Dagsmeja i Gastein
Jag tycker nog att dagsmeja är ett av de finaste orden vi har i det svenska språket - trots att innebörden betyder ett helvete för en skidåkare. Än är vi inte där, men det är en kamp mot klockan. Solen gassar i Gasteinerdalen även denna morgon.
Natten innehöll inte många timmar sömn. Jag var så uppfylld av dagens upplevelser att jag hade svårt att slappna av, men framåt midnatt gjorde John Blund sitt jobb. Trots detta så vaknade jag i svinottan som en liten uppspelt unge på julafton. Det är över två timmar innan frukosten öppnar men det är omöjligt att somna om. Benen är stela och jag fattar inte hur jag ska palla ännu en dag i backen. Ändå kan jag knappt bärga mig. Kliver upp och startar morgonen med pronaxen och resorb.
Gryning på Stubnerkogel.
Ett delmål för dagen var östra rikets längsta pist H1-H2 som mäter över tio kilometer med sin början på bergstoppen Hohe Scharte i anläggningen Bad Hofgastein. Man kan ta skidbussen men även trixa sig dit via pister och liftar från Bad Gastein vilket jag ämnar göra. Vi är endast ett dussintal åkare som hänger på låset till Stubnerkogelbahn som ligger på pjäxavstånd från mitt hotell. Det är obegripligt men tacksamt att vi inte är fler. Stubnerkogel ligger öde när vi kommer upp med gondolen och jag ser knappt till någon annan åkare förrän jag når Angertal nere i nästa dal. Det känns overkligt och som att jag har hela Alperna för mig själv. Manchestern ligger orörd framför mig och skidorna känns faktiskt bättre den här morgonen. Jag hänförs återigen av utsikten. Det är en ljuvligt sval morgon och vinden står åter stilla.
B18, Stubnerkogel.
Orörd morgonmanchester nära Stubneralm.
Folktomt på Schlossalm, Bad Hofgastein.
Hohe Scharte.
Vid Schlossalm dyker det ändå upp lite folk och när jag sitter i den gistna och långsamma gamla tvåstolsliften som är den sista innan man når toppen Hohe Scharte så har det gått en timme sedan jag klev på Stubnerkogelbahn. Pisten under mig, H5, ser fantastiskt fin ut och jag bestämmer mig för ett åk där innan solen värmer upp snön för mycket. Tar fel spår och hamnar nere i Weitmoser innan jag är uppe igen och redo att ta mig an den milslånga H1-H2. Vid det här laget är det rätt mycket folk i rörelse. En pist på över en mil är som att åka slalom från Mora till Nusnäs tänker jag när jag startar.
Starten på 10,5 km H1-H2. Bad Hofgastein.
Klockan är prick tio och snön är fortfarande fin på den här höjden. Efter ett par kilometer skriker ändå benen av smärta och jag är tvungen att stanna för att vila. Det är då jag hör det.
-HALLÅ MORA! Jag vänder förvånat upp blicken och när jag ser vem det är ropar jag tillbaka,
-HALLÅ GÖTE-LA-BORG! Det är helt osannolikt att träffa på någon man känner igen i det här enorma skidområdet med totalt 760 kilometer pist och 270 liftar. Men det är väl som jag skrev tidigare, Bad Gastein är som Ko Lanta, man träffar alltid på någon jävel man känner när man är där.
Vi åker tillsammans ner de sista kilometerna. Lisa är svår att hänga på men jag och Micke är jämngamla, tillika jämngoda åkare och vi får stanna flera gånger på nedvägen för att vila, och han sätter ord på det jag känner, att det är som att någon hugger hundra moraknivar i framsidan av låren när man åker. Närmare dalgången är det knappast gött mos men bara snömos av backen. Tillsammans tar vi en gondol i den nya skrytliften Schlossalmbahn från Bad Hofgastein som har kostat närmare en miljard att bygga. Jag åker med dem cirka en timme till innan jag känner att mitt sociala batteri håller på att ta slut och jag säger att det är dags för en kaffepaus för mig på någon solvarm klippa i närheten. Vi luftkramas och säger hejdå och tackar för sällskapet.
Jag ligger kvar där ett bra tag och njuter av koffein, nikotin och medsnodd frukostfralla, medan jag framför mig ser hur H5 börjar förvandlas från åkbar pist till ohanterlig dagsmeja. Klockan tickar men benen kräver återhämtning och vägrar samarbeta. Jag kan inget annat göra än ligga kvar där i den vindstilla vårvärmen trots att jag befinner mig på 2300 meters höjd på Hohe Scharte. Högre upp går inte att komma i den här anläggningen. Till slut bestämmer jag mig för att arbeta mig tillbaka mot Stubnerkogel igen. I dalsänkorna är det ofantligt jobbigt att åka och jag välkomnar de evighetslånga gondolfärderna upp på nästa topp. Vid hängbron, Stubnerkogel hängebrücke, kraftsamlar jag för att ta mig ner för B15/14/13 som slutar i Bad Gastein.
Stubnerkogel hängebrücke, Bad Gastein.
På höjden går det ändå oväntat bra men ju längre ner jag kommer så blir det bara värre. Och fast det bara är en så liten bit kvar så måste jag ändå stanna när jag ser en trevlig servering. Förresten så är det banne mig dags att läska strupen med en öl ändå. Stugan ser skitgammal ut och när jag frågar om det så berättar servitrisen stolt att de förra året hade 600-årsjubileum. Jorå, 1421 var det byggt och en av de äldsta bevarade byggnaderna i hela Österrike. Ja, men då tar vi en gulasch också.
Det sista jag gör innan jag kliver in på hotellet är att glida in på First Descent och byter in mina carvingskidor till ett par allmountain som borde funka bättre i den här dagsmejan. Klockan är bara halvtre när jag krashlandar i hotellsängen. Nu är det "bara" fyra åkdagar kvar, må Gud och benen vara med mig. Förresten, Göteborgs-Lisa som var pastor gav mig ju Guds välsignelse när vi vinkade adjö så det här ska nog gå vägen.
Länk till relaterad kategori: Österrike
Någon annans film...