Taste Like Chicken

 

Det finns en plats som heter Rovinj. Det visste jag inte häromdagen. Men när jag googlade Istrien som är en provins i Kroatien så såg jag en bild som jag fastnade vid. Den föreställde en trappa som ledde ner till havet, och jag tänkte att dit måste vi åka. Där ska vår resa få komma till vägs ände. Där i Rovinj vid Adriatiska havet med Venedig på andra sidan bukten. Jag tänkte att vi ska gå ner för den där trappan och sätta oss vår sista dag på tågluffen, och beställa varsin glass, och så ska jag säga till Junior att det var väl ett otroligt äventyr vi haft tillsammans de här veckorna, och han ska svara något underfundigt och (förhoppningsvis) nicka instämmande.

 

 

 

 

Den senaste veckan har jag varit lite ambivalent vad gäller vår fortsatta resrutt efter Alperna. Platsbiljetter till Ljubljana hade vi men jag var osäker på fortsättningen. Jag ville till Kroatien men Split låg väldigt långt söderut och tågförbindelserna på Balkan lämnade en hel del övrigt att önska. Det var dessutom redan fullbokat på alla tåg, även på de privata bolagen där interrail inte ens ingår.

 

Det var en sak till som besvärade mig. Alltså, det är en sak att åka bortåt, det är ju alltid spännande, man har tryggheten och det hemvanda bakom ryggen och äventyret ligger framför en. Man rör sig bortåt, mot nya horisonter; det ligger i människans natur att vilja utforska nya platser, att se vad som finns bakom nästa krön. Precis som en roadtrip i Amerika från kust till kust måste ske västerut, så måste en resa med Transsibiriska järnvägen ske österut. Det blir helt fel om man gör det omvänt och börjar i andra änden och reser med näsan vänd hemåt. 

Oavsett om man nu reser åt "rätt" håll så kommer man ju till en punkt då det är dags att vända om igen, och även om man tar en helt annan rutt och det finns mycket nytt att se...så blir det ändå en transportsträcka känns det som, och då kan man ju lika gärna få det avklarat så fort som möjligt. 

 

 

 

 

Så tanken på att åka tåg hela vägen tillbaka till Sverige var inte alls lockande. Det kändes drygt som fasen faktiskt. Särskilt med tanke på hur fullsatta tågen verkar bli den här sommaren. Preliminärbokade ändå ett hotell i Rijeka i norra Kroatien. Egentligen ville jag ut till västkusten på halvön i Istrien, men det låg ju ännu längre bort. Hur mycket skulle vi orka? Började titta på flyg hem från både Split, Zagreb och Venedig men det verkade fan så bökigt med långa byten med övernattningar och så vidare. Hur kul är det att spendera en tusenlapp på ett flygplatshotell i Warzawa till exempel? Snacka om att vaska värdefulla resdagar dessutom. Ruttnade på hela grejen och tänkte att vi vänder norrut igen redan efter Österrike. Men vid närmare eftertanke så gick det inte, jag hade lovat Junior att vi skulle bada i Medelhavet och att det skulle vara ungefär som i Thailand. Jag måste stå vid mitt ord. Vi skulle till havet. Gick ut och staplade in den sista veden och slog in en studentpresent. Lät allt bero en stund.

 

 

 

Men så av en slump skulle jag se en lösning för smidig hemtransport då jag följande morgon satt med kaffet och slöscrollade i Tågsemester-gruppen där någon gjorde smygreklam för sitt semesterhus i Istrien, och i annonsen radade upp flygplatser i närheten. Men ens piggnade jag till och kände hur det sista studentvinet avdunstade från kroppen. Internationell flygplats i Pula alltså, kan det vara möjligt?! En googling bort visade att Norwegian har direktflyg därifrån till Arlanda. Både närmare beachen och billigare än alternativen med onödiga mellanlandningar bakom järnridån. Bra avgångstider också, vi skulle hinna hem till Mora under samma dag. Saken var klar, -Sorry Greta, men det får bli ett flyg hem... Det var bara att boka och betala innan algoritmerna började dra upp priset. 

 

 

 

Jag har en hyfsat färdig rutt utstakad nu, sedan får vi se om eventuella tågförseningar gör att vi tar en eller två nätter på vissa destinationer. Jag har tagit höjd för strul och har egentligen inga viktiga anslutningar som måste klaffa. Faktum är att jag ändå är mest orolig för svenska järnvägen och bytet i Mjölby vår första resdag. Men nu har jag ändå bokat boende i Köpenhamn som går att omboka kostnadsfritt ända fram tills klockan 18 på ankomstdagen. Tipset för specialförmåner är att gå direkt på respektive hotells hemsidor för bokningar. Oftast, men inte alltid är det bästa pris där också. I det här fallet reggade jag mig hos Scandic och fick välkomstpoäng (=rabatt) och möjligheten att boka om. Efter en dansk hotellfrukost på Scandic Spectrum går färden preliminärt vidare mot Marielyst/Falster, Berlin, München, Mayrhofen/Hintertux, Ljubljana, Rijeka, och så Rovinj som grande finale som sagt. Det känns som ett vinnande koncept.