Coronaskamning 4
Motsättningarna på lokalnivå är lite som konflikten i Jugoslavien, om än i mikroformat. Tidigare såta vänner/grannar/kollegor börjar kolla snett på varann beroende på hur man förhåller sig till den nya farsoten. Jag tycker det känns mer olustigt än viruset självt. Få verkar dock rädda för att bli smittade och sjuka själva. Det handlar mer om dels hur andra hanterar smittspridningen och hur det i slutändan eventuellt ska nå en nära anhörig i riskgrupp, och dels hur man påverkas mentalt, men framför allt ekonomiskt av permitteringar, social distansiering och godtyckliga karantänregler. När alla ska agera självutnämnda statsepidemiologer tar det fram det sämsta hos människor. Även hos mig.
De som har en Coronasmittad anhörig på IVA förespråkar kanske en total "lockdown" av samhället, medan de som räknade med intäkter - alltså ekonomisk överlevnad - från turisterna på väg till fjällen hade nog gärna sett att skidanläggningarna höll öppet under påsklovet. Alla har sina egna syften och det är lätt att döma andra som inte följer samma linje. Corona shaming har blivit det nya flight shaming (som för övrigt ingen behöver skammas för längre).
Personligen förespråkar jag än så länge den svenska "mjuka linjen" där verksamheter hålls igång i den mån det går. Det ger åtminstone företag och framför allt restauranger en sportslig chans att överleva. Att dagis fortsatt håller öppet betyder att jag (och andra) kan åka och jobba och fortsätta betala in skatt, och det är ju någon (typ småföretagarna) som måste betala notan för Coronakalaset. Vårdpersonalen på IVA däremot får antagligen ångestattacker av bara tanken på att folk rör sig över kommungränserna eller träffas i större grupper om två personer eller fler och skulle säkert välkomna en tvångskarantän av samtliga medborgare. Om någon vecka är det möjligt att jag bytt åsikt igen om jag ser att min lillasyster går på knäna eller in i väggen efter några slitsamma tolvtimmarspass i sjukhusets korridorer.
För bara några veckor sedan var Morabornas största bekymmer snöbristen och om Vasaloppet eventuellt skulle bli inställt, och det var nog ingen då som förstod vidden av det som lurade runt hörnet. En inställd Vasaloppsvecka (som är årets viktigaste vecka) hade varit ett förödande ekonomiskt bakslag för de lokala näringsidkarna, men det känns ändå som en piss i havet jämfört med det stålbad som vi nu ligger och plaskar runt i. Förresten så hänger Vasaloppets sommarvecka löst (vasaloppet.se/covid19).
Om jag får killgissa lite så inbillar jag mig att Sverige ändå har en fördel på sikt att låta samhället pågå i det lilla än att stänga helt. Än så länge stöttar jag Tegnell som står där stadig som en svensk fura och inte låter sig påverkas av grupptrycket från Europa. Han får nog garanterat ett sommarprat i P1 oavsett hur detta elände slutar.
Via Dolorosa? Kyrkogatan, Mora. Påsken 2020.
Det är en svår balansgång hur man ska bete sig i dessa tider. Självvald hemkarantän eller ut på stan och stödshoppa och äta på restaurangerna. Jag tycker det är dubbla budskap hela tiden huruvida man smittar eller inte om man känner sig frisk. Alla önskar nog oavsett att butiker och restauranger ska överleva den här krisen så då får man helt enkelt gå ut och äta om man inte vill att Kyrkogatan ska bli en kyrkogårdsgata. Jag killgissar också på att bara man nått kulmen och kurvan börjar plana ut så kommer också det kollektiva trycket över bröstet att släppa, och man kan äntligen börja andas ut.
HELT ENKELT en av de bästa restaurangerna i Mora!
Håll avståndet bara. Här informationsskyltar för både utsocknes och målmedvetna...
Finns Moramål på google translate?
Jag håller med, är jättesvårt det där med balansgång.
Jag är ju lite delad dock går jag inte ut och äter om jag vet att dom ej följer folkmyndigheternas råd. Men jag kan vara lite halft i karantän men samtidigt ute rätt mkt ändå iaf i mataffärer och prommisar. Tycker ändå att det är svårt dock.