Paradise Lost
Nu var det äntligen dags för Zell am Ziller som jag hade läst mycket gott om. Eller Zillertal Arena om man ska vara noga. Detta enorma liftsystem som sträcker sig cirka tre mil från väster till öster. Åker man effektivt hinner man fram och tillbaka på en dag, men då kan man inte ägna sig långdragna luncher i backarnas uteserveringar.
Ännu en halvstressig morgon alltså för att hinna med första bussen för att få uppleva morgonmagin innan pöbeln vaknar upp från sin after ski-bakfylla. På stationen så börjar en äldre herre med snowboard under armen att prata med mig. Det visar sig att han är dansk och vi hittar tonen direkt, ja, jag är ju aldrig sen att upplysa om mitt danska påbrå när jag träffar danskjävlar ute i världen. Jag klamrar mig ängsligt fast vid mitt danska arv. Antagligen för att det håller på att gå förlorat så sakteliga. Danmark, mitt paradis.
Vi håller sällskap på bussen och vidare in i gondolen på Karspitzbahn. Eftersom jag pluggat in pistkartan i det närmaste utantill så ger jag mina bästa tips på hur man ska ta sig effektivast österut, och vilken restaurang som är värd att besöka. Gammeldansken hade börjat åka snowboard när han var 55 år och drog numera alltid en vecka till Alperna och en till Hemsedal varje vinter. Han var av samma filosofi som mig och satte ord på det jag själv sagt, fast på danska dårå.. Det vill säga fullständigt fri, kompromisslös och oberoende åkning. Man kan åka hur fort eller långsamt man vill och ingen behöver vänta på den andra. Grejen är att är man överens om att man är självständig och gärna åker själv så kan man plötsligt åka tillsammans. Ja, ett tag i alla fall. Vi glider iväg tillsammans men tappar bort varandra när jag tar fel exit och hamnar nere i Rosenalms mittenstation. En timme senare och tusen meter högre upp råkar vi på varandra igen.
Pisterna är fina och hårda. Och det är kallt. Solen kommer knappast hjälpa till att mjuka upp snön. Jag är ju barnsligt förtjust i mina Paradise-skidor och vill åka på dem så mycket som möjligt, men i ärlighetens namn så är de inte så lämpliga på ny morgonmanchester, och det är också en av orsakerna att jag får så ont i benen eftersom jag måste jobba mycket hårdare för att få kantgeppet. Men i uppkörd, mjukt och puder är de optimala. Visst ligger det en hel del orörd snö utanför pisterna, men den är vindpackad så det är knappast någon fluff att tala om. Så det blir nog att hyra ett par pistskidor resterande dagar. Ska prova i morgon i alla fall.
Zillertal Arena lämnade blandade känslor. Visst var det några riktigt fina utförslöpor, särskilt uppe från Ubergangsjoch mot Arena Center i Gerlos som jag åkte fram och tillbaka ett par gånger. Det där hade jag sett på Youtube ett antal gånger och det var precis lika fint i verkligheten. Problemet var att det var folk i vägen ta mig fan överallt. Men så var det en kanonfin dag och lillördag också så man fattar ju att Österrikes alla Familjen Annorlunda var ute i backarna den här dagen.
Eftersom jag ägnade mig åt en långdragen lunch på en uteservering i backen och det var lillördag så kom jag inte längre österut än till Gerlos. När jag lunchat klart och svept i mig ölen (ja, jag frångick min princip att inte dricka någon öl i backen, men nu var det ju lillördag) och skulle gå och ta mina skidor så kunde jag inte komma ihåg var jag ställt dem. Eller det hade kommit så många gäster att skidställen inte såg likadana ut längre. Tidigare var det glest mellan skidorna. Nu rådde det anarki. Panik. Mina fantastiska Paradise-skidor var förlorade. Eller stulna. Men så såg jag plötsligt den turkosa färgen lysa så fint i solen.
Mödosamt jobbade jag mig tillbaka mot Zell am Ziller igen i pister som hade förvandlats till puckelpister under dagen. Fruktansvärt jobbigt att ta sig ner. Skulle gjort som i Snowroller och skippat sista åket. Kom ner till civilisationen klockan fyra och missade precis skidbussen tillbaka och fick vänta en hel jäkla timme på nästa. Var tillbaka på hotellet alldeles försent. Nä, Zillertal Arena var ingenting att skriva hem om, även om det var precis just det jag gjorde.
Tanken på att utforska Hochzillertal/Hochfugen som ligger ännu längre bort från Mayrhofen har jag därmed också kastat överbord. Det blir för mycket transporter och väntan. En timme är för dåligt mellan bussarna. Till och från Hintertux går de åtminstone var 20:e minut. Så i morgon blir det nog att dra upp dit igen, och hyra sig ett par pistskidor på plats. Carva lite i folktomma backar med milsvid utsikt. Livet på en pinne. Tar ett beslut i morgon bitti.
/Mvh Taste like schnitzel...
