Love Cervinia
Regnet öser ner över Cervinia när vi vaknar denna fredagsmorgon en vecka efter midsommarafton, och jag har ingen aning om hur man spenderar en regnig dag i den här byn. När jag bokade resan så hade jag bara den soliga glaciären framför ögonen och att vi kanske skulle åka skidor varje dag. Mitt självpåtagna minimikrav var åtminstone fyra skiddagar. Vi hade presterat endast två vilket var på tok för lite. Nu var vi körda oavsett om vi hade trotsat regnet eftersom liftarna inte ens gick den här dagen. Det som saknas i Cervinia är ett badhus i någon form om man inte bor på ett hotell som har pool, vilket Hotel Marmore alltså inte har. Lite förvånande att de inte ens har ett litet spa med bastu med tanke på att det är ett rätt så flådigt hotell i övrigt.
Vi har ingen anledning att stressa till frukosten men det betyder inte att vi tar sovmorgon. Vi är först på plats i vanlig ordning, och tillsammans med Alf som också är morgonpigg sitter vi kvar länge på frukosten och trycker i oss så många våfflor vi bara orkar. Efter det är det paltkoma på rummet.
Vädret slår om fort och helt plötsligt så sticker det fram några solstrålar. Vi beger oss ut på stan en sväng och Junior köper vykort. Cervinia är rätt så sömnigt så här på sommaren och det verkar bara vara ett fåtal hotell som har öppet. Ser man någon annan på gatan så är det ofta någon man känner igen från Marmore. Regnet kommer tillbaka. Vi slår oss ner i lobbyn som också fungerar som bar och mötesplats. Den är mysig och man sitter gärna där en stund och småsnackar med andra resenärer. Alf kommer ner och är på väg ut men ångrar sig när han konstaterar att himlen öppnat sig igen. Han slår sig ned vid oss istället och vi blir sittandes där ett par timmar och bara pratar om allt möjligt i livet. Junior sätter sig en bit bort och skriver sina tre vykort. Tatiana som är vår favorit i receptionen serverar oss pizzalunch och ett glas Peroni. Det finns inget att klaga på i livet. Efter ett tag bryter vi upp. Det ser ut att bli uppehåll igen.
Jag börjar bli rastlös och måste ut och röra på mig. En idé om en utflykt hade dykt upp medan vi satt där i lobbyn. Vid flera tillfällen hade jag sett reklambilder från Cervinia där folk stod i snön och poserade runt en skylt som bildade ordet LOVE i röd färg, och tänkte att det stället kunde man nog leta upp och vandra till som ett litet eftermiddagsprojekt.
Love visar sig vara en restaurang och tydligen ett populärt after ski-häng beläget på Plan Torrette 2470 meter över havet, alltså 420 höjdmeter ovanför Cervinia. På Tripadvisor så kallas stället för Chalet Plantorrette som möjligtvis är det korrekta namnet, men på Google Maps är det likväl Love Cervinia som gäller. Oavsett så verkade det vara ett nåbart mål den här eftermiddagen. Ungefär som att knata uppför två stycken Gesundaberg. Men Junior får jag inte med mig, han vill stanna på rummet och spela. Jag låter honom vara kvar och ger mig av ensam genom den folktomma gågatan och viker sedan av upp mot backen.
Molnbasen är låg och himlen hänger tung ovanför, men luften känns ändå frisk och inte så kvav. Jag försöker hålla mig längs de upptrampade stigarna för att inte blöta ner skorna som knappast är vattentäta. Kängor hade varit att föredra men vanliga skor funkar ändå om man har en bra sula.
Så ser jag dem. Murmeldjuren. Tidigare när vi gått upp till vattenfallet hade vi sett deras jordhålor överallt men inte vetat vad det var för djur som grävt dem. Junior föreslog "bävling", inspirerat av Markoolios mamma Irma. Enligt wikipedia kan de gräva upp till 70 meter långa tunnlar under marken. Nu ser jag dem överallt, men så fort jag närmar mig så sticker de ner i sina jordhålor. Jag zoomar in och tar en bild som jag skickar till Junior. -Kolla, en bävling, skriver jag.
De dimhöljda bergens bävlingar...
När jag närmar mig toppen på Plan Torrette drar dimman in och skymmer utsikten. Hela Matterhorn ligger inbäddat i gråa moln. Ensamma pistmaskiner står som övergivna och lämnade åt sitt eget öde i väntan på nästa skidsäsong. Det är ett drömlikt landskap. Några röda bokstäver ser jag inte till. De kan ju stå vart som helst på platån tänker jag, om de ens lämnas kvar ute över sommaren och bara plockas fram på vintern för instagramvänliga syften.
Hittills har jag klarat mig från regnet men nu börjar det dugga. Jag skyndar mig upp den sista biten till en restaurangbyggnad för att söka skydd under taksprånget. Och där ligger ju bokstäverna huller om buller på den stora uteserveringen. Det där måste ju min ocd-hjärna rätta till tänker jag. Bokstäverna är tillverkade i tjock plåt och är betydligt tyngre än jag hade väntat mig. Jag baxar ihop dem och ställer upp dem bredvid varandra för en fotografering. Räcket stör men jag orkar inte (och bör väl inte) dra ut bokstäverna på marken för att få en bätte bild. I efterhand tycker jag ändå att bilden med bokstäverna omkullvälta är mer effektfull, den liksom symboliserar skidortens melankoliska tillstånd av övergivenhet i lågsäsongen på ett bättre sätt.
(Apropå turistställen i lågsäsong, här ett inlägg från Ko Lanta i juni 2010: Lanta Low Season)
Ordning och reda, kärlek på fredag...
Jag tar några bilder och en bit Toblerone och videopratar med junior en stund. Dricker upp det sista vattnet. Går runt där och föreställer mig hur det är på vintern. Aperoldrinkar och untz untz med näven i cirkelrörelser i luften? Nej huvaligen, det är inget som lockar, men jag blir oerhört sugen på att prova skidåkningen här på vintern när hela systemet är öppet. Det känns som att jag kanske måste ordna det.
Lift in the mist...
Bergen är mäktiga och har en slags förtrollande dragningskraft. Effekten förstärks av vädret och avsaknaden av andra människor. I folktron betyder bergtagen att man blir inlockad i ett berg av övernaturliga väsen. En dag som den här är det inte svårt att tro på folksagorna om älvor och troll.
Bergtagen av Matterhorn...
Det är dags att bege sig neråt igen och jag tar en liten annan väg för att få lite andra vyer. Jag möter bara en annan vandrare på den här turen men murmeldjuren är desto fler. Jag ser och hör dem överallt, men verkar gå upp i rök så fort jag kommer för nära. Tänk om det ändå kunde vara samma sak med liftköerna på sportloven...
När jag kommer ner närmare byn och ser Hotel Marmore så ringer jag upp junior och ber honom komma ut på balkongen. Tack vare att han har en orange t-shirt på sig är det lätt att upptäcka honom. Jag tar av mig min röda ryggsäck och viftar med så att han ska se mig, men det är svårt eftersom han inte har någon aning om vart han ska rikta blicken. Till slut får han ändå syn på mig och säger att han saknar mig. Jag svarar att jag snart är nere och skyndar mig så gott det går.
Vandringen har tagit cirka 2,5 timme ser jag när jag kommer ner till hotellet igen. En bra vända tycker jag och känner mig nöjd med dagen - och veckan, trots allt och att det bara blev två skiddagar. Det positiva var ju att vi sparade några slantar på liftkort och skidhyra, även om de redan är placerade i nästa skidresa som jag faktiskt hunnit boka nu i dagarna. Ja, vi fick faktiskt ett presentkort som grundplåt till en ny resa av STS efter vi kommit hem från Cervinia, men mer om det längre fram. I februari 2024 bär det i alla fall i väg till Alperna igen om inte världen rasat samman innan dess.
-Arrivederci...
