Coronaspaning 2
Pensionärsfesten fortsätter som om det inte fanns någon morgondag, vilket torde vara en helt korrekt analys i ordets rätta bemärkelse. Det var ett av två konstaterande jag gjort den gångna veckan och helgen.
Några turer upp till Norets handelsområde vittnar om att de (gamlingarna alltså) som borde hålla sig hemma tydligen "bara ska åka och handla lite", medan de som borde vara på sina jobb och bära upp samhället istället håller sig hemma av hänsyn till att inte i onödan sprida smittan vidare.
Den andra stora gruppen som tog mest plats i Noret är skidboxarna som jag kallar dem. Jag och Junior brukar ha en lek i bilen som går ut på att räkna skidboxar som vi möter när vi är ute och kör, men nu tröttnade han eftersom att han helt enkelt inte hann med när vi passerade MAX och McDonalds. Söndag och stugbytardag i fjällen, och Mora blir ett perfekt lunchstopp för hemvändande nollåttor som varit i Sälen och frotterat sig med andra "friska" och likasinnade på after-ski-festerna. Utanför skräpmatskedjorna dominerar skidboxarna, och när varor och pengar byter händer består dricksen av en näve virus.
Toapappers- och spaghettipsykosen verkar dock ha lugnat ner sig sedan förra veckan, och även om butikshyllorna är ganska urplockade så finns det både papper och pasta nu för den nödige. På något märkligt sätt åtminstone en illusion om att ett normaltillstånd har återinfunnit sig, trots att vi är på väg in i en brant uppförsbacke vad gäller antal smittade.
En annan sak som slagit mig de senaste två veckorna är att min världsbild angående utelunch kontra matdosa har gjort ett mentalt lappkast. Tidigare hade jag dåligt samvete varje gång jag hade varit för lat för att fixa matdosa och istället spenderat en god hundring på en utelunch, men nu när jag är ytterst motiverad att laga matdosor för att både spara pengar och för att undvika eventuella smittohärdar så får jag dåligt samvete för att jag inte stöttar de lokala näringsidkarna. Summan av ångesten är konstant.
Tidigare tyckte jag det var ohyfsat att inte skaka hand när man presenterar sig. Nu tycker jag att det hör till god ton att behålla händerna i fickorna och kolla åt ett annat håll, dra tån i gruset och möjligtvis nicka lite ljudlöst när man träffar nytt folk.
Vidare så blir jag illa till mods när jag scrollar sociala medier och ser inlägg där folk umgås i grupp eller i typ "goda vänners lag". Hur många personer kan det röra sig om i det laget undrar jag stilla för mig själv, och om folk inte har gjort någon konsekvensanalys. Världen är upp och ner. Nu blir jag glad om jag ser att någon är på bio i en för övrigt folktom salong. Tidigare fick man ångest för att ingen går på bio längre och att salongerna antagligen inom kort kommer att konka. Oavsett så får man väl snart leta fram sin gamla VHS-spelare i dessa karantäntider och spola tillbaka första "Sällskapsresan" eftersom det ändå är det närmaste man kommer att komma en utlandsresa inom överskådlig framtid. "Snowroller" kanske man dock ska skippa om man vill slippa ångestframkallande kopplingar om skidresor till Alperna.
"Tur att man är både osocial, saknar umgänge och jobbar ensam" brukar jag tänka halvt på skoj, halvt på allvar nu när myndigheterna uppmanar oss att distansiera oss från varandra. Min killgissning är ändå att det är just det som på ett naturligt sätt kommer att hjälpa oss svenskar att platta ut kurvan och att vi inte hamnar i samma situation som kindpussarländerna Italien och Spanien. Jag måste försöka tro det i alla fall. Tack vare svenskarnas ensamhet, samt ovilja att sitta nära någon på bussen är ett halmstrå att greppa tag i när viruset drar fram på sitt korståg över världen. Den sevärda filmen "The Swedish Theory of Love" är sorglig på många sätt men har ändå en lugnande effekt i dessa tider.
Svenskarna, de mest individualistiska - och ensammaste - i världen. En hjälp i Coronatider?
Idag tänker jag extra mycket på mina systrar som båda jobbar inom vården, och säkert på ett eller annat sätt inom kort kommer att få närkontakt med ett flertal smittade.