresso under tiden. Det är löjligt lite kaffe trots att det ska föreställa en dubbel omgång. Jag försöker svepa den innan den dunstar bort på tungan. Taxin tillbaka lossnar på 30 euro vilket är dyrt men ändå billigare än ett liftkort.
Så var ännu en dag i de italienska alperna till ända. Vaderna värkte och vädret såg ut att bli sämre.
