Reflektioner från en alptopp
Tjejen som älskade att åka slalom men aldrig kom iväg. Nu är det ett bra tag sedan jag pratade med henne men jag tänker på det där ibland. Hur olika man är. Hon hade en ledig helg och var barnfri, det skulle bli kanonväder, bilen var tankad och skidorna låg i takboxen och liftkortet i fickan, und so weiter... Jag lyckönskade henne till en fantastisk dag i backen när hon svarar att hon inte ska åka.
-Men varför inte? För att hon inte hade någon att åka med. För mig var det här ett helt obegripligt resonemang. Visst, jag fattar ju vad hon menade, det är kul med lite sällskap och allt det där. Men att man struntar i att göra något man älskar bara för att man inte får någon med sig känns som ett oförsvarbart slöseri med sin tid och sitt liv. Slalom är ju inte ens en lagsport, det är ju den ultimata sologrenen. Men inte vet jag, man kanske måste vara lite semi-introvert för att uppskatta det.
Människan har en fantastisk framtidsoptimism, man agerar som om livet aldrig tar slut, eller åtminstone att man ska vara kärnfrisk tills man är 90 år. -Sedan, när jag är pensionär då ska jag...
Man hårdamorterar på sitt huslån för att vara skuldfri när man slutar jobba, men glömmer samtidigt bort att leva i nuet och uppfylla andra drömmar. I övermorgon kan man råka ut för en olycka och helt plötsligt ställs allt på ända och man ångrar som fan att man inte passade på att göra det där man ville när man faktiskt kunde. Men man blir inte yngre, man blir inte starkare, man får inte mera tid...
Tänk om jag inte hade rest så mycket som jag gjort bara för att jag inte fått någon med mig. Jag hade missat så mycket; Platser, upplevelser, nya vänner och romanser. Hade jag valt att stanna hemma på soffan istället för att resa så hade jag inte varit pappa till Junior idag. Hemska tanke. Jaja, ni fattar poängen. Visst hade jag gärna haft en kompis med mig till Alperna, men alternativet att stanna hemma när jag faktiskt hade möjlighet att åka kändes otänkbart. För den som ändå drömmer om Alperna och vill ha sällskap i backen så anordnar STS gemensamma åkningar varje dag såg jag i välkomstpamletten. Dock inget för mig, typ att stå och vänta i liften på ett dussintal andra och ständigt diskutera vilken backe man ska ta härnäst. Nä, att åka slalom ensam är underskattat har jag kommit på. Det är helt kompromisslöst och frihetskänslan är total. Sedan kan man alltid fylla upp sitt sociala behov med portionsförpackade kompisar i diverse gondoler och absolut ta några åk med dem också. Nog om det. Nu till dagens åkning.
Den här tredje dagen var betydligt gråare även om det stack fram några solglimtar då och då. Jag var inte lika peppad den här morgonen men kom ändå med den andra gondolen upp som jag delade med ett trevligt par från Gävle. Vi siktade på pisten B11 som jag blivit rekommenderad i skidshopen när jag bytt skidor dagen innan. Den går hela vägen från Stubnerkogel ner till Angertal.
Jag glider iväg på mina allmountain som känns lite fladdriga och beter sig annorlunda. Inte alls så stabila som carvingskidorna. De känns helt fel, åtminstone nu på morgonen.
B11, även kallad kraftledningspisten, är bred som en aveny och har en perfekt lutning. Underlaget är optimalt den här tiden på morgonen, men knappast med de skidor jag nu åker på. De är alldeles för fladdriga och jag grämer mig att jag inte har mina egna K2 Disruption som hade varit underbara att åka med här. Det går för fort och jag får dåligt fäste med stålkanterna. När jag försöker dra på en stoppsladd så glider jag alldeles för länge, det bara smattrar i manchestern och smärtan i benen är outhärdlig innan jag lyckas stanna. Lite längre ner ser jag en tjej som kraschar av oförklarlig anledning och hon kanar iväg en bra bit nedför pisten medan skidorna stannar längre upp. Jag står fortfarande och hämtar andan när hon reser på sig och börjar gå uppför backen för att hämta skidorna. Jag glider ner och plockar upp dem åt henne. Hon tackar och säger att hon är okej. Hon är svensk och vi svär unisont på svenska åt våra hyrskidor.
B11, en underbar pist om man har rätt skidor...
Kaserebenbahn, Angertal.
I Angertal tar jag nästa gondol upp till Schlossalm där jag tänkt att ta några åk på de höga höjderna. Hittar en ny rätt skön pist H3/H9 som tydligen leder ut till H2. Det är ett misstag, det betyder att jag måste ända ner till dalen i Hofgastein. Där är snön redan mjuk, men skidorna kommer mer till sin rätt i det underlaget. Det betyder knappast att det är kul att åka. I backen träffar jag Gävleparet igen som åkt via Hohe Scharte. Vi håller sällskap ner och tar sedan nya Schlossalmbahn hela vägen upp igen och jag bestämmer att det är färdigåkt för mig den här dagen. Benen värker för mycket redan och skidorna känns helt fel. Jag måste byta igen.
H2 med Hofgastein nere i dalen.
Här går det som på räls...
Schlossalmbahn (kapacitet 3000 pers/h). Hohe Scharte i bakgrunden.
Skizentrum Angertal i dalen och Stubnerkogel i bakgrunden.
Nu är det bara att jobba sig hela vägen tillbaka igen. Att ta sig ner i dalen via H31 som egentligen bara är en mördande lång och slaskig transport sista biten är inget jag ser fram emot men är just då tacksam för dagens skidor som är betydligt lättare än de tidigare carvingskidorna, men det är knappast därför jag har kommit till Alperna.
Nere vid liften i Angertal träffar jag på damerna från Sportgastein igen. Vi skrattar åt det osannolika att vi ses igen. De säger att de precis pratat om mig och undrat vad jag gör idag. -Jo, jag står här och grinar över att mina ben inte bär mig längre. Vi delar en gondol upp till Stubnerkogel och de frågar om jag vill åka B11 med dem men jag måste tacka nej.
Tar av mig skidorna och traskar upp till en utsiktspunkt där jag tar en utdragen fika på en bänk i blåsten. Sedan glider jag så sakteliga ner till Bad Gastein igen. Klockan är bara tolv när jag kommer ner men jag är helt färdig. Det betyder att jag varit ute i drygt tre timmar bara. Ligger utslagen på hotellsängen i ett par timmar innan jag går ner och byter skidor igen. Jag resonerar att om jag nu ska åka alls så får det bli på ett par riktiga carvingskidor, och då i pister som funkar under de första morgontimmarna. Men onsdagen får nog bli en helt skidfri dag. Det ska ändå bli fulväder sägs det. Men vi får se, det gäller ju att passa på. Man blir ju inte yngre.
Stubnerkogel
Viloplats för skidtrötta ben
Dagens slanglexikon:
Sporten = Sportgastein.
Stubben = Stubnerkogel.
Hoffen = Hofgastein.
Doffen = Dorfgastein.