Andra åket
"Du måste säga ja till livet" hade hon uppmanat mig mellan hyllorna på Ica Maxi en fredagseftermiddag när det lackade mot jul. Hon hade gått igenom samma sak själv några år tidigare och var väl införstådd med att ofrivilligt inte ha sitt barn hos sig hela tiden. "Jag försöker, men det är typ första gången som jag inte har Dylan på en hel helg. Det kommer bli tomt." Hon såg väl på mig att jag inte var tillfreds med situationen.
Egentligen hade jag ingenting att klaga på, Junior var hos mig mer än jag kunde begära och jag har nog aldrig haft sådan själslig frid i mitt liv som sedan jag blev pappa. Livet hade sagt ja till mig, men jag såg knappast fram emot att ha en ledig helg utan mitt barn. Det var inte så att jag saknade sällskap, men jag saknade alltid Junior när han inte var hos mig.
Jag visste det inte innan men något skulle väckas till liv inom mig. Jag hade inte ens gjort det för min egen skull, utan för Juniors - som alltid. Och visst var jag tveksam, det verkade bökigt att hyra prylar och prova pjäxor och göra matsäck och allt som ska fixas innan man står i pisten, och inte minst för den rådande pandemin som stod i full blom i sin andra våg. Mycket talade emot men på jullovets sista dag stack vi ändå iväg till Grönklitt för nu var det banne mig dags för det lille gossebarnet att få prova slalom. Han var taggad till tusen till min stora glädje.
I barnbacken var det ganska glest och inga köer, och där höll vi oss. De tre timmarna utnyttjades fullt ut och Junior ville aldrig sluta åka när han väl börjat få fason på laggen, men jag själv pustade lättad ut när vändkorset i liften äntligen lyste rött och stoppade mig. Mina ben värkte och fötterna var stelfrusna i de för trånga pjäxorna, och det framkom med all önskvärd tydlighet att jag inte stått på ett slalomskidor på över femton år. Jäkla tur att vi inte löste ett dagkort.
-När kan vi prova stora backen pappa? Han tittade med drömsk blick upp mot toppen på det i hans ögon väldiga berget.
-Det ska vi göra nästa gång, det lovar jag!
Någonting hade börjat gro inom mig. Det smakade mer och jag förstod att det snart skulle bli mer slalom, och inte bara för honom.
Ledbruten och med träningsvärk från helvetet stapplade jag ner på John's Sport i Mora följande måndag för att "kika" lite. Fyrtio minuter senare klev jag ut från butiken med full utrustning.
Eftersom det var coronalugnt på jobbet hade jag ofrivilligt men välkommet ytterligare en jullovsvecka, vilket innebar att jag inte behövde vänta längre än tills nästa dag innan jag kunde få prova de nyinköpta skidorna. Direkt efter att jag lämnat Junior i skolan drog jag med fortfarande värkande vader och innanlår upp till Grönklitt igen. Termometern visade fjorton minus och på parkeringen stod det endast en bil till. Det hade precis börjat ljusna när jag knäppte pjäxorna.
Ankarliften drog mig upp till toppen av berget som jag inte åkt slalom i sedan högstadiet. I vuxen ålder hade jag kanske åkt slalom en handfull gånger. Nu när jag stakat fram en bit och ser utsikten över Orsasjön i soluppgången blir jag helt hänförd. Det är så sagolikt vackert att man nästan tappar andan, om inte annat för den iskalla luften som letar sig ned i lungorna. Jag tar av mig handskarna och plockar fram mobilen ur fickan. Är så sugen på att susa ner för backen men jag måste stanna upp och föreviga den här tavlan en stund med några bilder. Efter bara några sekunder är fingrarna så stelfrusna att jag tappar känseln i dem. Försöker värma händerna mot halsen mellan bilderna. Några meter bort står en mamma med dotter och är lika hänförda av utsikten. Hör att de pratar småländska - mitt gamla språk. Jag känner en samhörighet och växlar några ord med dem. Det är bara vi där och det känns som om vi får vara med om något speciellt den här morgonen.
-Det här är få förunnat! ropar jag och pekar mot utsiken med staven innan kylan tvingar på mig handskarna igen och jag sätter av utför och tar mina första sladdsvängar sedan 2006.
Jag bokstavligen känner hur jag får luft under vingarna, eller skidorna om man så vill. Träningsvärken gör sig påmind, de nya pjäxorna spänner mot fötterna och kinderna svider av kylan men jag kunde inte bry mig mindre. Euforin sprider nog med värme inombords. Kände mig levande. Upp med liften igen och fram med mobilen en gång till, och trots att jag är allergisk mot selfies tar jag en bild på mig själv eftersom jag är nyfiken på hur jag ser ut när jag är riktigt glad. Jag tycker att det syns och när bilden fått mogna ett par veckor fick den bli en ny profilbild på fejan. Tre timmar senare packade jag ihop och stack och hämtade Junior i skolan. Jag kunde knappt bärga mig att få ta med honom kommande helg. Jag var helt bergtagen...
Under de följande veckorna skulle jag (vi) passa på att åka så mycket det bara var möjligt i både Grönklitt och Kläppen innan anläggningarna skulle komma att besudlas av tiotusentals sportlovsfirare från södra Sverige. Inte för att jag var speciellt oroad för smittorisken i pisten, utan mest för att jag avskyr folksamlingar, oavsett om det är i en skidbacke eller på en strand i Thailand. Jag träffade gärna människor men undvek helst folk.
Min åkstil från 80-talet skulle jag snart bli varse att den påminde mest om en blandning av Stig Helmer i Snowroller och ett gammalt kylskåp med knirrande gångjärn. En kompis gav lite tips om carvingskidornas egenskaper och förmåga att ta åkupplevelsen till nya höjder. Jag hade redan hunnit köpa nya bättre skidor då jag insett att de första var alltför lätta och fladdriga, och när jag väl börjat få kläm på den nya tekniken blev det ännu roligare. Mindre roligt var att kostnaderna hade börjat skena iväg. Tack vare coronan så stod åtminstone reskontot still, men eftersom jag är en idiot och inte köpt säsongskort direkt så hade jag redan lagt mer pengar på liftkort än vad en flygbiljett till Thailand kostar. Men det var friskvård i dess ädlaste form och det tyckte till och med Skatteverket.
Vasaloppssöndagen innebar inte bara att folk och fä ägnade sig åt längdåkning i spåret eller från soffan, men också noll-åttornas sista sportlovsdag. Det varnades dessutom för hård vind i fjällen, och allt detta sammantaget borde betyda minimalt med folk i alla backar. Jag drog således till fjälls och hade gissat rätt. Gondolen i Kläppen stod till och med still på grund av blåsten, och trots detta så var det ändå obefintliga köer till övriga liftar. Den här dagen skulle jag få uppleva mitt hittills största halleluja moment.
Jag kastar mig mer eller mindre av misstag utför den kilometerlånga svarta pisten Lostupet i tron att det var den röda pisten bredvid. Jag upptäcker det för sent men nu har jag feeling, ledvätskan i knäna var uppvärmd och jag hade med tiden blivit allt djärvare vad gällde farten i backarna. Det är slutet på dagen och inte en själ syns till i den breda pisten. Jag kryper ihop och accelerar snabbt. Synfältet smalnar och vindbruset tjuter i mina öron och jag får en flashback tillbaka till fallskärmshoppningen på 90-talet. Adrenalinet pumpar runt i kroppen. Små svängar, vill inte förlora för mycket fart, men jag har fullt fokus trots att stormbyarna gör sitt bästa för att få mig ur balans. Ett felskär nu hade inneburit en enkelbiljett till ortopeden i Mora men den hårda vinden har under dagen slipat ner alla ojämnheter i pisten men även svept över några centimeter puderkristaller för att jämna till det ytterligare. Underlaget är en dröm att åka på och jag vill aldrig sakta ner men snart blir pisten flackare och först då känner jag hur mjölksyran i benen skriker i protest och jag drar i mig all luft som finns eftersom jag glömt bort att andas. Jävlar vilken rush skriker jag högt till mig själv, för det är bara jag där, och det räcker gott. Jag kunde äntligen känna total lycka trots att jag inte hade min lille Dylan hos mig just då. Men nästa helg, ja då ska han med till backen igen.
Jag hade sagt ja till livet.