Interrail 2022 harakiri, mayrhofen, penken

Tågluff 2022 - Dag 9 - Penken Harakiri, Mayrhofen

 
Harakiri är namnet på Österrikes brantaste slalombacke, som alltså finns här på berget Penkenjoch i Mayrhofen. Men det har vi ingen aning om denna svala morgon när vi tar den moderna gondolen upp från dalstationen - som smidigt nog är belägen mitt i byn och bara en kort promenad från Moroder Haus.
 
 
 
Det är vår sista dag här i Mayrhofen innan vår tågluff ska ta oss vidare till nästa destination. Jag hade frågat Lucie om hon hade några tips för dagen och hon hade absolut inte rekommenderat att vandra omkring här om det var så att vi ville undvika folk. Hennes stalltips var istället en vandring genom en dalgång upp till Maxhütte i närheten av Hintertux där vi garanterat skulle slippa få sällskap av pöbeln. Det lät lockande men jag ville dels ha mer av den bedårande utsikten, och dels slippa onödiga och dyra bussresor på slingriga serpentinvägar. När vi kom till Mayrhofen några dagar tidigare hade jag inte varit beredd på att varje kabinbana och gondolfärd skulle kosta över 400 spänn för en enda tur. Därtill tillkom extra kostnader för bussarna och Zillertalbahn som inte ingår i Interrailkortet. Jag lade hellre pengarna på restaurangbesök än transporter.
 
 
Zillertal och floden Ziller sett från Penkenbahn. Mayrhofen, Österrike.
 
      
  
Precis som Lucie nämnde så är det en hel del folk i rörelse här uppe på Penken, och stigarna är snarare grusvägar anpassade för både fyrhjulingar och andra mindre fordon. Men utsikten är dock så storslagen som man kan önska sig. Penkenjoch är också ett mecka för skärmflygning och för den som vill flyga tandem så finns en rad operatörer att välja på. Vi rör oss upp mot Granatkapellet för att komma ifrån massorna. Det är en vandring, eller promenad, på cirka tre kilometer. Kapellet är en hyllning till mineralet granat som bröts här förr i tiden. Vi går in och slår en kik. Det är andäktigt och stilla, med levande ljus framme vid altaret. Kanske går man in här vintertid och ber en stilla bön innan man kastar sig huvudstupa utför Harakiri.
 
Granatkapelle, Penkenjoch. Mayrhofen.
 
Vi tar ett varv runt vattenreservoaren (som jag gissar är Alpernas variant av vattentorn) innan vi återvänder ner mot den inbjudande restaurangen Kaser Mandl som vi tidigare passerat. Det får bli en tidig middag. Uteserveringen är fullsatt men vi går gärna in och sätter oss för att slippa de isande glaciärvindarna som ibland letar sig ner innanför nacken. Miljön och inredningen är väldigt tyrolsk om man säger så. Jag kan tänka mig att det är ett jävla drag här på vinterns after ski. Servicen är på topp och även om det är mycket gäster så kommer maten in fortare än förväntat, och vi ska inte bli besvikna. Juniors hamburgare kan vara den godaste jag smakat i mitt liv, och jag ångrar nästan att jag valde laxen - som det för all del inte var något fel på. I mitt stilla sinne tänker jag att jag bara måste återvända till Mayrhofen någon gång bara för att få äta den burgaren igen. Vid en koll på Tripadvisor så verkar det som om restaurangen nyss har flyttat upp hit från Vorderlanerbach och är därför utsatt fel på kartan. Google map visar dock rätt.
 
 
 
 
Mätta, lyckliga och belåtna tog vi sedan gondolerna ner till byn igen. Om det var höstsvalt på berget så var det fortfarande sommarvarmt nere i dalen i den sena eftermiddagen. Efter dusch och chill med skärmtid på rummet så frågar Junior om vi inte ska gå till Edelweiss och ta en glass, och jag svarar att det var en alldeles förträffligt bra idé. Vid det här laget känner rådjursögonen väl igen oss och kommer direkt och tar upp vår beställning på glass och dricka. Jag ber att få betala direkt för att försäkra mig om att det är hon som ska få dricksen. Jag följer henne med blicken när hon lämnar bordet, och min skarpsynte lille följeslagare noterar det och frågar vad jag tittar på egentligen.
-Jag tror hon heter Matilda faktiskt.
-Är du kär i henne pappa? 
Frågan får mig att skratta till. Jag ler mot min son som har så nära till känslorna.
 
-Kommer du ofta hit? Ko utan horn men med Ahorn i bakgrunden. Mayrhofen, Österrike.
 
Det är som sagt var vår femte och sista dag i Mayrhofen. Nästa dag ska vi egentligen inte så långt, bara fyra timmars resa till Bad Hofgastein där vi stannar ett dygn innan färden går vidare till Slovenien.
När vi går runt i denna typiskt tyrolska alpby på eftermiddagen är det några saker som slår mig, om jag nu ska summera mina intryck lite grann.
 
Det är bland annat på banken jag blir så positivit överraskad - vilket är helt sjukt i sig - när jag inser att det går att växla pengar. Det är på ren chans jag styr in stegen där då jag inte hade haft möjlighet tidigare att växla in både svenska och överblivna danska kontanter. Jag behövde förvandla dem till Euro då Sverige har utvecklats till ett kontantlöst samhälle. "Cash is king" var fortfarande ett giltigt begrepp på kontinenten. När jag frågar på banken om de kan växla pengar tittar de på mig som om jag vore en idiot och inte visste var jag befann mig. Jag förklarar mitt förvånade ansiktsuttryck med att min svenska bank inte längre hanterar pengar på det sätt vi är vana vid. Nu är det bankpersonalen som ser förbryllade ut. Jag behöver dock legitimera mig vilket jag gör med mitt svenska körkort och blir samtidigt upplyst om att det faktiskt är ogiltigt då det gick ut en månad tidigare. Det går dock bra att växla ändå eftersom de fattar att jag är den jag utger mig för att vara. Junior får dessutom en liten godispåse att underhålla sig med under tiden ärendet pågår. Servicenivån på denna österrikiska bank får Sverige att framstå som ett u-land.
 
En annan sak som får mig att haja till är när Junior behöver lätta på trycket. Jag ser att det finns en offentlig wc men är skeptisk så klart. Jag letar i fickan efter småmynt som jag utgår från att man behöver för att låsa upp dörren, men det ska inte behövas. På tågstationen i Mjölby hade man varit tvungen att först ladda ner en jävla app för att sedan lägga till ett betalkort för att kunna låsa upp toadörren med en tillsänd kod. Vilket jävla system, och vem har tid att gå igenom hela den processen när man ska gå på toa? Här i Mayrhofen var det bara att öppna dörren och gå in och jag får en smärre chock när jag ser hur fräscht det är. Istället för att stinka urin så doftar det citron och timotej. Inte ett endaste klotter på kaklet och till och med spegeln var hel. Allt detta på en öppen offentlig toalett på stadens torg. Jag hade aldrig sett något liknande på någon av mina resor runtom i världen.
 
Jag har överhuvudtaget inte upplevt ett sådant välfungerande och utopisk idealsamhälle någon gång. Och inte ett endaste jävla Mc Donalds eller några andra snabbmatskedjor heller så långt ögat kunde nå, även om jag är övertygad om att underlaget finns. All heder till stadens beslutsfattare. Mayrhofen var rent, snyggt, välfungerande med hög servicenivå och med en pålitlig kollektivtrafik som gick på utsatt tid, därtill behövde man heller aldrig ladda hem en app för att ta sig fram i samhället. En drömtillvaro för en analog 70-talist.
Men nu var det alltså dags att packa ryggsäcken och resa vidare. 
 
-Nu drar vi ditåt!
 
Förresten, apropå harakiri, påminner det inte lite som när man i mellanstadiet stod i släpliften och lekte med staven framför sig och spetsen plötsligt fastnade i snön så att handtaget åkte in i mellangärdet med följden att man tappade andan och föll ihop...?
 
EDIT: Eftersom den här dagboken inte skrivs i realtid utan sammanfattas i efterhand så har det hänt en hel del saker sedan förra inlägget. Jag har ju hunnit fylla jämnt och det har hunnit tagits lite beslut inför vintern då jag bland annat fick lite "skidanpassade" presenter med resultatet att jag nu sitter med en flygbiljett till München i handen, samt ett boende bokat på Posthotel Mayrhofen. Det ska bli skitkul att se hela Zillertal i vinterskrud. Liftkortet täcker in alla anläggningar i hela dalgången. Så om inte världen rasat samman fram tills dess så är det vecka 6 (4-11 Feb) som gäller, och förhoppningsvis får jag en revanch på Hintertux om dimman lättat. Harakiri tror jag att jag skippar däremot...
 
Länk till hela tågluffen: Interrail 2022