Taste Like Chicken

När jag tänker efter så är det hela tio år sedan jag var ute och reste på egen hand, och den gången slutade det med förlovning och allt annat som brukar hända efter det, som villa och volvo osv. Mycket vatten har runnit under glaciärerna sedan dess. Den här resan var min första utan junior som resesällskap och innebar inga omvälvande förändringar av samma magnitud som 2012 (Möjligtvis en inbillad flirt med en frukostvärdinna). Däremot en blodad tand vad gäller just skidresor. Jag inser att det är första gången som jag faktiskt valt att åka på en resa med en aktivitet som huvudsyfte, samt att åka till en vinterdestination. Nästan alla andra resor har i princip handlat om att komma till sol och värme, och bara slappna av, även om man förstås har aktiverat sig i viss mån även där. 

 

Innan jag återupptäckte utförsåkningen och började ta med junior till slalombacken så innebar den svenska vintern bara en längtan till nästa Thailandsresa, för att sedan komma hem och försöka hålla ut tills våren närmade sig. Nu har jag längtat till den första snön och vill aldrig att vintern ska ta slut.

 

Att få komma till Alperna var dock en dröm jag hade redan som sjuttonåring, där runt 1989 när snowboarden slog igenom på allvar, men studiebidraget räckte inte ens till ett liftkort i Sälen, än mindre till en snowboard. Drömmen om ett liv som skibum i Alperna falnade så småningom, och sedan när jag blev "vuxen" så hade Asien och andra resmål slagit rot i huvudet. Och så blev det under de följande dryga trettio åren. Och hade det inte varit för corona som stoppade resorna till Thailand - och jag istället tagit med junior till den lokala skidbacken - så hade saker och ting kanske rullat på som vanligt. Men det är väl som de säger, "När en dörr stängs så öppnas en annan...".

 

 

 

Vad kan man säga om Bad Gastein annars då, förutom skidåkningen? Kanske inte världens mysigaste alpby även om jag uppskattade att allt som man behövde låg längs huvudgatan. Väldigt kuperat annars vilket jag särskilt noterade när jag besökte vattenfallet som är en annan "sevärdhet" som man egentligen kan skippa. Vidare så ligger byns stolthet, och kanske Österrikes mest välkända hotell här, Hotel Salzburger Hof. Jag tog en vända dit och rekade lite. Väldigt flådigt måste jag säga och inte så fasligt dyrt jämfört med de andra hotellen. 

Österrike imponerade på mig. Ett välskött, rent och fungerande land. För att inte tala om liftarna som aldrig verkade stanna som de annars gör i Sälen. Tror jag noterade två korta gondolstopp på hela veckan. Och inga liftköer att tala om, men det är möjligt att det ser annorlunda ut under sportloven.

 

     

 

 

Det här var ju förresten en paketresa (a.k.a. charterresa) vilket jag hade lovat mig själv att aldrig åka på igen efter Kreta 2001 och Krabi (flygstol) 2011, eftersom jag avskyr lottförsäljning, taxfreepåsar, betala för ett glas juice, applåder, och annat tjafs som man brukar tvingas genomlida på dessa flygningar. Men jag måste säga att det här var annorlunda. STS Alpresor flyger med SAS och om man uppgraderar till business så får man fin mat och dricka utan krusiduller, och det kändes precis som en vanlig reguljärflygning. (I ekonomiklass blir man utan mat men möjlighet att köpa tilltugg). Det hade inte heller lönat sig att sy ihop resan själv konstaterade jag. Det enda negativa jag kan komma på är att det är begränsade platser för skidfrakt. Bokar man sent är man hänvisad till hyrskidor. Och en sak till, när transferbussen från Bad Gastein kom fram till flygplatsen inför hemresan så tyckte STS-guiden att vi skulle ge busschauffören en varm applåd!? För vadå? Att han inte körde ihjäl oss? Ja, det var veckans mesta Sällskapsresan 2-moment. Jag kastade tomater istället...