Närmare Nirvana
För ett år sedan visste jag inte ens om att Hintertux existerade, men ramlade över det när jag började googla sommarskidåkning i Österrike inför vår tågluff i somras. Sagt och nästan gjort. Hit åkte vi och kom hela vägen upp till toppen för att mötas av tjockdimma och is. Det blev ingen skidåkningen den gången. Sedan har Hintertux blivit en fix idé som jag inte kunnat släppa. Ja, jag bokade ju resan hit redan i september som en slags 50-årspresent till mig själv. Årets husmorssemester. Eller heter det husfarssemester?
Jag har varit så jäkla taggad ända sedan dess. Räknat ner dagarna. Detaljstuderat pistkartan. Kollat Youtube. Ja, down the rabbit hole så att säga. För en vecka sedan kom puderlarmen och på Hintertux skulle det komma upp mot två meter snö de närmaste dagarna för att sedan bli finväder. Fick en pulsökning av bara tanken på det. Dagen innan avfärd såg det ut att bli fulväder med blåst och mulet hela veckan. Inte en endaste liten solglimt visade väderkartan. Fan också. Blåst på konfekten igen. I så fall var det inte ens någon idé att åka upp till Hintertux. Ett nytt antklimax var att vänta.
Men så slog prognosen om igen. Jag kunde inte tro mina ögon, men från tisdagen så utlovades solsken i hela Zillertal. Save the date! Nu var det chans på revansch.
Väl på morgonen så kändes kroppen betydligt bättre än gårdagens tillstånd inbillade jag mig. Ner för en snabb frukost, upp och byta om, ner till skidförrådet och på med utrustningen och så en frisk morgonpromenad genom Mayrhofen ner till stationen så att jag skulle hinna med åttabussen. Så tacksam för gripwalk-pjäxor som underlättar dylika promenader. En timme och en kvart senare befinner jag mig på 3250 meter över havet. På världens tak. Ah, åtminstone på Tyrolens tak.
Det är helt magiskt. Blå himmel, 14 minus och vindstilla. Det är något speciellt med det högalpina, långt ovanför trädgränsen. Bara snötäckta toppar så långt ögat når. Ja, superlativen räcker så klart inte till för att beskriva känslan att stå här men närmare ett mentalt Nirvana går det nog inte att komma. Snön knarrar under mina pjäxor. Nu ska vi åka skidor.
Benen känns bättre idag, men så cruisar jag mest blått också. Och inget folk i vägen. Håller ut i sju timmar. Kan ha varit en av mina bästa dagar i livet.
After ski i Österrike är tillbaka med besked. Gick in och sa att jag var från Wuhan...