Portugal Nostalgia
Efter två veckor hemma i hängmattan fick jag nog. Det är juli 2003 och för första gången sedan VM-året -94 så skulle jag få fyra veckors ledighet mitt i sommaren. Industrisemester som det kallades. Planen var att fortsätta ligga kvar där och bara ta det lugnt och läsa böcker. Det blev snart långtråkigt, och förresten så började min öljästa lekamen alltmer likna en kassler då den pressats för länge mot maskorna i hängmattan. Det var dags att rulla ur och hitta på något.
Jag gick raka vägen mot datorn och surfade in på luftfartsverkets hemsida och printade ut morgondagens alla internationella avgångar från Arlanda.
Analog surf... Praia do Guincho, Portugal.
När jag strukit över alla destinationer utanför Europa så fanns det ändå en hel del godis kvar. Jag vek ihop lappen och la den i passet. Packade min 30-litersrygga som passerade som handbagage och kände det välbekanta och behagliga respirret spritta i kroppen. Att fråga om någon hade lust att hänga på hade jag inte tid med, nu var det snabba puckar som gällde. I morgon kväll skulle jag befinna mig någonstans i Europa, oklart vilket land bara.
Följande morgon klev jag upp i svinottan och lämnade Mora. Solen hade redan klättrat upp men vägarna låg fortfarande öde i den tidiga gryningen. Det var bara att ösa på mot Arlanda.
Det är en berusande känsla att komma upp med rulltrappan i avgångshallen på Terminal 5 och blicka upp mot den enorma skylten som visar alla tider och destinationer. Go to gate och Final call.
Jag började med att köra uteslutningsmetoden på ointressanta resmål, men blicken återvände hela tiden till Lissabon. Jag hade länge varit sugen på Portugal. Förmiddagsflyg. Lämpligt, jag skulle hinna med både den obligatoriska Arlandaölen, räkmacka och en vända till pocketshoppen.
Letade således reda på TAP:s (Air Portugal) egna biljettlucka och frågade om det fanns några platser kvar. Det fanns det, och hemåt en vecka senare. Så var den saken ordnad.
På väg till baren så fick jag tag i Lonely Planets utgåva Lisbon. Nu var det bara att läsa på lite om vart man skulle bo i staden och hade snart bilden klar för mig.
Elevador da Bica. Bairro Alto, Lissabon
Väl framme i Lissabon var det redan tidig kväll. Boken tipsade om Residencial Florescente i stadsdelen Baixa nära tågstationen, så jag begav mig dit på vinst och förlust och fick ett rum. Staden var varm och välkomnande, och första middagen i gränden intill hotellet var en fullträff. Jag gillade genast allting med Portugal. Första intrycket brukar ju vara bestående.
Om man befinner sig i Lissabon så borde man kanske besöka ett fado-café men jag hamnade istället på Hard rock café som låg runt hörnet. Iförd min isbrytartröja som jag kallar den, alltså svenska fotbollslandslagets matchtröja med eget namn och nummer på ryggen, så kom jag snabbt i kontakt med fotbollsintresserade portugiser där. Problemet är att jag själv är helt ointresserad av fotboll om det inte handlar om VM, men tröjan bryter isen som sagt var. Trots att det hade gått nio år sedan VM-bronset så har landslagets bedrift i USA gjort avtryck i fotbollsvärlden även utanför Sverige. Naturligtvis har ju Svennis tid som tränare i Benfica också satt sina spår. Vi hade tydligen mycket att prata om. Efter okänt antal öl var det dags att säga adeus och vingla hem till hotellet.
Halvt bakis betade jag av de viktigaste sevärdheterna i staden, det vill säga kring Baixa och Bairro Alto. Det gällde att vara sparsam med fotograferandet då min Fujifilm FinePix bara klarade ett 30-tal bilder på minneskortet. Men Lissabon var hett sista veckan i juli 2003, termometern pendlade runt 35-gradersstrecket och det var dags att dra ut mot havet. Kartan i Lonely Planet visade vägen ut mot Estoril och Cascais som jag kände till så jag tog tåget västerut. Stränderna där var ett skämt så jag hoppar på en lokalbuss med sikte på Praia do Guincho som lät vackert. Det kändes rätt och det var allt jag hade att gå på. Grisen i säcken så att säga. Tänkte att jag skulle hitta ett hotellrum med utsikt mot havet men hade ingen aning om det ens fanns boende där.
Plötsligt stannar bussen på en nästan öde hållplats. Chauffören ropar ut namnet och tittar på mig i backspegeln. Jag skruvar på mig och kliver av. Bussen drar iväg i ett moln av damm. Jag ser två stora byggnader som båda verkar vara hotell och tar sikte på det som ser minst lyxigt ut. Stranden skymtar där bakom. Väl i lobbyn på på hotell Estalagem Muchaxo frågar jag om det finns några rum lediga. -A room with 'ocean' view... tillägger jag. Och blev bönhörd.
Rummet är litet och spartanskt men med en killer view ut mot havet och stranden. Det är helt klockrent och när jag öppnar fönstret så sveper det in en doft av den salta Atlantluften. Hotellet är möjligtvis kontinentens mest västliga då det bara är ett stenkast till Cabo da Roca som är fastlandseuropas västligaste punkt.
A room with a view. Estalagem Muchaxo Hotel. Praia do Guincho, Portugal
Stranden ska visa sig vara perfekt och seglar genast upp på min topp-3-lista på samtliga besökta stränder i världen (där den ligger kvar än idag). Termometern toppar på 38 grader de här dagarna, men atlantvindarna svalkar och gör att man kan stanna på stranden hela dagen, och om man ändå tycker att det är för varmt så kan man trösta sig med att Atlanten kyler lika bra som Österdalälven hemma i Mora. De enda som pallar att ligga i en längre stund är surfarna som har våtdräkt på sig. I anslutning till hotellet så finns en servering med trappa från stranden. Optimalt för lunchbreak med hamburgare och portugisiska ölen Super Bock.
Praia do Guincho, Portugal
På dagarna fylldes stranden med folk utifrån, i synnerhet på veckoslutet, men framåt kvällen så blev det allt lugnare. Förutom ett par hotell och några restauranger så fanns här inget annat. Själva byn låg en bit upp i bergen men den var inte mycket hänga i julgran upptäckte jag en dag då jag tänkte vara lite kulturell. Om dagarna på stranden var underbara så var kvällarna inte lika roliga. Det här var inget backpackerställe som stränderna i Thailand, utan här hängde mest familjer och turturduvor insåg jag. De portugisiska bikinitjejerna som jag spanat in tidigare på dagen verkade ha gått upp i rök. Det var svårt att hitta lämpliga middagsställen som inte bestod av vita dukar och kandelabrar. Ja, de som har rest solo vet vad jag pratar om. Här funkade inte isbrytartröjan alls. På maten och servicen fanns dock inget att anmärka på, och det gällde på samtliga ställen. Nattens sällskap bestod av ljudet från vågorna som dundrade in från Atlanten. Portugal levererade.
Sista dagen spenderade jag i Cascais, och här funkade däremot isbrytartröjan. Det tog inte många minuter innan lokalbefolkningen började prata fotboll med mig. Svennis har dessutom ett hus i Cascais, och med den meningslösa informationen blåser jag av det här inlägget. Full time. Final call. Go to gate...
Estalagem Muchaxo Hotel anno 2003. Praia do Guincho, Portugal
Parasollzonen...
Praia do Guincho, Portugal