Österrike H1, stubnerkogel

Dimma i Gasteinerdalen

Det var ju kul så länge det varade. Sedan var det som att åka in i en vägg. Jag ångrade genast att jag inte valde Sportgastein idag igen som åtminstone hade lovat minusgrader hela dagen. På toppen av Stubnerkogel hängde molnbasen låg, men sikten blev snart bättre bara man fick glida ner ett par hundra höjmeter. Träffade förresten Göteborgarna nere i byn som frågade om jag ville följa med till Dorfgastein och åka sista dagen. Jag blev lite kluven, de var goa och härliga men att samåka en hel dag i en anläggning som dessutom var områdets varmaste lockade inte tillräckligt.
 
 
Såg knappt handen framför mig...
 
 
Anledningen till att välja "Stubben" var ju att jag ville åka B11 med rätt skidor. Och visst, början gick ändå bra siktmässigt även om det var grått i luften. Som tur var så hade jag kontrastlinsen med mig i ryggan så jag fick stanna och byta, men det hjälpte fan inte ett endaste dugg när det blev grått på riktigt. Kraftledningsstolparna som står placerade mitt i backen såg man inte förrän man nästan körde in i dem. Det blev otäckt så jag fick fega ur och köra in på den blåa transporten som slingrar sig ner för berget. Skidorna var annars sköna i pisten men nu kunde jag inte åka på grund av att dimman låg som ett tungt lock över hela Gasteinerdalen.
 
 
 
 
Tummen ner för dimma och trasig Jula-handske... 
 
 
Lite gubbgrinig tog jag den gula Senderbahn-gondolen upp till toppen igen och funderade på om jag skulle byta berg ändå trots allt. Här var det dessutom redan för varmt. Men att ta sig ner till dalen och vänta på skidbussen till Sportgastein, sitta i den minst tjugo minuter och sedan åka gondolen hela vägen upp till Kreuzkogel skulle lätt ta över en timme, och vid det laget hade man missat hela förmiddagen. Bestämde mig således för att stanna där jag var när jag såg att solen verkade lysa över Schlossalm och Hohe Scharte. På toppen träffade jag Damerna från Lund igen som bjöd med mig till B11 men jag avböjde då jag redan hade avverkat den.  
 
 
 
Någon har ritat åttor i snön, jag menar sanden från Sahara...
 
Visst är det lite tråkigt att bergen ligger inbäddade i sand men det brukar tydligen hända varje år i mars när de sydliga vindarna ligger på. Vill man förresten åka slalom i sand så är Namibia annars ett utmärkt val.
 
 
 
 
 
Provade en ny backe (B19/18) på baksidan av Stubnerkogel som var både isig och molnig först, för att sedan bli bra en sträcka innan dimman och tösnön mottog mig med varm famn nere i Angertal. Väderappen sa att det skulle spricka upp med sol framåt lunch, men då är det väl redan snömos av hela berget och ändå dags för första after ski-ölen. Det är ju trots allt fredag.
 
 
 
 
 
 
Jag siktade mot Hohe Scharte och H1 som ligger högst och dessutom löper norrut och delvis är skymd av skugga. Borde betyda kall snö och bra underlag. Jag skulle få rätt. Dagens bästa åk fick jag där. Misstaget att ta hela H2 ner till dalen hade jag inga planer på att göra igen. Alla gondolbanor har en mittelstation vilket gör att man aldrig behöver ner till slasket i dalgångarna förrän i slutet av dagen. Mot en klippa tog jag dagens fikapaus. Jag är förresten tillbaka till min princip att inte dricka dagens öl förrän jag åkt färdigt. En lunchpaus på förmiddagen tar dessutom allt för dyrbar tid i anspråk eftersom snön blir så jävla kass efter det. Så grumlar det sinnet och koncentrationen också. Veckans lifehack är alltså att ta med sig en fralla från frukosten som man tar med kaffet på lämplig solvarm klippa.
 
 
 
 
Efter fikat var det bara att konstatera att även H1 börjde bli för uppkörd och mjuk och jag insåg att det var nog färdigåkt i Alperna för min del, i alla fall för den här gången. Men jag hade väl över en timme att ta mig tillbaka till dalgången i Bad Gastein, och i bästa fall kanske skulle jag få ett sista skönt åk på någon liten sträcka. Eller i värsta fall ett söndervridet knä. 
 
Kring Schlossalm var det knappt några åkare kvar i backen, och jag insåg att alla redan påbörjat dagens after ski i någon av alla restauranger som ligger så inbjudande där mitt i backen.
 
 
Här var'e after ski... 
 
 
Efter en svettig åkning var jag tillbaka på Stubnerkogel igen och jag fick den briljanta idén att ta en öl på restaurangen Stubner precis vid hängbron och sedan ta gondolen ner för berget för att slippa ännu en slasktransport, men det var precis smockfullt på hela uteserveringen så istället så fick jag ta maratonåkningen i snömos ända ner till dalen. 
 
 
 
 
Svettig stapplade jag in med pjäxorna på hotellets uteservering och slog mig ner och fick min efterlängtade och välförtjänta öl. Att åka slalom i Alperna på våren är som att åka ett Vasalopp varje dag. Jag noterade när jag satt där att man kan logga in på Skilines sida med sitt liftkortsnummer och kolla statistik. Alla åk loggas automatiskt när man passerar vändkorsen i liftarna i hela Ski Amadés liftsystem. Där kunde jag se att jag åkt totalt 32'566(!) höjdmeter under veckan. 
 
 
32'566 höjdmeter är ju som att stapla fyra stycken Mount Everest på varann...
 
 
 Ja, det var den veckan det. Det var kul så länge det varade. I morgon är det hemfärd. Äntligen ska jag få träffa Junior igen. När han är större ska vi åka hit tillsammans, ja, om och när världen blir någorlunda normal igen.
 
Det kommer väl några ströinlägg till när jag är hemma, som diverse recensioner och en summering om kostnader och så vidare. Möjligtvis en ihopklippt film också.