Love in lavin...
Det ser så otroligt inbjudande ut. Ett hav av vit böljande bomullsmjuk snö. Offpist. Ett litet stavtag bara för att droppa över kanten. Jag ser att andra har gjort det, men det måste ha varit igår. Nu är det ingen annan här. Jag själv bangar. Vågar inte. Under natten har jag fått en handfull meddelanden hemifrån om att det gått ett 30-tal laviner i området. Och när jag höjer blicken och tittar åt vänster så ser jag att det har gått en lavin alldeles i närheten. Hela sidan har släppt och rasat ner. Jag blir nyfiken och jobbar mig närmare via pister och liftar. Kommer allt längre bort i det enorma liftsystemet. I den tidiga timmen är det inte många som hunnit ända hit. Det är ödsligt men otroligt vackert. Tio minusgrader. Här får jag också dagens bästa åk. Ett sånt där åk som ger gåshud på armarna. Ett sånt där åk som gör att man tycker att det är värt hela resan.
Liftsystemet är svåröverblickat och kartan är ibland missvisande. Försöker gena och hamnar helt ofrivilligt offpist då en liten ravin stoppar mig. Men det är så pass flackt att det inte är någon fara för ras, men under gårdagen har det blåst hårt så snön har drivit och blottlagt klippor på vissa ställen och vindpackat på andra. Det är helt plötsligt allt annat än trevlig åkning ner mot närmsta lift. Ett zickzackande mellan stenar för att inte repa skidorna. Knäna protesterar mot denna omilda behandling. Till slut är jag nere och kan ta stolsliften 8er Horbergjoch upp där jag får en bättre överblick över sluttningen där lavinen gått. Man undrar hur många ton snö som släpper vid ett sånt tillfälle. Tillräckligt för att lägga hela Vasaloppsspåret i alla fall.
Penkenbahn, alltså gondolen som går upp från Mayrhofens centrum öppnade klockan åtta och jag hängde på låset i vanlig ordning. Fullständigt utvilad efter tolv timmars sömn då jag hade kraschat redan klockan 18. Värre var det natten innan på Connect Hotel Arlanda då jag blev väckt vid ettdraget av att det kom in en främmande människa i mitt rum på grund av fel i bokningssystemet. Ja det är en lång historia, men jag blev gubbgrinig som fan, och det blev ingen mer sömn den natten. Skulle ändå upp vid fyra. Både incheckningen och flygningen krånglade också av olika anledningar, och inte kunde jag sova på varken planet eller transfern hit. Ja det var en jäkla dålig start på resan, men så fort vi svängde upp mot Zillertal så blev jag på bra humör igen, även om jag gick omkring som en Zombie i Mayrhofen ett par timmar innan John Blund kom och kastade snöblandat grus i ögonen på mig.
Hur som helst. När förmiddagen hade passerat var det ingenting som blev bättre med skidåkningen den här dagen. Allt mer folk dök upp i backarna, molnen drev in och stundtals så var dimman så tät att jag inte ens vågade åka vidare utan satte mig och väntade på att det värsta skulle dra förbi. Behövde ändå vila benen. Det är ju alltså inte skidåkningen i sig som kör slut på benen, det är allt folk som är i vägen som man ska bromsa för, samt andra oförutsedda överraskningar i backen som man är tvungen att förhålla sig till.
Pisten "Panoramaabfahrt Route 66" lät ju lockande så den tänkte jag ta. Begreppet Route, eller snarare Ski Route är ju en (oftast) uppmärkt men opistad pist så att säga, vilket betyder att den förvandlas till en puckelpist ju längre dagen lider. Och det gjorde jag också. Led alltså. Route 66 var ganska lång kan jag säga, säkert lika lång som sin originalnamne i Amerika. När jag väl hade plågat mig ner till dalen så tyckte mina lår och knän att det räckte med skidåkning för idag, men klockan var ju bara halvett, så det kunde ju inte stämma. Det var ju dessutom bara första dagen. Försökte leta rätt på några blåa pister men med varierat resultat. Klockan tre var det definitivt färdigåkt och jag tog Horbergbahn ner människobyn igen där jag stapplade in i skidbussen. Patetiskt, man är helt slut som artist. Men i morgon väntar en ny dag. Kan bli Zell am Ziller. Ska kolla prognosen.
/Mvh skibum wannabe...
.