Interrail 2022 ljubljana, postojna, rijeka

Tågluff 2022 - Dag 12 - Ljubljana

I was obviously here...
 
Frågan var hur vi nu skulle spendera en heldag i Ljubljana. Om man kan tänka sig att lämna stan över dagen så finns det två självklara besöksmål i Slovenien; det ena är sjön Bled cirka fem mil norrut, och det andra är Postojnagrottorna på samma avstånd men i riktning mot Kroatien. Bled strök jag tidigt men Postojna hade funnits med på önskelistan länge, ända sedan 80-talet faktiskt då mina första tågluffardrömmar började ta form (det var pappas tips efter en roadtrip dit i en folkabubbla "Summer of love" - 1968). Men när det väl var dags att ge sig av 1992 hade kriget i Jugoslavien brutit ut och färden gick istället till Spanien och Pamplona (där jag sprang framför tjurarna och hamnade på SVT).
 
Nu satt vi här vid ett frukostbord i Ljubljana - i numera före detta Jugoslavien - 30 år senare, och hade världens chans på revanch, men Junior var inte alls intresserad att besöka några fuktiga gamla grottor. Han ville bada, solen sken ju. Han hade så klart en poäng och det här var ju också hans resa. Postojna kunde gott vänta några år till. I ärlighetens namn kändes det inte så viktigt för mig heller då det var både dyrt och bökigt att ta sig dit på en dagstur. Kostnaderna på den här tågluffen hade skenat iväg alldeles för mycket redan. Jag trodde Slovenien skulle vara billigt men det hade vi inte sett något av ännu.
 
I receptionen får vi en karta och tips om ett utomhusbad på gångavstånd från hotellet. Vi tar en omväg och följer floden en bit. Det är en fin morgon som bjuder på en skön promenad.
På badet verkar vi vara de enda turisterna, det känns exklusivt. Resten av besökarna är slovenska skolklasser på simkurs. Det känns inte exklusivt. Men Junior njuter så det gör jag också.
 
   
 
På vägen därifrån slinker vi in på en pizzeria som någon rekommenderat. Den heter Foculus och ska vara något alldeles extra. Miljön är skön och pizzan mer än okej, men servicen och bemötandet en katastrof. Vi tar ändå med resterna i en låda, och jag tänker att det får bli nödproviant på nästa dags resa mot Kroatien - och det är förresten ett annat problem som jag prokrastinerat ända sedan vi lämnade Sverige. Det var inte helt lätt att förflytta sig på Balkan.
  
Ciril-Metodov-trg, Ljubljana.
 
Jag hade ju egentligen sytt ihop precis hela vår resa med allt boende och nödvändiga platsbiljetter, med två undantag - transporten från Ljubljana till Rijeka, och vidare därifrån till Pula som var vår slutdestination. Orsaken var de bristfälliga tågförbindelserna på Balkan samt min beslutsångest angående Postojna. Flixbus hade dock täta och snabba förbindelser mellan städerna så jag hade lagt vårt öde i deras händer ända fram tills nu. Till Rijeka gick det endast två tåg per dag, det första i svinottan och det andra på eftermiddagen vid tredraget. Båda avgångarna passade dåligt så jag bokade istället bussbiljetter trots att det innebar ytterligare en kostnad. Även för sista sträckan från Rijeka till Pula, men det hade jag varit inställd på eftersom tåget tar en onödigt lång omväg dit. 
 
Lite vemodigt konstaterade jag att vi faktiskt hade åkt vårt sista tåg, ja, förutom svenska SJ som skulle ta oss hem från Arlanda till Mora (eller det skulle de ju faktiskt misslyckas med). Men på gott och ont så skulle det där med bussresorna också gå om intet, av olika orsaker, och vi skulle ändå hamna på tåget igen. Men det där hade vi ingen aning om nu när vi låg där på City Hotel och tog igen oss med lite välbehövlig skärmtid.
 
Ljubljanica, Slovenia.
 
Framåt eftermiddagen letar vi oss ner mot gamla stan igen och låter oss raggas upp av en trevlig tjej som säljer båtturer på floden. Jag hade medvetet låtit några stycken köra sin säljpitch och hade förstått att det fanns prutmån då konkurrensen var stor. Efter lite snack fick Junior åka gratis och vi hoppade på en båt tillsammans med ett par turturduvor från Asien. Det var väl kanske en trevlig tur men vi tröttnade ganska snabbt faktiskt, åtminstone snabbare än vi tröttnat på slottet kvällen innan. Möjligtvis en tourist rip-off och pengarna i sjön. På himlen drog molnen ihop sig och snart mullrade åskan. När vi åter anlände till bryggan vräkte regnet ner.
 
   
Det hade börjat skymma på och den stabbiga pizzan som vi stått oss på hela dagen hade gjort sitt. Nu var vi hungriga igen men nu var restaurangerna fullsatta och jag ville ändå ha något enklare, och billigare. Jag hade som princip i vår resebudget att det fick räcka med en "dyr" måltid per dag. Till min glädje så pågick det en matfestival på ett torg i gamla stan där det doftade ljuvligt av gatumat från världens alla hörn. Junior var dock skeptisk. Och visst, det duggregnade fortfarande och det var trångt under de få tak som fanns. Det slog mig att vi kunde kolla in Sarajevo '84 som jag fått tips om. Google map visade vägen, men det var både fullsatt och kö så vi drog ner mot gamla stan igen. Blodsockret var så här dags nere på rött och vi hade redan passerat läggdags. Jag kände mig som en oansvarig förälder som inte kunde ta hand om mitt barn på ett föredömligt sätt. Det började bli irritation i lägret och Junior stod väl i begrepp att rösta bort mig som årets bästa pappa. Den där jäkla båtturen hade sinkat oss en timme i dagens planering.
 
Food Festival, Ljubljana.
 
 
Nu hade det faktiskt slutat regna och på torget blev det mycket lättare att navigera när folk började sprida ut sig igen. Nu var Junior med på noterna (hungern är bästa kryddan) och vi tog sikte på ett matstånd med grillat kött från Argentina. Jag pekade och beställde två portioner. Två ynkliga papptallrikar med några köttbitar med klyftpotatis gick lös på 15 Euro stycket vilket jag tyckte var lite väl dyrt, men det var makalöst gott så allt var förlåtet. På torget rådde en härlig stämning med alla dessa dofter och musiken från Balkan, och där i skuggan av slottet mådde vi som prinsar. Ljubljana var vackert upplyst när vi tog promenaden hem i den sena sommarkvällen.
 
-I morgon Dylan, då kommer vi äntligen till Kroatien..
-Då ska vi bada i havet pappa...