Minivandring i Cervinia
Tid: 4 timmar (inklusive lunch 1 timme).

Att åka skidor den här dagen var bara att glömma. Kroppen behövde återhämtning från gårdagens mastodontträningspass uppe på glaciären. Jag hade dessutom lämnat tillbaka hyrskidorna, och i mitt stilla sinne undrade jag om det skulle bli någon mer skidåkning alls den här veckan. Bärandet, stakandet och pulsandet i slushen hade varit alltför utmattande. Frågan var bara hur vi skulle ta tillvara på ännu en strålande fin dag med blå himmel.
Efter frukost och en balja kaffe samt ett par timmar på rummet så började jag dock känna mig som människa igen och vi bestämde oss för att gå ut på en liten spontanvandring i omgivningarna runt Cervinia. Vi följde huvudgatan ut genom byn och vek av uppåt mot skidbacken. I riktning mot "Tobleroneberget" Matterhorn fick jag syn på ett vattenfall som vi bestämde att ta sikte mot.

Efter drygt en timme var vi framme, men stannade strax nedanför fallet. Längre upp kunde man ana en liten bro och vi förstod att det gick en led däruppe vilken också syns om man zoomar in på kartan. Efter en kort vilopaus med ett äpple och en chokladbit på en klippa så var det dags att gå vidare. Rakt västerut en bit och snart kom vi på en led som vi följde neråt mot byn igen.
Fruktstunden var dock en klen tröst för två fullblodsvandrare som oss och det tog inte lång stund innan det började kurra i magen igen. Tanken att ta sig ner till Cervinia för lunch kom på skam när jag helt plötsligt såg en alpstuga med en meny utanför. Det såg otroligt lockande och inbjudande ut. Jag bestämde att där och ingen annanstans skulle vi intaga vår nästa måltid. Och vilken jackpot det skulle bli.

Stället heter tydligen Royaume du Cervin och är väl värt att notera och besöka om man råkar ha vägarna förbi. Nu när jag kollar upp det på Tripadvisor så har de en oförskämt låg placering; i skrivande stund plats 50 av 58 restauranger i Breuil-Cervinia. Vi fick i alla fall mat som förtjänar en topplacering. Jag tog en charkbricka som inte var av denna värld. En sådan där maträtt som man längtat efter hela sitt liv utan att veta om det. Junior valde en klassisk hamburgertallrik, men köttet var så gott och saftigt som man bara kan drömma om. Den kossan måste absolut ha varit superlycklig den dagen den gick till slakt. Dessvärre har det här stället inte öppet på vintern då lavinrisken är alltför stor.
Menyn är på italienska men det finns en qr-kod att skanna så att man får man hela svarta tavlan översatt till engelska. Oerhört smidigt. Det visade sig förresten att det här är restaurangen - eller bergshyttan - där STS Alpresor anordnar "Valdostansk afton" en gång i veckan. Det fanns ju en massa olika paket och utflykter att boka in sig på, men vi avstod från alla då vi främst var där för att åka skidor (i deras hike, bike & ski-paket så ingår endast en dag med skidor). Och att göra saker i grupp har väl aldrig riktigt varit min grej. Ja, inte juniors grej heller. Han vill också helst bara glida omkring och njuta av livet och inte vallas runt som en fårskock och lyssna på någon reiseleiter som står och pekar åt olika håll.

Efter denna väl utdragna lunch begav vi oss vidare ner mot byn igen och följde delvis stigar och cykelleder men även lite omedvetet på privat mark och ut i ospårad snö, jag menar spenat, och hamnade sedermera på den höga vallen som skiljer golfbanan från bebyggelsen (jag vet, det låter helt orimligt med en golfbana i Alperna, men här ligger Europas högst belägna 18-hålsbana..). Vi fick till sist kana ner på skorna genom vegetationen på den branta sluttningen och landade till slut på en parkeringsplats bakom huvudgatan i Cervinia.

Nu hade vi fortfarande gott om tid att strosa runt i stan som egentligen bara består av en huvudgata med några sidogränder med hotell och en handfull restauranger och friluftsbutiker. Cervinia är mysigt och mindre än det verkade på google maps. Det mäktiga Matterhorn vakar ständigt över besökarna.
Nu hade jag dessutom börjat bli sugen på lite skidåkning igen. Allt det jobbiga från gårdagen hade redan börjat tyna bort från mitt medvetande och jag svängde in stegen på skidbutiken Nol-Ski. Nu hade jag facit på snön och visste mer vad jag var ute efter för skidor. Valde ett par Salomon Stance 84 som borde funka hela dagen. Junior fick samma som han haft första dagen, ett par Völkl Racetiger som han tyckte var störtsköna. Fint, allt kändes bra, nu var jag taggad till tusen igen. Våra nyfunna vänner från hotellet hade också skiddag på schemat så det kändes kul att få lite sällskap upp på glaciären nästa dag.
Halvpension är ett koncept som jag aldrig ens har velat ta i med tång då jag anser att en stor del av tjusningen med att resa är att hitta nya spännande restauranger och inte vara hänvisad till samma ställe varje dag. I mindre alpbyar är det där dock lite bökigt har jag kommit på. Nu hade vi ju middagen inkluderad i den kampanjen från STS jag nappade på. Så varje kväll (utom en) klockan 18 så dukades det upp antipastibuffé och en trerättersmeny på Hotel Marmore. Det här var riktigt bra och bekvämt måste jag säga. Vi hade alltid samma platser och sällskap på borden bredvid vilket gjorde att vi lärde känna varandra riktigt bra under veckan.
Dagens rutt.
