No country for old men
Österrike är inget för veklingar. Eller otränade människor. På natten har jag drömt om laviner, och när jag vaknar på morgonen så känns kroppen lika mörbultad som om jag hade dragits med i ett skred och blivit framskottad av en pistmaskin som efter det släpat upp mig på berget igen för att där knuffa ner mig för Harakiribranten. Ungefär så. Vaderna, låren och ländryggen och några ställen till gör sitt bästa för att påminna mig om att jag inte är en ungdom längre. Jag fattar inte, så här känns det inte efter en heldag i Kläppen. Knäna känns dock skapliga av någon märklig anledning. Alltid något. Jag startar ändå dagen med två Naproxen och är först ner till frukostbuffén. Sedan kommer paret från Finland som jag hade sällskap med i transfern från flyget. Vi dricker kaffe och pratar idag svenska. Igår ville de prata engelska. De har också ont i kroppen men har hyrt en offpist-guide och ska iväg till Zell am Ziller över dagen. Det var min ursprungsplan också men nu undrar jag om jag ens fixar att åka skidor idag. Efter en stund ramlar pöbeln in och den lugna morgonstunden i frukostmatsalen är avbruten. Jag lindar in en fralla i en servett och går upp på rummet.
Harakiri med 78% lutning. Österrikes brantaste pist? Därom tvista de lärde...
Medan jag sitter där och kollar väder och funderar på var och om jag ens ska åka så går brandlarmet på hotellet och alla får springa ut i morgonkylan, så där står vi och ler menande åt varandra iförda bara underställen. Efter bara någon minut är det över och vi får gå in igen, och jag drar ett skämt för receptionisten om att jag bara skulle ta ett bloss på rummet och inte visste att det var rökförbud. Det tog någon sekund med uppspärrade ögon innan hon fattade att jag skojade.
Bestämde mig ändå för att åka lite skidor, men på närmare håll än Zell am Ziller. Det fick bli att utforska sydsidan av Penken, mot Finkenberg där det såg att finnas några lämpliga blåa pister för lite lugn cruising i morgonsolen för en gammal man. Även om jag nu blev någon timme sen och missade "the golden hour" så var det ändå en fin morgon. Men backarna som på pistkartan såg lämpliga ut var inte riktigt som jag trodde. Den långa nummer 51 var en mördande lång transport bara och alltså ingen riktig pist. Jag fick några fina bilder på vägen ner i alla fall.
Efter att ha tagit Katzenmoosliften hela vägen upp på toppen igen så var det bara att inse att jag inte kunde fortsätta. Hela kroppen sa åt mig vila i en inbjudande baden-baden jag såg utanför ett café. Gick in och sa att jag ville ha något varmt att dricka. Fick en gluhwein i ena handen och en apfelstrudel i den andra. Gick ut och sjönk ner ett tag och babblade med en polski som satt intill. Ja, det är rätt mycket polacker här, och engelsmän och holländare har jag noterat. Inte så många svenne banan. Efter ett tag när jag tröttnat på att sitta där och lyckats kravla mig upp ur vilstolen tog jag således Finkenberger-Almbahnliften ner till skidbussen. Då var klockan bara elva. Endast två ynkliga timmar i backen alltså. Amatör. Pärlor för svin.
Äh, i morgon är det en ny dag. Då blir det Hintertux. Sol och svinkallt är utlovat.
/Ski you later
