Interrail 2022 city hotel, ljubljana, most, sloveninen

Tågluff 2022 - Dag 11 - Mot Balkan och Ljubljana

Sloveninen, ett land som mer eller mindre gått under radarn sedan splittringen av Jugoslavien, och ofta ihopblandat med Slovakien som möjligtvis också är en doldis på Europakartan. För vår egen del så kändes det mest som en transportsträcka på vägen mot Kroatien, och stoppet i Ljubljana betraktade jag till en början som ett nödvändigt ont. Men ju mer jag läste om det  - mest i gruppen Tågsemester - desto mer nyfiken blev jag. Så här i efterhand tycker jag nog att det var en av höjdpunkterna på tågluffen. 
 
Triple bridge (Tromostovje), Ljubljana.
 
På morgonen hade vi lämnat ett gråmulet Bad Hofgastein och hoppat på tåget mot Villach som är Österrikes sydliga knutpunkt för tågen mot Balkan. Färden genom Bad Gastein och resten av Alperna bjöd inte på några större känslosvall. Jag antar att vi var mätta på bergstoppar vid det här laget och var redo för något nytt. Det kurrade i restarmen för oss båda. Slovenien var mitt första nya land på många år, och Junior, han längtade till Kroatien och frågade hela tiden när vi skulle kunna bada i havet.
Jag hade medvetet lagt in ett långt byte i Villach så att vi skulle kunna äta lunch i lugn och ro i stan och för att slippa en stressig anslutning. Mitt uttänkta lunchställe som TA tipsat om var dessvärre nedlagt så vi tog - till Juniors glädje och mitt missnöje - en nödlösning på Donken. Vi kunde åtminstone sitta utomhus på den trevliga gågatan. Villach var annars en trevlig stad med den turkosa floden Drava som flöt igenom.
 
   
 
Efter ett par timmar så begav vi oss till stationen och väntade in tåget mot staden med det vackra namnet som rullar så fint på tungan. Man kan inte sluta säga det; Ljubljana...Ljuubljaana.
Vidare noterar jag att det är första gången på resan som tågen har klassiska kupéer, ett mycket socialt sätt att resa som inbjuder till spontana samtal med andra resenärer som knappast sker på tåg med öppna salonger. En kupé med ett fåtal säten där man sitter mittemot varann blir något helt annat. Men det märks att vi kommer allt längre söderut i Europa, det är varmt och vi har för lite vatten med oss. På tåget finns inget att köpa.
 
 
 
   
 
Hotellet som jag bokat - City Hotel (11 av 36 på TA) - ligger strategiskt nog mittemellan stationen och gamla stan i Ljubljana, som förresten är en av Europas minsta huvudstäder med sina 280 000 invånare. En hanterbar stad alltså med gångavstånd till det mesta som verkar kretsa kring de äldre stadsdelarna. Kullerstensgator, en flod och ett gammalt slott. Hur mysigt som helst, trots graffitin som pryder i det närmaste varenda husfasad i stan.
 
 
Istället för att vända mig till Tripadvisor så frågar jag i receptionen efter trevliga restauranger som serverar lokala specialiteter. Most och Sarajevo '84 nämns och jag har för avsikt att testa båda. Nu beger vi oss mot gamla stan och floden Ljubljanica där vi hittar Most som ligger fint längs med turiststråket - som jag inte vet om det är ett bra eller dåligt tecken - men vi är hungriga och sätter oss utan att studera menyn närmare. Som vanligt äter vi middag tidigare än gemene kontinentalman och behöver således inte förboka.
Bordet vickar ostadigt på kullerstenarna och jag trycker som brukligt dit en bunt servetter under ett av benen. Men servisen är vaken och byter obemärkt ut dem mot en liten träkil i samma rörelse som menyerna räcks över. De har varit med förr och jag bestämmer mig för att jag gillar stället. Servicen är proffsig och läget kunde inte vara bättre, och det syns också på priserna. Men det är okej eftersom maten motsvarar förväntningarna. Nu minns jag inte riktigt vad vi åt men det var något med lamm bl.a. (Edit: Hittade menyn). På TA ligger Most för närvarande på plats 26 av 537 restauranger i Ljubljana.
 
-Serverar ni hund på den här restaurangen...?
 
På bordet bredvid noterar jag en svensk familj där allt annat än härlig semesterkänsla råder. Jag ägnar mig en stund åt det trevliga resenöjet tjuvlyssning och hoppas att inte röja min egen nationalitet. Det är rejält infekterat runt bordet, särskilt mellan tonårsdottern och mamman. Fjortissonen har zoonat ut och sitter försjunken i sin mobil och låtsas som om han inte har med resten av familjen att göra. Det verkar ömsesidigt. Mamman är syrlig och välartikulerad i sina pikar. Jag sneglar på henne och missar inte en endaste stavelse av giftet hon riktar mot sin dotter som sitter med ryggen vänd mot mig. Henne kan jag därför inte höra men hon verkar ändå ha svar på tal med tanke på hur hennes nacke knycker när hon pratar. Kanske har hon retat sin kära mor till vansinne som bara en obstinat tonårsdotter kan göra.
Pappan en hurtig men plågad Ned Flanders-typ som gör sitt bästa för att hålla modet uppe. Jag gissar att det är han som tagit initiativet till den här mysiga familjesemestern. Han sitter med en liten karta framför sig och ger förslag på besöksmål. Han får inget gehör från sin familj och lämnar till slut bordet och går bort till suckarnas bro där andra lika kärleksfulla par hade förseglat sin evinnerliga kärlek med ett hänglås. Mamman tänder demonstrativt en cigarett och blåser ut röken på sidan om sig som om hon stod hemma under köksfläkten.
Servitören sträcker försiktigt fram notan som för att påskynda sällskapet att lämna restaurangen. Mamman betalar och krystar fram ett tillgjort men besvärat leende.
 
När de går därifrån lutar jag mig fram mot Junior och viskar.
-Vilken tur Dylan, att vi inte har det så där.
-Hurdå? 
-Äh, vad säger du? Ska vi åka lite båt på floden efter middagen, eller gå upp till slottet och kolla?
-Vi går till slottet!
-Okej!
 
 
 
Kvällen är skön och temperaturen promenadvänlig. Värmeböljan som snart ska svepa in över Europa har inte riktigt tagit fart ännu. Ljubljana är charmigt och upplevs i alla fall tryggt och säkert. Jag hade farhågor om att Balkan skulle kännas betydligt mer råbarkat och ruffigt men hittills så var det bara positiva vibbar. 
 
Råbarkad resekamrat i ruffiga kvarter... 
 
Upp till slottet som ligger på en kulle kan man ta den lilla bergbanan vilket vi gör som regelrätta turister. Där uppe har man en skaplig utsikt över staden och det finns förvånande nog också ett par restauranger och en scen på slottsgården. Det här var tydligen inte bara en gammal ruin även om slottet grundades redan på 1100-talet.
 
  
Vi utforskar fängelsehålor och vindlande trappor och i en del av slottet hittar vi också ett kapell där vi går in och får oss lite andlig spis i någon minut innan Junior tröttnar och jagar vidare. Med vårt möjligtvis bristande kulturintresse så har vi lyckats avverka hela slottet på mindre än en timme och beger oss sedermera ner mot stan igen. Jag hade väl ändå aldrig varit så mycket för så kallade "sevärdheter".
 
 
-Okej, nog med lidande och frälsning. Kan vi gå och köpa en glass nu..?
-Amen...
  
 
 
 
Lokala skurar på stadens torg...