Närmare Nirvana
För ett år sedan visste jag inte ens om att Hintertux existerade, men ramlade över det när jag började googla sommarskidåkning i Österrike inför vår tågluff i somras. Sagt och nästan gjort. Hit åkte vi och kom hela vägen upp till toppen för att mötas av tjockdimma och is. Det blev ingen skidåkningen den gången. Sedan har Hintertux blivit en fix idé som jag inte kunnat släppa. Ja, jag bokade ju resan hit redan i september som en slags 50-årspresent till mig själv. Årets husmorssemester. Eller heter det husfarssemester?
Jag har varit så jäkla taggad ända sedan dess. Räknat ner dagarna. Detaljstuderat pistkartan. Kollat Youtube. Ja, down the rabbit hole så att säga. För en vecka sedan kom puderlarmen och på Hintertux skulle det komma upp mot två meter snö de närmaste dagarna för att sedan bli finväder. Fick en pulsökning av bara tanken på det. Dagen innan avfärd såg det ut att bli fulväder med blåst och mulet hela veckan. Inte en endaste liten solglimt visade väderkartan. Fan också. Blåst på konfekten igen. I så fall var det inte ens någon idé att åka upp till Hintertux. Ett nytt antklimax var att vänta.
Men så slog prognosen om igen. Jag kunde inte tro mina ögon, men från tisdagen så utlovades solsken i hela Zillertal. Save the date! Nu var det chans på revansch.
Väl på morgonen så kändes kroppen betydligt bättre än gårdagens tillstånd inbillade jag mig. Ner till matsalen för en snabb frukost, upp och byta om, ner till skidförrådet och på med utrustningen och så en frisk morgonpromenad genom Mayrhofen ner till stationen så att jag skulle hinna med åttabussen. Så tacksam för gripwalk-pjäxor som underlättar dylika promenader. Jag stressar men är ändå först på hållplatsen. Hinner varva ner. En tre kvart senare är vi framme och efter ytterligare en halvtimme och tre gondoler befinner jag mig på 3250 meter över havet. På världens tak. Ah, åtminstone på Tyrolens tak. Belöningen är total efter månader av väntan. Knallblå himmel, 14 minus och vindstilla.
Magiskt är ett för klent adjektiv för att beskriva känslan här uppe på toppen. Snarare känns det andaktsfullt. Det är något speciellt med de högalpina vita bergsmassiven, långt ovanför trädgränsen. Som att bergen besitter en högre makt. Gudarnas och Yetins boning.
Jag ställer ifrån mig skidorna och går runt där på platån och försöker ta in det jag ser. Vill att det ska bränna fast på näthinnan. Bara snötäckta toppar så långt ögat når. Det är så mäktigt och vackert att det gör ont. Ja, superlativen räcker så klart inte till för att beskriva känslan att stå här men närmare ett mentalt Nirvana går det nog inte att komma. Jag är så jävla tacksam att jag kan vara här.
Snön knarrar under mina pjäxor när jag går, men nu är det banne mig dags att åka skidor. Under oss har vi 1768 fallhöjdsmeter om man väljer att åka ända ner till dalstationen. Det kommer jag inte göra förrän dagen är slut. Jag håller mig i högzon. Bilderna får tala för sig själva.
Med facit i hand efter dagens slut så känns benen betydligt bättre idag, men så cruisar jag mest blått också, i breda långa pister utan en massa folk i vägen. Jag håller ut i sju timmar och hinner precis med fyrabussen tillbaka till Mayrhofen. Då är jag helt slut men så jäkla nöjd. Det här kan ha varit en av mina bästa dagar i livet. Alla kategorier.
After ski i Österrike är tillbaka med besked. Gick in och sa att jag var från Wuhan...
